Så förlorade medelklassen kontrollen över sina jobb Foto: Erik G Svensson/TT

Så förlorade medelklassen kontrollen över sina jobb

Arbetsmarknad New public management har i grunden förändrat många medelklassyrken. Mer tid ägnas åt att jaga pinnar och mindre åt att göra professionella bedömningar. Arbetsvärlden publicerar ett utdrag ur ekonomhistorikern Lovisa Broströms artikel i tankesmedjan Katalys antologi ”Klass i Sverige” om medelklassens förändrade maktposition.
Lovisa Boström
13 feb 2021

Medelklassen porträtteras ofta som en inflytelserik och privilegierad grupp i det svenska samhället. Det verkar vara den sociala klass som sitter stadigt, även om andra kan ha det svårt. Medelklassen framställs gärna som den grupp som har fria arbeten, höga inkomster och allsköns fördelar. Även i internationella studier framhålls den svenska medelklassen som en klass som klarat sig bra, medan medelklassen i andra länder har minskat, i vad som emellanåt kallats för a middle-class squeeze (Moore (2015) ”The middle-class squeeze”).

Men den svenska medelklassens goda livsomständigheter är inte så entydiga. Det här kapitlet diskuterar om den svenska medelklassen faktiskt sitter vid orubbat bord samt vad som i dag menas med att vara medelklass.

Lovisa Broström, forskare i ekonomisk historia, har bidragit med en artikel till Katalys antologi ”Klass i Sverige”, som publicerades i januari.

Inom flera typiska medelklassyrken har det skett stora förändringar och arbetsförhållandena har blivit mera ansträngda. Det har blivit en ökad arbetsbelastning och övervakning, samtidigt som lönerna för delar av den svenska medelklassen har stagnerat. Det som undersöks i detta kapitel är vad en ökad kartläggning och kontroll av produktionsresultat samt löneutvecklingen fått för effekt på medelklassens klassposition, samt även vad detta innebär för det svenska löntagarkollektivet i stort.

De grupper som avhandlas i denna artikel är typiska medelklassarbeten: poliser, sjuksköterskor och lärare, vilkas arbetsmarknad ofta brukar diskuteras kopplat till frågor som avprofessionalisering, förlorande av status och stagnerade förvärvsinkomster. Alla dessa yrken är främst inkluderade i den offentliga sektorn, vilket självfallet inte utgör hela den svenska medelklassen, men en försvarlig del av den. Tesen som drivs är att många medelklassarbetare genomgår en deklassering.

Kontorsslavar och bladvändare

Det är en lång historisk trend att medelklassen ökar; många medelklassarbeten har också initialt haft makt, inflytande och därmed också status. Till exempel var folkskollärare tillsammans med präster aktade och utgjorde ibland de enda medelklasspersonerna i mindre samhällen. Sjuksköterskor har historiskt haft underställda biträden och undersköterskor och haft stort inflytande över både andras arbete men också över det egna arbetet.

Ökningen av medelklassen har åtföljts av en förändrad arbetssituation, där sådant som tidigare karakteriserade medelklassens arbeten inte längre kan tas för givet, i synnerhet vad gäller inflytande och makt över arbetet. Detta är inget nytt, utan har också en lång historia.

Tjänstemän har sedan 1800-talet förlorat inflytande på sina arbetsplatser och den status och makt de haft har stegvis försvunnit. Det visar bland andra Mats Greiff i sin avhandling Kontoristen: från chefens högra hand till proletär om tjänstemännens utveckling från 1840 till 1950.

Medelklassarbeten förlorar status

Greiff pekar på att redan under det tidiga 1900-talet deklasserades tidigare prestigefyllda medelklassarbeten (med deklassering menas i denna artikel hur en grupp rör sig socialt och statusmässigt nedåt i samhällshierarkin genom förlust av makt och inflytande). Genom allt större produktionsenheter och allt mer omfattande arbetsdelning har också tjänstemannaarbeten fått en mer rutinmässig utformning.

Det har över tid utvecklats en hel uppsjö av nedlåtande begrepp för att fånga denna grupp: manschettproletär, kontorsslavar, bladvändare och så vidare (Greiff (1992) Kontoristen). Ökningen av medelklassen tillsammans med dess minskade inflytande har också inneburit att dess position på arbetsmarknaden har förändrats.

