Världsfacket ITUC varnar för ökade klyftor mellan rika och fattiga länder i coronakrisens spår.
– För stunden saknas den globala solidariteten, dundrade Sharan Burrow, ITUCs generalsekreterare, i tisdagens Arbetsvärlden.
Hon riktade kraftig kritik mot den rika världens ensidiga inriktning på att bara hjälpa sig själva ur coronakrisen.
ITUC har vädjat om att en enstaka procent av de hundratusen miljarder kronor som världen satsar på krisbekämpning och återhämtning ska gå till låg- och medelinkomstländer. Ofta saknar de eller har små egna resurser för krisbekämpning.
Om Sverige skulle följa ITUC:s krav borde lite mer än 2 miljarder av dessa pengar sättas av i stöd till den fattiga delen av världen.
I Sverige har regeringen förklarat att biståndet även i fortsättningen ska motsvara 1 procent av bruttonationalinkomsten BNI.
I en gemensam debattartikel har LO, TCO och Saco välkomnat beslutet, men det innebär ändå att det svenska biståndet kommer att minska med flera miljarder kronor, eftersom BNP bedöms sjunka med 7 – 10 procent i år.
– Det är inte på något sätt bra, men jag tror inte att vi kan få något beslut om höjning av enprocentmålet. Vi ska vara tacksamma så länge vi har ett så pass brett stöd för målet i Sverige, säger LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, som också är vice ordförande i ITUC.
Han säger att samma effekt uppstod efter finanskrisen, liksom under flyktingvågen för några år sedan.
– Nej, vi får vara glada om vi kan vidmakthålla enprocentmålet genom krisen och framför allt efter krisen när vi ska betala notan för hela corona-eländet.
Slår hårt mot fattiga
Flera hundra miljoner människor har redan förlorat sitt jobb eller bedöms bli arbetslösa före sommaren, enligt ILO. Dessutom riskerar 1,6 miljarder människor, som jobbar i utvecklingsländernas informella ekonomier, att förlora sitt levebröd.
Enligt ITUC behövs en fond på 350 miljarder kronor för att klara de 28 fattigaste länderna ur krisen. Ytterligare 1 000 miljarder behövs i stöd till världens låg- och medelinkomstländer. Summorna är stora, men inte mer än 1,35 procent av världens samlade satsning i corona-krisen.
Enligt finansminister Magdalena Andersson är summan för den svenska krisbekämpningen 170 miljarder kronor. Om Sverige skulle följa ITUCs krav borde lite mer än 2 miljarder av dessa pengar sättas av i stöd till den fattiga delen av världen.
Jag vet att Burrow inte syftar på Sverige.
Men Karl-Petter Thorwaldsson kräver inte en sådan svensk satsning.
– Jag tror att vi ska vara väldigt glada för enprocentsmålet. Jag vet att Burrow inte syftar på Sverige. Vi är bland de länder som ger mest bistånd som andel av BNP.
Det är betydligt mer allvarligt om USA inte betalar till världshälsoorganisationen WHO och om länder börjar dra ner på sitt bistånd, förklarar Thorwaldsson.
Kapitalet finns
Karl-Petter Thorwaldsson anser att resurser som behövs för krisbekämpning i utvecklingsländer kan tas fram på andra sätt.
– I Folksam, där jag är ordförande, har vi beslutat att lägga 900 miljoner kronor på Världsbankens Covid-19-obligationer. Vi har gott om kapital i den utvecklade delen av världen, till exempel i pensionsfonder. På det sättet kan man få tillgång till rätt mycket kapital, som blir billiga pengar till de 28 fattigaste länderna.
Karl-Petter Thorwaldsson menar att kapitalet finns, men det måste hitta vägen till dem som behöver det mest. Han säger också att coronapandemin kan bli en riktig mardröm för de fattigaste länderna om krisen blir flerårig.
En miljard människor har dragits upp ur fattigdom av globaliseringen. Många av dem riskerar att sjunka tillbaka i fattigdom, varnar Thorwaldsson.
– I Sverige glömmer vi att i den största delen av världen är jobbet fortfarande på liv och död. Om du inte har jobb har du ingen mat till din familj.