Jag har tillbringat helgen i en aula i Linköping, på en sittplats raden bakom partistyrelsen. Liberalerna hade samlats för partikongress, det vi kallar landsmöte. Känslan i salen var pirrig och väldigt god. Vi har inte setts på två år och det märks.
Ett av de största förslagen vi behandlade är ett omfattande program vi kallar Förortslyftet. Det börjar i en analys av vad våra integrationsproblem i detalj består av för att sen med evidens, resultat från långa diskussioner med forskare och undersökningar av andra länders policyförslag landa i ett program som på riktigt kan lyfta upp våra utsatta områden och lösa en av vår tids största utmaningar.
Jag vet att human migrationspolitik inte ligger i tiden men barn behöver trygghet
Snart kommer säkert en moderat, eller för den delen socialdemokrat, att läsa igenom vårt program och om fem eller tio år ligger samma förslag i kammaren och röstas igenom av de stora, stapplande elefanterna i svensk politik. Men utan oss inget språktest. Utan oss ingen kunskapsskola. Utan oss ingen kvinnlig rösträtt. Vi har en lång, och då menar jag nästan tillbaks till 1800-talet lång, historia av att faktiskt sätta oss ner och klura på vår kammare för att sen plocka fram förslagen som krävs för att förbättra samhället.
Det är en väldigt viktig funktion. Att våga bryta ny mark och ta tag i frågor den långsamma, genomtänkta vägen istället för med närmast tillgängliga lösning som låter bra i väljarnas öron.
Ungdomarna har vunnit rekordmånga strider under denna helg. En partimedlem sa att han inte sett något liknande under sina 30 år av närvaro på landsmöten. Hur kommer det sig att partiet var modigt nog att lyssna på ungdomsförbundet? Det finns många skäl. Att vi kom väl förberedda är inte att underskatta men det handlar också om det politiska klimat som råder.
Liberalerna måste leva upp till sitt namn och våga fatta de frihetliga besluten
Dagens politiska klimat kräver mer av mitt parti. Vi kan inte längre vara akademikerna och nördarnas parti. Vi behöver vara bättre än så och vi kan vara bättre än så eftersom frihet är ett värde som uppskattas av långt fler än de som en gång i tiden varit ordförande för ett elevråd.
Ungdomsförbundet har nått rekordstora framgångar i partiets beslut gällande migrationen, narkotikan, rättspolitiken, skattepolitiken och klimatet. Liberalerna måste leva upp till sitt namn och våga fatta de frihetliga besluten. En av Luf:s allra skarpaste medlemmar Kornelius Persson sa det väl i talarstolen: Det här systemet krossar människor. Jag vet att human migrationspolitik inte ligger i tiden men barn behöver trygghet.
Plötsligt röstade liberalerna för den liberala politiken, familjeåterförening, även om det som Kornelius sa ”inte ligger i tiden”. För någonstans väcktes instinkten. Vem ska liberaler ta strid för? Vems syften tjänar vi?
Ungdomarna har vunnit rekordmånga strider under denna helg
Att ta strid för systemen gör socialdemokrater så väl och att ta strid för kapitalet gör moderater så väl. Men vem tar striden för den enskilde? Liberaler ska alltid utgå ifrån vad som är bäst för individen. Vi måste skapa frihet där den saknas och försvara friheten där den finns. Vi måste stå på den enskilda individens sida när friheten tas ifrån henne till förmån för systemen eller kapitalet.
Ingenting är slutgiltigt, sa Winston Churchill. Sådan är politiken. Den är levande, den förflyttar sig. Det politiska klimatet och partierna är levande, de förflyttar sig. Ingenting är slutgiltigt och rörelsen är konstant. Vi kan alltid ta kampen för att styra den åt vårt håll. Om man bara vågar och orkar.