Detta uppmärksammas också av Göran Therborn i Om klasserna i Sverige 1930–1980, där han skriver om att mellanskiktets tillväxt åtföljdes av en tilltagande proletarisering under efterkrigstiden (Therborn (1972) ”Om klasserna i Sverige 1930–1980”, s.66).

Men även om detta har varit en stegvis process där en del medelklassarbeten allt mer fått arbetarklasspräglad karaktär har införandet av new public management (NPM) inneburit något nytt för medelklassen.

New public management förändrar medelklassen

New public management är i grunden ett produktionssystem vilket hämtats från den industriella sektorn och implementerats på många områden av den svenska offentliga verksamheten.

Inom NPM är målet att man från ledningens sida ska kunna ha en tydlig styrning av produktionen, där offentliga resurser ska utnyttjas på ett effektivt och rationellt sätt. Denna styrfilosofi etablerades inom den offentliga sektorn i Storbritannien under 1980-talet och har sedan dess spritt sig över världen.

Själva begreppet new public management myntades 1991 av den brittiske statsvetaren ­Christopher Hood. De genomgående drag han hade funnit bestod av att bryta upp stora enheter, ge plats för konkurrens och mäta resultaten, i möjligaste mån med kvantitativa mått.

Det handlar i stor utsträckning om att den offentliga sektorn ska försöka efterlikna det privata näringslivet och göras lättare att kontrollera och mer effektivt med mindre resursslöseri som resultat (Hood (1991) ”A public management for all seasons”; Hood (1995) ”The ’new public management’ in the 1980’s”).

Ökad kontroll av produktionsutfall

NPM innefattar ett tydligt införande av management (”ledarskap”) inom den offentliga sektorn. Detta innebär en tydligare och synligare styrning genom mandat givna till vissa personer inom den offentliga sektorn. Inom NPM görs uppföljningar av prestationer och resultat, vilka ofta sker genom att kvantifiera mål som kan jämföras mot prestationerna för att se om det gått bra eller dåligt och om produktionen utfallit som önskat.

NPM innebär också ett större fokus på kontroll av produktion. Hur många ärenden handläggs av en tjänsteman, hur många patienter träffar en läkare på en dag, hur många fortkörningsböter delar en polis ut?

Företagsekonomen Stephen Osbourne menar att NPM är en styrfilosofi som i mångt och mycket grundar sig på idén om en produktion av varor. Problemet, enligt Osbourne, är att den offentliga sektorn väldigt sällan ägnar sig åt regelrätt varuproduktion, i stället är det den offentliga sektorns uppgift att leverera service åt samhället och dess medborgare.

I en sådan situation fungerar inte NPM-tekniken optimalt då den bygger på att producera standardiserade varor i stället för tjänster som måste kunna vara flexibla. Osbourne menar att de som producerar anpassar sig efter det som ger bäst poäng, inte efter vad som egentligen behövs. Styrningen blir i större utsträckning bestämd av förutbestämda regler och mallar snarare än professionalism, kunnande och erfarenhet (Osbourne (red.) (2009) The new public governance?).

Arbetsuppgifter förvandlas till poängjakt

Den stora förändringen för klassamhället är att NPM gör arbeten som tidigare var svårövervakade lättare att kontrollera. NPM gör om sådant som läkarbesök till varor, polisingripanden till mätbara pinnar och ställandet av diagnoser till poängjakt (ibid.).

Företagsekonomen Hans Hasselbladh diskuterar det som kallats ”koloniseringstesen” inom NPM. Hasselbladhs tanke är att offentliga verksamheter i allt högre grad ”koloniserats” av företagsliknande praktiker och värderingar.

Den nya handlingslogiken antas samtidigt begränsa, eller i värsta fall rentav utarma, professionernas självständighet och centrala roll inom dessa verksamheter till förmån för ett produktionsinriktat managementideal hämtat från den privata företagssektorn (Hasselbladh m.fl. (2008) Bortom New Public Management).

Utfallet av detta har visat sig varit ödesdigert. När människor inte längre tillåts använda sin professionalism, utan i stället ska agera efter bestämda mallar så får det också ett märkligt utfall på synen på olika typer av verksamhet. Vid sidan av denna varufiering får det också effekter på klassamhället.

