Enligt en ny avhandling från Göteborgs universitet skiljer sig kommuners insatser för arbetslösa stort beroende på vilken kommun det handlar om. Och vilken kultur som råder där.
Det är viktigt att skärskåda begreppen som florerar inom arbetsmarknadspolitiken.
Jon Sunnerfjell, doktorand i sociologi, har följt människor som deltagit i kommunens insatser mot arbetslöshet i en anonymiserad bruksort.
I kommunen har bruket lagt ner, och många jobb försvunnit.
Samtidigt lever en bruksmentalitet kvar på orten.
– Socialarbetare, politiker och andra som kommer i kontakt med arbetslösheten i de här orterna använder begreppet i sitt dagliga arbete. Det blir en problemformulering som förklarar varför ungdomar har svårt att färdigställa sina studier, ge sig ut på arbetsmarknaden och bli anställningsbara, säger Jon Sunnerfjell i ett pressmeddelande.
”Vad innebär att vara anställningsbar?”
I sin avhandling ser han också hur arbetsmarknadspolitikens abstrakta begrepp förvirrar för alla inblandade.
– Det är viktigt att skärskåda begreppen som florerar inom arbetsmarknadspolitiken. Vad innebär aktivering, inkludering och att vara anställningsbar? Den typen av ganska abstrakta begrepp är ju väldigt svåra att förhålla sig till som jobbcoach, till exempel.
Det gör kommunen
Arbetsmarknadspolitiken är ett statligt ansvarsområde, men kommuner kan utföra arbetsmarknadspolitiska insatser på lokal nivå. Det sker ofta tillsammans med Arbetsförmedlingen så lokalt det går.
Det kan handla om insatser för arbetslösa ungdomar, nyanlända, biståndstagare och människor med medicinska och sociala arbetshinder. Enligt Sveriges och kommuners (SKR) senaste statistik omfattades närmare 100 000 individer av kommunal verksamhet för arbetslösa 2021.
I den kommun han själv studerat har till exempel aktivering av arbetslösa unga tolkats som att man går och simmar, eller gymmar.
– Det var en väldigt bokstavlig tolkning av begreppet men det var så coacherna, som själva kom från orten, förstod aktivering.
Bruksorten jobbar med händer, staden startar eget
Och när de arbetslösa skulle sysselsättas blev det fokus på manuellt arbete som att klippa häckar och gräsmattor, arbeta i garage eller snickeri.
Några deltagare trivdes utmärkt med det, så bra att de inte kände något behov att söka sig någon annanstans.
– Genom att arbeta med händerna kunde de upprätthålla en form av värdighet och arbetarklassidentitet som gått förlorad i takt med att jobben försvunnit från den lokala arbetsmarknaden – det uppfattades som “riktigt” jobb.
– Tittar man på storstadskommuner är det mycket vanligare att arbetslösa tränar på sina entreprenöriella förmågor eller får kurser i att starta företag och sådana saker.