EU backar nu om bilindustrins omställning och tillåter bensinmotorer även efter 2035. Beslutet beskrivs som ”ett räddningspaket för de tyska och italienska biljättarna” av Handelsbankens fordonsanalytiker. Tvärvändningen följer en trend. Förra veckan enades EU:s institutioner om att luckra upp lagstiftningen om företagens klimatredovisning och sociala ansvar för sina leveranskedjor.
Framgångsrik lagstiftning och reglering har varit en viktig del av EU:s varumärke. Den tidigare kommissionen (2019-2024) införde klimattullar, regler om företags klimatplaner, socialt ansvar för underleverantörer och hantering av personuppgifter. Det ”sociala Europa” skulle säkra drägliga jobb och löner och främja jämställdhet och utbildning.
En annan reform var EU:s avskogningslagstiftning som skulle hindra Brasiliens kaffeproducenter att skövla regnskog. Efter protester från kaffeproducenterna är den nu framskjuten till december 2026. Omförhandlingen av kemikalielagstiftningen REACH som bland annat ska hantera Pfas-kemikalier drar ut på tiden.
En visionär idé som andra följde
Den tidigare kommissionens vice ordförande Frans Timmermans har kallat EU:s Gröna giv för ”ett anspråk på en annan framtid”. Det fanns en visionär idé om att EU kunde lagstifta för hela världen och att demokratins spelregler skulle gälla över marknadens. Andra länder skulle följa efter.
Så blev det också i flera fall. Kanada, Mexiko, Brasilien, Japan, Australien, Indien och fler länder har kopierat EU:s Digital Markets Act som ska stärka konkurrensen mellan teknikjättarna. Många länder planerar också för egna klimattullar efter EU:s beslut att införa sådana vid årsskiftet. Klimattullar tycks ha blivit ett effektivt sätt att få stora utsläppare att skapa prissystem för koldioxidutsläpp.
Bryssel-effektens storhetstid
Den här framgångsrika regleringapparaten har fått ett namn: ”Brysseleffekten”. År 2020 när effekten stod på sin höjdpunkt publicerade juridikprofessorn Anu Bradford boken ”Brysseleffekten: Hur EU styr världen”. Med sin enorma marknadsmakt pressade EU bolag att efterleva klimat- och sociala hänsyn och länder att ta efter vår lagstiftning. EU:s CE-märkning av konsumentprodukter är fortfarande en symbol för tillförlitlighet.
Sedan började maskinen hacka. Anledningarna är flera. USA har fått en ny regering med tydliga kopplingar till de stora techbolagen. Den tidigare italienske statsministern Enrico Letta har sagt att EU-reglering för Trump är som ”vitlök för Dracula”. EU:s ekonomiska betydelse i världen fortsätter att minska dramatiskt från cirka 22 procent av den globala bnp:n år 2000 till under 15 procent idag. Den europeiska kompromissande mitten av konservativa, liberala och socialdemokrater är ersatt av en majoritet av konservativa och ytterhögerpartier.
Det internationella trycket från näringslivet är hårt. Nyligen avslöjades hur en koalition av storbolag arbetat för en urholkning av klimatreglering och liknande lobbyarbete från ett quatariskt oljebolag.
Konkurrenskraft spelar in
En politisk diskussion har också tagit fäste om att Europa inte är konkurrenskraftigt. Att vi hamnar på efterkälken. Det finns också mer tekniska argument om att AI kanske inte är så enkelt att reglera som Internet. En risk kan också vara att EU blir mindre populärt att verka i, något som medicinteknikföretag anser i en enkät.
Det vore dumt att avfärda alla argument. Reglering ska förstås inte ske för regleringens skull, utan ska tjäna medborgarnas behov av trygga, klimatsmarta varor och tjänster, levererade med bra arbetsförhållanden. Tillväxt gör det enklare att hantera välfärdsbehov. Och en bättre fungerande inre marknad och kapitalförsörjning, som är huvudpunkterna i Mario Draghirapporten om europeisk konkurrenskraft, är bra i sak.
Attraktiva regelverk får följare
Samtidigt behöver det europeiska näringslivets argument granskas. Behöver vi verkligen en tillväxt liknande den i USA som helt bygger på teknikbolagens värderingar och inte tycks komma vanliga människor till del? Hjälps tysk bilindustri av sänkta krav på omställning medan Kina kör ifrån? Kommer AI blomstra i Europa om vi ger de amerikanska bolagen fritt spelrum till exempel på arbetsmarknaden och luckrar upp EU:s AI-förordning?
Lagstiftningen har oftast fungerat och fått efterföljare. Utmaningen framåt kanske snarare ligger i att bygga allianser utanför USA så att europeisk lagstiftning kan fortsätta sätta attraktiva standarder som andra vill ansluta sig till. Konkurrenslagstiftningen för teknikjättarna, DMA, och klimattullarna visar att det är möjligt.