Hur NPM påverkar tjänstemannaarbeten

De yrken som jag har valt att studera i denna studie är tre som har påverkats av introduktionen av NPM och kan räknas till typiska medelklass­arbeten: grundskollärare, poliser och sjuksköterskor. Exempel på andra medelklassarbeten som också påverkats av denna utveckling är socionomer, bibliotekarier, läkare, universitetslärare, tandläkare och handläggare.

Inom forskning kring vad NPM har haft för effekter på samhället har ett stort fokus legat på hur produkter och tjänster försämrats genom NPM. Anställda skapar inte det som kanske behövs eller efterfrågas, i stället produceras det som ger högst poäng eller flest antal pinnar.

Men denna kritik läggs här åt sidan och finns att ta del av på många andra ställen. Vad som fokuserats på i denna artikel är hur införandet av NPM påverkat klasspositionerna för de som utför dessa arbeten.

En återkommande kritik av NPM är hur den bidragit till avprofessionaliseringen av vissa yrken, hur tidigare medelklassarbetare blivit berövade inflytande och makt på sina arbetsplatser och över sin arbetssituation.

Idéhistorikern Sven Eric Liedman har i Hets! En bok om skolan, skrivit att en av brännpunkterna inom NPM gäller kvalificerade yrkesgruppers självständighet.

En profession har större inflytande

En självständig yrkeskategori kallas ofta en profession. Medlemmarna av en profession måste ha en lång och kvalificerad utbildning som mynnar ut i en officiellt sanktionerad examen eller legitimation. I sin yrkesverksamhet har de professionella historiskt haft en ganska stor autonomi. Det har först och sist varit kollegorna som bedömt kvaliteten på kollegors arbete.

Om någon begår misstag är det hens likar som kan och ska upplysa hen om det och i yttersta fall utesluta den som begått misstag ur gemenskapen. ”Den som inte har drabbats av några sådana problem har tämligen stor frihet i sin yrkesutövning”, skriver Liedman. Den professionella har också en klient – i form av en patient, en elev eller något annan som tar hens sakkunskap i anspråk.

Avgörande för professionens fortvaro är därmed allmänhetens tilltro. I takt med att samhället moderniserades blev allt fler yrken professionaliserade. Det var föreställningen som också fanns i bakgrunden för 1977 års stora universitetsreform då en rad yrkesutbildningar fogades in i universiteten och utmynnade i verkliga professioner. Det gällde framför allt sjuksköterskor.

Liedman skriver att den kår som framgångsrikt kan fungera som en profession besitter makt och inflytande. Därav följer också respekt och status (Liedman (2012) Hets!). En central utgångspunkt kring professionalism är en logik, där de professionella styr och kontrollerar arbetet till skillnad från byråkratiska regler och efterfrågan på marknader, där chefer respektive kunder kontrollerar arbetet.

En profession förvaltar, grovt förenklat, en viss typ av vetenskapsbaserad kunskap, kvalitetssäkrad via examina och eventuell legitimation, i en kollegial form med politisk legitimitet att genomföra ett visst samhällsuppdrag.

Jakten på pinnar

Både inom offentlig och privat sektor har det de senaste decennierna vuxit fram krav på att allt arbete ska dokumenteras, på ett sätt som gör det överblickbart och möjligt att kontrollera utifrån.

Det är i detta sammanhang som man ibland talar om avprofessionalisering. NPM har fått olika former inom olika yrkeskategorier men grundprincipen är densamma.

Inom det svenska polisväsendet har det utvecklats ett pinnsystem. I Polisförbundets rapport Polisens jakt på pinnar avhandlas polisens kvantitativa mätmetoder för sitt arbete. Det är uppenbart att många poliser i studien är negativt inställda till polisens nya arbetsmetoder, 80 procent av poliserna som intervjuades tyckte inte att mätmetoderna förbättrade effektiviteten.

Många poliser ansåg att systemet endast skapade kortsiktiga mål, att det skapade en hets och orättvisa inom poliskåren som inte är bra för arbetsmiljön, att viktiga arbetsuppgifter ofta åsidosätts. Systemet med pinnar innebär att det blir svårare att fullfölja kärnuppdraget, att förhindra och lösa brott, att vara synlig för medborgarna och skapa trygghet (Polisutredningen (2009) Polisens jakt på pinnar).

