I vårändringsbudgeten finns förslag om fyra miljarder kronor 2022 för att en miljon pensionärer ska få en ny förmån: ett garantitillägg i bostadstillägget.
S-regeringens val att föreslå en ny förmån kopplad till pensionssystemet har fått kritik, bland annat från TCO och fackförbundet Forena.
Den enda grupp som egentligen är fattigdomsskyddad i den allmänna pensionen är personer med närmare 640 000 i årslön.
Håkan Svärdman, samhällspolitisk chef på Forena, menar att regeringens förslag stör hela systemet, och att grundproblemet är att staten inte lever upp till sina löften i den stora pensionsöverenskommelsen på 1990-talet.
– Löftet att leverera ett skydd mot fattigdom är det som legitimerar att staten kan tvinga oss att betala pensionsavgift, säger Håkan Svärdman till Arbetsvärlden.
– Men man lever inte upp till sitt löfte. Den enda grupp som egentligen är fattigdomsskyddad i den allmänna pensionen är personer med närmare 640 000 i årslön. Andra måste ha olika kompletteringar från grundskyddssystemet. Det blir så uppenbart nu, när man ännu en gång använder bostadsstöden stället, och det diskuterar vi alldeles för sällan.
45 procent av lönen i stället för 60
Forena ger varje år ut en pensionsrapport. I den nya rapporten som kom i mars i år har man med hjälp av SCB gjort en körning på vad den första årskullen som helt och hållet får sin pension ur det nya systemet (födda 1954) i praktiken har fått, i förhållande till sin tidigare lön.
Resultatet visar att de får i genomsnitt 45 procent av lönen, i stället för 60 procent som pensionsgruppen utgick ifrån på 1990-talet.
För att invandrare som kommit till Sverige mitt i arbetsför ålder inte ska snedvrida resultatet har Forena och SCB plockat bort alla som har förvärvsarbetat i Sverige mindre än 30 år.
Det blev en bekräftelse på att systemet inte kan leverera.
Håkan Svärdman är inte ett dugg förvånad över resultatet.
– Det blev en bekräftelse på att systemet inte kan leverera. Jag misstänkte att den här årskullen skulle fått ännu lite mindre, men förklaringen är nog att 2019 är ett osedvanligt bra PPM-år med en avkastning på 30 procent.
– Dagens pensionssystem skulle ju vara minst lika bra som ATP-systemet, men nu – 28 år senare – visar det sig att systemet har försämrat pensionerna från över 60 procent till 45 procent.
Ökad medellivslängd
För en lekman kan det vara svårt att begripa varför pensionssystemet inte ger den utdelning som utlovades när partierna i pensionsgruppen 1994 gjorde överenskommelsen om ett nytt pensionssystem som – till skillnad från ATP-systemet – skulle vara ekonomiskt hållbart över tid.
Men medellivslängden visade sig öka snabbare än beräknat, en viktig faktor för hur systemet lyckas hantera pensionerna hållbart. 2017 gjorde därför politikerna en ny principöverenskommelse i pensionsgruppen om höjd pensionsålder. Man fick dock inte med sig parterna på arbetsmarknaden helt och hållet, en svår nöt gällde arbetsgivarnas ansvar för att anställda ska kunna jobba kvar högre upp i åldrarna.
Det är en oerhört föraktfull inställning från politikerna
2019 tog riksdagen ändå beslut om att stegvis höja riktåldern och tidigast ålder för uttag.
– Våra beräkningar visar att den som kan jobba fram till 69, 70 års ålder kan komma upp i 60 procent av tidigare lön. Så varför jobbar inte folk längre? Jo, för att arbetsmarknaden är stendöd för de som är 60 år eller äldre. Och då blir det märkligt att politikerna bestämmer si för att papperet ska gälla, och inte verkligheten.
– Det är en oerhört föraktfull inställning från politikerna, tycker Håkan Svärdman.
Beslut om 18,5 procent i pensionsavgift
Under senare år har frågan om att höja pensionsavgifterna in i systemet blivit alltmer aktuell. I 1994 års pensionsöverenskommelse togs principbeslutet att pensionsavgiften skulle ligga på 18,5 procent. Men i dag är avgiften i praktiken 17,2, något som många kritiker av de låga allmänpensionerna tar upp som ett problem.
