På Almedalsveckan i somras lyssnade jag på ett seminarium om Arbetsförmedlingens uppdrag. Generaldirektör Mikael Sjöberg deltog och sa något i stil med att uppdraget kan ses som en lång linje, där den ena änden är att hjälpa företag med deras kompetensförsörjning och den andra är att hjälpa personer som står långt ifrån arbetsmarknaden.
Är det alltså, även för myndighetens generaldirektör, omöjligt att tänka sig att de som står långt ifrån arbetsmarknaden skulle kunna ha en kompetens som behövs hos ett företag?
Ju mer man använder det fasta uttrycket ”står långt ifrån arbetsmarknaden” desto mer beklämd blir jag. För ord spelar roll och om precis alla – staten, arbetsgivarna, facket – konsekvent pratar om en grupp arbetslösa som att de är helt väsensskilda från oss i innanförskapet är det inte konstigt om de får svårt att hitta jobb.
”Det är ingen naturlag att de alltid ska ha det svårt att få jobb.”
Vissa i denna utpekade grupp har bristfällig utbildning eller begränsade kunskaper i svenska. Det är givetvis svåra hinder för att ta sig in på arbetsmarknaden, och detta är saker som samhället kan hjälpa individen med.
Men till gruppen som ”står långt ifrån arbetsmarknaden” räknas även personer med funktionshinder och långtidsarbetslösa över 55 år. Det är ingen naturlag att de alltid ska ha det svårt att få jobb. Det har snarare med fördomar att göra, och därför känns det så bisarrt att Arbetsförmedlingen erbjuder en uppsjö av subventionerade anställningar för dessa grupper – och samtidigt uttalar sig som om personerna som kan få del av dessa stöd knappast skulle kunna vara en tillgång för ett vanligt vinstdrivande företag.
”Denna nyansering borde gå att göra utan att stigmatisera en del av de arbetslösa.”
Förra regeringens rabatt på arbetsgivaravgiften för unga kritiserades för att den slog alltför brett: de flesta som anställdes med rabatt skulle sannolikt ha anställts även utan rabatten. Och det finns en poäng i att se att arbetssökande inte är en homogen grupp utan behöver olika mycket och olika slags hjälp för att öka sina jobbchanser. Men denna nyansering borde gå att göra utan att stigmatisera en del av de arbetslösa. I synnerhet från fackligt håll, där det ofta talas om inkludering och att kämpa mot diskriminering, bör man väga sina ord lite bättre. Inte slarvigt tala om en ganska stor grupp människor, som har massor av olika erfarenheter och kunskaper, som bara ”långt ifrån arbetsmarknaden”.