Poliserna förlorade genom detta pinnsystem autonomin och makten över sitt arbete. De skulle inte utföra det de själva tyckte var viktigast om de ville bli befordrade eller få en löneökning, utan de skulle följa det uppsatta systemets logik. Inom detta system kunde administratörer lätt överblicka deras arbete och mäta förändrad produktivitet över tid.

Förlorad professionell autonomi inom lärarkåren

En annan grupp vars arbetssituation i stor utsträckning påverkats av NPM är lärare.

Det har skrivits otaliga artiklar om lärares arbetsbelastning och den sjunkande status som läraryrket har. Lärarförbundet har också protesterat mot den arbetssituation som lärarna befinner sig i. Det finns också många vetenskapliga studier som följer lärarnas förändrade roll.

I artikeln Lärarnas avprofessionalisering och autonomins mångtydighet visar Magnus Frostensson att i och med de senaste decenniernas reformer av skolan har det skett en avprofessionalisering av lärarkåren. Detta handlar till stor del om förlorad professionell autonomi, friheten att kollegialt inom professionen styra över innehåll, form, kunskapsbas och utvärderingskriterier (Frostensson (2012) Lärarnas avprofessionalisering och autonomins mångtydighet, s. 49–76.).

En övergripande slutsats i artikeln är att en tilltagande fragmentering av lärarprofessionen har skett, vilket kan förklaras i termer av vilken grad av autonomi som lärarna ges. Lärarna är också missnöjda med utvecklingen.

I en studie som frågade lärarna vad de ansåg om den nya situationen svarade 70 procent att den ökade byråkratin och styrningen har varit negativ för kärnverksamheten (Brante (2014) Den professionella logiken).

Den ensamme läraren en måltavla för skolreformer

Niklas Stenlås har i sin studie Läraryrket mellan autonomi och statliga reformideologier undersökt hur kommunaliseringen av skolan och införandet av NPM har påverkat skolan.

Han kommer fram till att gemensamt för kommunaliseringen och införandet av NPM är en låg respekt för de professionellas kunskaper, erfarenheter och värderingar samt att de båda har verkat starkt nedbrytande på läraryrkets identitet, autonomi och professionaliseringsförsök (Stenlås (2011) ”Läraryrket mellan autonomi och statliga reformideologier”, s. 11–27).

Stenlås menar att den ensamme, professionelle läraren med en hög grad av autonomi har varit måltavla för skolreformer under trettio års tid. Denna lärarroll har uppfattats som ett konservativt ideal av politiska reformatörer (ibid.) Den autonome läraren inom grundskolan och på gymnasienivå som bestämmer över sitt arbete och lägger upp det efter eget tyckande har från mitten av 1900-talet blivit en föråldrad idé, medan det moderna är idén om läraren som följer de nya managementmetoderna.

Vad som genomgående pekas på i de studier som undersöker lärarnas arbetssituation är att de förlorat makt och inflytande över sin arbetssituation. Den autonomi som tidigare utmärkte yrket har sedan införandet av NPM i stora drag försvunnit.

Alla anger att ökad kontroll och granskning ger mindre möjligheter att använda sitt arbetskunnande, vilket i förlängningen leder till en avprofessionalisering av yrket. Samtidigt saknar Sverige standardiserade examensprov, som är vanligt i andra länder, vilket låter lärarna bibehålla visst inflytande över arbetet.

Depression bland sjuksköterskor

Den grupp som de senaste åren har protesterat allra mest är sjuksköterskorna. Inom den svenska sjukvården har man implementerat ett kod­system med koder för varje sjukdomstillstånd. Vissa diagnoser lönar sig mer än andra och ersättningen som vården får för olika typer av diagnoser är också väldigt varierande.

Med detta system finns det starka incitament för sjukvårdspersonal att ställa vissa särskilda diagnoser eftersom de lönar sig mer och ger vårdinrättningarna en bättre finansiell utdelning.

Hur länge en patient får vård eller får komma på återbesök beror också på vårdsystemet. Användningen av detta system tar dock bort mycket av den professionalism och det inflytande som sjukvårdspersonal har på själva vården.

