I en globaliserad ekonomi är nog de flesta ense om att Sveriges konkurrenskraft bör bygga på kunskap, inte på billig arbetskraft. Högre utbildning är därför en mycket viktig pusselbit och Sverige hör inte till länderna med störst andel högskoleutbildad befolkning, trots den stora expansionen av högskolesektorn under 90-talet.
Man diskuterar ibland hur många högskoleplatser som behövs, men mer sällan vilka som ska få dessa platser. För mig är det fundamentalt: det enda som ska ha någon betydelse för om en person ska läsa på högskolan är hennes vilja och förmåga, och meriter om det är en utbildning med färre platser än sökande. Inget annat ska spela in! Inte föräldrarnas bakgrund, inte vilken kommun man gått gymnasiet i. Inte könet, inte eventuella funktionshinder. Inte om man själv är förälder. Och så vidare.
Alliansregeringen använde på olika sätt antagningssystemet för att styra ungdomars beteende i gymnasiet. Och det är självklart att det är samhällsekonomiskt bra med elever som går direkt från gymnasiet till högskolan och sedan jobbar och betalar skatt konstant från 22 års ålder till pensionen. Men det är inte hela bilden. För det är ett enormt slöseri om personer som skulle klara en högskoleutbildning utmärkt, men är lite vilsna under åren de ska klara av sin gymnasieutbildning, upplever att vägen till högskolan är för lång och snårig. Eller inte får tillräcklig anpassning för sin funktionsnedsättning, eller får för ansträngd ekonomi av att betala barnvakt för att kunna skriva tentor på lördagar.
En annan viktig anledning till att vilja ha en bra mångfald på högskolan är att det samhälle där studenterna sedan ska jobba har en stor mångfald. Ta min egen yrkeskår journalisterna till exempel; för att spegla så stor del av samhället som möjligt bör också de som börjar plugga journalistik komma från olika delar av samhället.
”Att ha kommit in på högskolan är inte en garanti att man också kommer ut på andra sidan.”
En sak som är viktig att komma ihåg är att även om högskolan ska vara öppen och välkomnande är det inte meningen att det ska vara lätt att studera. Studenter ska få bra och tydlig information om vad de kan förvänta sig av utbildningen och vad som krävs av dem för att bli godkända, men själva jobbet måste de faktiskt göra själva. Att ha kommit in på högskolan är inte en garanti att man också kommer ut på andra sidan. För ibland kan diskussionen nästan tippa över till att högskolan måste curla fram varenda student till examen, så är det självklart inte. Det bör finnas en flexibilitet i systemet, och det behöver finnas möjlighet till studieuppehåll, så man inte tvingas hoppa av för gott om livet kör ihop sig. Men det går inte att begära anpassningar för att hinna med extrajobb eller åka på semester, vilket man ibland hör lärare vittna om.
Men det är förhoppningsvis undantag. De allra flesta studenter tar sin utbildning på allvar och förtjänar respekt och rimliga möjligheter att fullfölja den. Ingen som har viljan och förmågan att plugga ska hoppa av för att hen inte känner sig välkommen i akademin.