Just nu är många partier igång med att “sätta listor” som det kallas på branschlingo.
Det är det första som kommer upp när vi springer på varandra i korridorerna eller på tunnelbanan. “När sätter ni listan?” “Hur har provvalet gått?” Det är nämligen nu man bestämmer i vilken ordning politikerna ska stå på valsedlarna i valet 2022. Processen ser olika ut i olika partier men utgår oftast ifrån ett provval där alla medlemmar får rösta på vilka personer de vill ska företräda partiet, och sedan av att en valberedning lägger fram ett huvudförslag.
Valberedningen tar stor hänsyn till resultatet från medlemmarnas omröstning men ser också till att listorna har en bredd av rätt kompetenser, geografisk spridning och en rimlig könsfördelning.
Det är en spännande tid i partierna som ofta blir ett bevis på hur bra partimedlemmarna tycker att någon har utfört ett arbete eller vilken potential som de ser hos olika företrädare. I just detta läge kan man alltid förvänta sig att diverse personer dyker upp i partiet med stora ambitioner om att rädda landet. De ska in på listorna och gärna stå högt upp, allt annat vore ovärdigt.
Politiken är som ett enda långt maratonlopp med tjocka buntar av handlingar som alltid måste läsas noga för att ingenting ska råka gå fel
Psykiatern David Eberhard skriver frustrerat på twitter “Man måste tydligen ha en menlös karriär via ungdomsförbund och totalt sakna arbetslivserfarenhet för att komma på tal till Riksdagen”. Kommentarerna strömmar in med stöd för det hemska han utsatts för och om hur korrupt och hemsk politiken är som inte tar emot honom med öppna armar.
Jag kan inte låta bli att förundras. Vill man verkligen sitta i riksdagen så kanske man ska bemöda sig att kolla upp hur reglerna ser ut i det parti man vill ställa upp för.
Exempelvis har de flesta partier krav på en viss tid (inte länge, ofta några månader) man ska ha varit medlem för att anses kunna företräda partiet på ett bra sätt. En annan god idé är att höra av sig med ett mejl till de som i partiet arbetar med att lägga fram ett förslag till riksdagslista och berätta om de kompetenser man vill bidra med och varför man vill företräda partiet.
Att storma in klockan fem i tolv och bli sur över att man inte får en placering är rätt ignorant. Det är som att oannonserat storma in på ett företag och bli arg för att bubbelvattnet och visitkorten inte står redo vid platsen man fått för sig att man vill ta i ledningsgruppen.
Med det sagt är det jätteviktigt med en bredd bland landets riksdagsledamöter. Det är viktigt att det inte bara sitter broilers från ungdomsförbunden i Sveriges riksdag. Det är viktigt att man har arbetslivserfarenhet och gärna en akademisk utbildning. Det är däremot inte det viktigaste. Det viktigaste är ju just det Eberhard påstår sig vara så upprörd över.
Det är som att oannonserat storma in på ett företag och bli arg för att bubbelvattnet och visitkorten inte står redo vid platsen man fått för sig att man vill ta i ledningsgruppen
Våra politiker måste vara de som är allra bäst på att vara politiker. Med det menar jag inte de som är bäst på att ducka svåra frågor eller lägga upp fina inlägg på sociala medier om hur otroligt duktiga de är. Nej, det jag menar är att våra politiker ska vinna förhandlingar, vinna debatter, göra bra intervjuer och förstå sin ansvarsfyllda roll i samhället.
Vem gör det bäst? Jo, den som kan politiken bäst. Om du kan din politik väl och förstår den ordentligt då är det inte svårt att berätta om den i en intervju på ett sätt som andra förstår. Om du tror på de åsikter du ska företräda som politiker så är det lättare att vinna en debatt eller förhandling. Om du på riktigt vill företräda folket och göra samhället bättre då tar du dig tiden att förstå vad de som lyfter samhällsproblemen behöver av dig och ser också till att utföra allt det arbete som krävs för en faktisk förändring.
Så vilka ska vara politiker egentligen? Ibland är det ingenjören som tröttnat på hur långsam klimatomställningen är och ger sig in i politiken. Ibland är det “ungdomsförbundare” som sedan tonåren lagt all sin fritid på ideellt engagemang för samhället och med hjärta, själ och lång politisk erfarenhet vill göra politiken bättre än vad den är.
Ofta är det folk som gått i pension och sätter sig i en politisk nämnd för att ta ansvar för sitt närsamhälle. Oavsett vem personen är och vilken erfarenhet den besitter så är det mest relevanta hur väl den kan utföra sitt arbete.
Kommentarerna strömmar in med stöd för det hemska han utsatts för och om hur korrupt och hemsk politiken är som inte tar emot honom med öppna armar
Det finns en politiker som har fått oerhört mycket gjort för oss alla. Barbro Westerholm är riksdagsledamot, forskare, läkare, adjungerad professor emerita och fd. generaldirektör för en myndighet. Hon brukar säga “Politiken är som ett maratonlopp”. Så är det. Politiken är som ett enda långt maratonlopp med tjocka buntar av handlingar som alltid måste läsas noga för att ingenting ska råka gå fel, det är utredningar och förhandlingar där man efter otaliga timmar av arbete måste börja om på noll.
Det är byråkrati och konflikter och det är på allvar. Det är ett stort ansvar som kanske börjar med att man kollar upp premisserna för det parti man vill ge sig in i och dessutom företräda på högsta nivå.