Denna utveckling har också blivit uppmärksammad i flera studier. Dennis Beach menar i sin forskning att reformerna som den offentliga sektorn genomgått har haft en negativ inverkan på sjuksköterskornas arbetsmiljö, då de fått sämre arbetsvillkor och känner en lägre grad av självständighet än innan införandet av NPM, vilket lett till en ökad nivå av oro och depression bland sjuksköterskor (Beach (2011) ”Restructuring in education and health-care professions”, s. 25–41.).

Till den ökade övervakningen och kontrollen av arbeten tillkommer också en ökad arbetsbelastning genom rationalisering och att allt färre ska utföra allt mer arbete. Det går också att se en ökad arbetsbelastning inom typiska medelklassarbeten, både inom privat och offentlig sektor. Detta har lett till ökade antal sjukskrivningar inom dessa grupper och att man i större utsträckning byter yrkesbana.

Rekryteringen till medelklassyrken försvåras

Försäkringskassan visade 2015 att det genomsnittliga sjuktalet bland kvinnor i allmänhet är 136 per 1 000 anställda. Genomsnittet för sjuksköterskor är 148. För barnmorskor och specialistsjuksköterskor 142 (Försäkringskassan (2015) Yrke och sjukfall). En undersökning beställd av Polisförbundet visar att tre av fyra poliser har funderat på att byta arbete (Polisförbundet: Medlemsundersökning maj 2016).

Rekryteringen till dessa medelklassyrken blir i förlängningen också svårare, då yrken som tidigare åtnjutit viss status över tid försvagats och försämrats allt mer, på flera olika plan.

På både polis- och lärarutbildningar står platser tomma. Inom en nära framtid kommer det behövas nya lärare, då många av de nuvarande lärarna inom det närmsta decenniet kommer gå i pension. Det har diskuterats om man ska minska kraven på polisutbildningen för att kunna rekrytera fler till yrket, då det blivit svårare för den enskilda individen att motivera varför man ska gå en lång utbildning och ta studielån för att få ett yrke som sammantaget ger lägre livslön än många andra yrken.

Deklassering och att lönerna är så pass låga innebär att det blir färre som vill utbilda sig inom dessa yrken, vilket gör att det även framöver kommer råda brist på utbildad personal. Detta, tillsammans med dåliga och mycket ansträngda arbetsvillkor, har exempelvis orsakat stort underskott av sjuksköterskor i Sverige.

Löneutvecklingen – den fallande lojalitetsräntan

Vid sidan av det inflytande och den makt som brukar karakterisera medelklassen är det också de högre lönerna, eller det som Wright kallar för lojalitetsränta, som är typiskt för medelklassen. Genom den relation som finns mellan medelklassarbetstagaren och arbetsköpare finns det en lojalitet som belönas med en högre förvärvslön.

I takt med att medelklassgrupperna har ökat på arbetsmarknaden, och att de inte längre sitter i en särskild utvald position, har medelklassens löner också blivit en utgiftspost likt vilken som helst för större företag och verksamheter.

Antalet sjuksköterskor i Sverige har ökat från 20 000, år 1960 till över 140 000 på 2010-talet. En ökning som är betydligt större än befolkningstillväxten. Att tjänstemännen och anställda inom offentlig sektor blir allt fler innebär också att det blir allt dyrare att hålla dem med höga löner.

I det längre perspektivet blir det därmed ett problem med att upprätthålla lojaliteten bland dessa arbetsgrupper, en lojalitet som behövs för att arbetet ska utföras korrekt.

Över tid har också arbetsbelastningen inom många medelklassarbeten ökat samtidigt som genomsnittslönen inte har stigit. Medianlönen i Sverige år 2017 ligger runt 29 000 kronor före skatt. Lönerna för de i denna artikel undersökta grupperna är också något som kommit upp till diskussion och debatt flera gånger.

De vars löner främst har uppmärksammats är sjuksköterskorna, en grupp som också har protesterat högljutt mot den dåliga löneutvecklingen. Sjuksköterskestudenterna har haft en paroll, ”Inte under 24 000”, vilket syftar på att de inte ska ha under 24 000 kronor som ingångslön, en summa som senare ökades till 25 000 kronor.

