Mörk utveckling för löntagares rättigheter i flera stora demokratier

Sedan sju år tillbaka publicerar Världsfacket ett index över läget för fackliga rättigheter i världen, Global rights index. Årets index är en mer dyster läsning än tidigare: aldrig sedan indexet började användas kränks de fackliga rättigheterna i så många länder i världen som nu.

Allra mest kränks strejkrätten – det gäller i 85 procent av länderna. I Belarus, Guinea, Senegal och Togo har strejker och demonstrationer förbjudits, i andra länder har de bemötts med extrem brutalitet.

Rätten att teckna kollektivavtal begränsas i nästan lika många länder, därefter kommer rätten att bilda och registrera fackföreningar.

Rättsstater som har kollapsat

Den värsta regionen för arbetstagare är enligt Världsfacket Mellanöstern/norra Afrika. Här finns länder som efter arabiska våren än mer präglas av kollapsade rättsstater: Libyen, Syrien, Yemen och även Palestina.

Länder som saknar garantier för fackliga rättigheter, och där rättigheterna systematiskt kränks är betydligt fler: här återfinns också länder i EU:s närhet, som Algeriet, Egypten, inte oväntat Turkiet samt Belarus och Ukraina.

Fackföreningar demonstrerar i New Dehli under en generalstrejk i Indien i vintras mot Modiregeringens arbetstagarfientliga politik.
Foto: AP Photo/Altaf Qadri/TT.

I Indien förbättrades de fackliga rättigheterna under några år, men nu har läget försämrats igen. Enligt en artikel i Arbetet Global pågår just nu en strid i landet om arbetsrätten efter att den hindunationalistiska premiärministern Modis och parlamentet infört nya medborgarlagar samtidigt som coronakrisen följs av omfattande försämringar av arbetsrätten i flera hindunationalistiska delstater. Fackliga organisationer stängs ute från inflytande.

Pandemin förvärrar

– Det vi ser generellt är ett krympande demokratiskt utrymme i många länder, och det som indexet visar är en del av detta, berättar Sofia Östmark, kanslichef på Union to union som samordnar de svenska fackens internationella fackliga utvecklingsarbete.

– I över 100 länder inskränker man rätten att registrera fackföreningar, att organisera sig, strejka och förhandla kollektivt.

Brasilien och Indien är två stora länder som har betraktats som demokratier där utvecklingen just nu går bakåt. I år ligger båda länder på listan för de tio länder i världen som är värst för arbetare.

– Det är givetvis oroande, konstaterar Sofia Östmark.

– Brasilien var ett nytt land bland de tio värsta förra året, i år är Indien nytt på den listan. Bakgrunden är den repressiva lagstiftningen i de länderna, som i Indien just nu. Men det har också med att göra hur företagen behandlar arbetare där.

Det vi ser både generellt och i ljuset av coronapandemin är att den sociala dialogen är mer viktig än någonsin tidigare

Hur präglas era projekt på svenska Union to union just nu av den här utvecklingen?

– Vi har ett 80-tal projekt i nästan 100 länder tillsammans med de svenska facken, alla utanför EU som är med i rapporten. Det vi ser både generellt och i ljuset av coronapandemin är att den sociala dialogen är mer viktig än någonsin tidigare; i pandemin ser vi att det blir enklare att hantera en kris om den sociala dialogen finns där. Min förhoppning är att det även kan leda till en positiv utveckling i andra länder.

Där har man använt coronakrisen för att inskränka rätten att organisera sig. Krisen kan också göra att facken tappar många medlemmar när arbetstagare förlorar sina jobb.

Samtidigt, säger hon, blir biståndet och engagemang tillsammans med svenska fackliga organisationer än viktigare. Union to union kan se hur pandemin försvårar arbetet i vissa länder, ofta i de länder som redan innan har försökt införa en repressiv lagstiftning.

– Det är oroande. Där har man använt coronakrisen för att inskränka rätten att organisera sig. Krisen kan också göra att facken tappar många medlemmar när arbetstagare förlorar sina jobb.

Men bilden är entydig.

– Många av de rapporter som vi fått nu av pandemins konsekvenser visar att det kan skilja sig både mellan olika länder och sektorer. Nu i pandemin kan det till exempel vara helt okej att organisera sig inom hälsosektorn i ett land, medan det är mycket svårare i industrisektorn i samma land.

– Samtidigt ökar användningen av digitala verktyg nu, som appar, för att mobilisera sig. Förhoppningsvis leder det till att vi kan nå fler personer. Och i Sverige ser vi att organiseringen har ökat, så det är blandat: jag hoppas att pandemin ökar förståelsen för vikten av att organisera sig.