Vad är din bild av vad som hände med de 18,5 procenten?
– Överenskommelsen från 1994 säger att systemet ska ha en försäkringsmässig karaktär, men det ska också ha en fördelningspolitisk ambition, svarar Håkan Svärdman och fortsätter:
– Ett klassiskt försäkringssystem går ut på att betala in avgiften, sedan får man utbetalt utifrån det inbetalade. 1994 beslutade man om en avgift som motsvarar 18,5 procent och det ska bokföras som en pensionsrätt att få ut pension. För att kunna betala ut den rätten måste man alltså ta ut en avgift som motsvarar pensionsrätten, detta för att ge ett intryck av att du också betalar för en pension som du senare ska få.
Skattereduktionen minskade avgiften
Men 2006 tas ett beslut som förändrar detta. Då beslutar riksdagen om den slutliga beräkningen av hur det nya pensionssystemet ska finansieras.
Det var valår och den nybildade Alliansen drev frågan hårt om ett utanförskap på arbetsmarknaden på över en miljon människor, och därför krävs en ”arbetslinje”.
Experterna diskuterade om tillväxten kanske inte skulle betyda fler jobb – begreppet jobless growth användes ofta. Sittande statsminister Göran Persson (S) försökte hävda att ”jobben kommer” och att arbetslösheten skulle minska eftersom konjunkturen ändå var god.
Man sänkte pensionsavgiften genom att införa en skattereduktion på 7 procent
Håkan Svärdman säger att Göran Perssons regering ville göra det mer gynnsamt att arbeta.
– Egenavgifterna (där pensionsavgiften ingår, reds anm) hade dragit i väg under 1990-talet. Man sänkte pensionsrätten genom att införa en skattereduktion på 7 procent.
Pensionsrätten beräknas därför på 93 procent av lönen i stället för på hela lönen, vilket ger en pensionsrätt på 17,2 procent i stället för 18,5, och den nivån består än i dag.
Hur motiverade man det politiskt?
– Med ökad köpkraft för individen. Den som var orolig för sin pension fick svaret: då kan du spara själv av det du fått som förstärkning i din plånbok till en privat pensionsförsäkring. Men 2016 försvann möjligheten att göra avdrag för privat pensionsförsäkring.
Taktikspel och dribbel om pensionerna
Han tycker att politikerna från alla läger ägnar sig åt för mycket taktiskt spel i pensionsfrågan, både i pensionsgruppen och utanför, i stället för att ta ansvar.
– Shekarabi och Strandhäll borde ha kunnat kliva in och sagt till pensionsgruppen, att nu antar ni eller förkastar förändringar inom pensionssystemet, annars är pensionsöverenskommelsen bruten. Men det är det ingen som har gjort.
Och oppositionen jobbar på sina ”särlösningar” som Håkan Svärdman uttrycker det.
– De dribblar om delade pensionsrätter och annat, som egentligen ligger utanför pensionsgruppens mandat.
– Borgerligheten har varit starka företrädare för privat pensionssparande, men är tysta om att dagens investeringssparkonto inte används i första hand av pensionssparare utan för kortare investeringar.
Ser en rad olika lösningar
I stället, tycker han, borde man lösa problemet att politikerna inte håller sina löften till facken om en pensionsrätt motsvarande 18,5 procent. Exakt hur det skulle kunna lösas vill inte Håkan Svärdman gå in på, det kan låsa frågan, menar han. Men själv har han en rad möjliga lösningar.
Regeringen vinner lika mycket på att låta frågan falla, och sedan låta den bli en valfråga
Nu kanske inte Socialdemokraternas förslag om ett nytt tillägg till fattigpensionärerna inte går igenom riksdagen, det parti som skulle kunna tippa över frågan till förslaget fördel är Sverigedemokraterna.
– Men jag tror inte att regeringen skulle bli ledsen om det inte går igenom före valet. Pensionsmyndigheten svarar i sitt remissvar att en sådan ändring ställer oerhörda krav på deras system, precis som det tidigare inkomstpensionstillägget gjorde, och då riskerar regeringen att få problemet i knäet i augusti igen, precis före valet.
– Regeringen vinner lika mycket på att låta frågan falla, och sedan låta den bli en valfråga. De två gånger som pensionsfrågan gått till val – 1936 och 1958 – har Socialdemokraterna vunnit på det.