Det har dock funnits en ovilja att gå sjuksköterskorna till mötes och betala ut dessa ingångslöner. Detta har orsakat ett stort underskott av sjuksköterskor i Sverige, då sjuksköterskor både söker sig utanför de traditionella yrkesplatserna som sjukhus och vårdcentraler, men också för att man börjar arbeta utomlands, företrädesvis i Norge.

Detta har inneburit ökad arbetsbelastning för de kvarvarande sjuksköterskorna eller att vårdavdelningar rent av stängs ner i Sverige, med omfattande konsekvenser för hela den svenska vårdapparaten och alla de som behöver vård. Detta har också skapat beroende av väldigt dyra tillfälliga lösningar genom bemanningsföretag och staffetpersonal.

Högljudda protester från lärare

Liknande klagomål har kommit från både poliserna och Polisförbundet, som också sett en stagnerande löneutveckling över tid. Polisförbundet har också ställt kravet på att poliserna ska ha 25 000 kronor som ingångslön samt att erfarenhet ska löna sig.

Polisfacken har flaggat för något så ovanligt som att de varit redo att strejka för att få högre löner. Enligt lönestatistik ligger polisernas medianlön på strax över 25 000 kronor efter tio års yrkeserfarenhet.

Den grupp som kanske protesterat mest mot den sjunkande statusen som yrket har haft är lärare. Denna grupp har dock fått upp sina löner och 2015 ligger genomsnittet för lärarlöner på strax under 32 000 kronor. Grundskolelärare har i dag runt 29 000 kronor i medellön.

I en studie av nationalekonomerna Mats Persson och Eva Skult framgick det dock att gymnasielärarnas genomsnittslön på 1950-talet var 140–180 procent av till exempel industritjänstemännens lön. I dag är den siffran lägre än 80 procent.

I samma jämförelse hamnar lönen för mellanstadielärare på ungefär 70 procent (Persson & Skult (2013) ”Lärarlönerna”, s. 6–17). Vid sidan om dessa typer av arbeten finns det också tydligt bevis på andra medelklassgrupper som har fått en ekonomisk förbättrad position och får mer makt och inflytande.

Till dessa räknas högre tjänstemän och en del av de som arbetar inom administration och som i förlängningen har inflytande och översyn över vad andra gör. En del högt uppsatta administratörer har genom NPM därmed fått ökad kontroll och flyttat upp ett pinnhål, medan den egentliga kärnverksamheten har blivit degraderad.

Någon annan formar samhället

Att medelklassens roll förändras är som sagt inget nytt. Denna utveckling speglades i den stora maktutredningen, Demokrati och makt i Sverige, som genomfördes 1993.

I denna undersökning menar man att betydligt färre identifierade sig med arbetarklassen än tidigare. En ökande andel, även bland arbetarna, hade kommit att känna sig som medelklass. Många ansåg också att arbetarklassen inte längre hade makten i samhället, utan de flesta såg makten som koncentrerad till de högsta sociala skikten.

Den stora förändringen låg i klasskänslan hos den offentliga sektorns anställda (SOU 1990:44, Demokrati och makt i Sverige, s. 36–37). Allt fler hade börjat känna sig som medelklass men de kände sig inte som delaktiga i en folkrörelse på väg att omdana samhället. I Demokrati och makt i Sverige skriver man att många av den tidens mål hade förverkligats och samhällsklassen hade försvagats. Identifikationen med en rörelse i färd med att erövra makten hade ersatts av en känsla av att ha överlämnat den till en samhällselit.

Klassbegreppet kunde därför knappast sägas ha förlorat sin mening. Respondenterna i undersökningen ansåg att det översta sociala skiktet i samhället, med makt och inflytande, fortfarande fanns kvar. Men från att ha betraktat sig själva som en del av arbetarklassen med makt, hade de allt mer börjat betrakta sig som en medelklass utan makt (ibid).

Klassmedvetenhet som här illustrerats visar på att människor ansåg att de själva hade blivit medelklass men i samma takt hade också betydelsen av att vara medelklass ändrats. Slutsatsen i maktutredning från 1993 verkar ha förstärkts över tid då ännu fler anser att de under de senaste decennierna förlorat inflytande och makt över sin arbetssituation.

Lovisa Boström
13 feb 2021
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan