Arbetsmarknadsekonomiska rådet, oberoende men instiftat av Svenskt Näringsliv, menar idag att ett sätt att ”rädda” kollektivavtalen, kan vara att göra dem mer flexibla.
Rådet, under ledning av professor Lars Calmfors, konstaterar att organisationsgraden sjunkit i hela Västvärlden sedan 1985 och antar implicit att den kommer fortsätta sjunka. I takt med att fackföreningsrörelsens styrka antas minska, tittar man på möjligheterna att upprätthålla legitimiteten i kollektivavtalen.
En enkätundersökning till Sveriges företag visar att det företagen ogillar mest i avtalen är att det är svårt att anpassa löneutvecklingen till hur bra det går för företaget.
Rådets förslag är fler sifferlösa avtal i privat sektor, mer lokala förhandlingar, enklare avtal för mindre företag och utländska företag. Detta för att gå företagens önskemål till mötes. Och göra dem mer ”legitima” i företagens synvinkel. Hur mer legitimitet ur arbetstagarnas synvinkel skulle se ut, lämnas dock osagt.
Det är svårt att slita sig från intrycket att rapporten ger en företagens önskelista på mer ”attraktiva” kollektivavtal. Och inget fel i att ge en sådan och att dessutom underbygga den med samhällsekonomiska konsekvenser, som Rådet gör.
Rådet väljer dock att nästan förbigå hur politiska beslut påverkar organisationsgraden och nämner istället ”värderingar” som går mot mer individualism, som trolig orsak. Men sedan 1985 har flera politiska beslut fattats som underminerat fackföreningsrörelsen både i Sverige och internationellt. Det finns en del som talar för att den eran nu är över.
Fackföreningsrörelsens intressen måste givetvis vara att se till medlemmarnas anledningar till att gå med i facket. Om organisationsgraden fortsätter minska, vilket är långtifrån självklart, är man förstås tvungen att gå arbetsgivarna till mötes i vissa frågor.
Vilka frågor facket väljer att förändra i framtida kollektivavtal avgörs i en avvägning av nyttan för företagen och av medlemsnyttan, inte av vilka frågor arbetsgivarna väljer att lyfta fram. Och huvuduppgiften är naturligtvis att visa på medlemsnyttan för att öka organisationsgraden och därmed öka legitimiteten för kollektivavtalen i grunden.