Bara dagar efter den där ödesdigra midsommaraftonen 2016 befann jag mig med familjen på Cypern. Jag småskämdes detta ögonblick över att jag börjat diskutera Brexit i barnens pool på charterresan. Det kändes inte som någon större hit att förstöra människors semesterstämning redan andra dagen.
Men detta färska Brexitgräl som utspelade sig mitt framför våra ögon speglade nämligen det infekterade känsloläge som fortfarande klyver familjer, skapar splittring på arbetsplatser och klyftor mellan land och stad. Och åsiktsskillnaderna som skar genom just denna brittiska familj fick vi faktiskt chansen att diskutera under semestern.
Mamman som numera var hemmafru hade studerat som ung i Spanien och tidigare arbetat på den europeiska kontinenten som jurist. Hon var brinnande Europafederalist och förkrossad över Brexit. Pappan var i fastighetsbranschen och förbannad över att EU strödde pengar över rika franska bönder och att brittiska politiker inte satte gränser för i hans tycke ett allt större EU:s inflytande. Medföljande farmor och farfar hade också röstat för att lämna EU med en känsla av att EU aldrig hade gett dem någonting.
Trots alla turer så vill jag hävda att knappt någon av britterna i poolen på Cypern fick sin röst lyssnad på
Just nu är det Brexit 24 timmar om dygnet här i Storbritannien i nyhetssändningarna. TV-kanalerna har nedräkningsmaskiner inför den 29 mars. Varje vecka sitter vi på nålar inför nya omröstningar i underhuset. Många EU-medborgare inväntar spänt beslut som visar om det ens är värt att drömma om sin framtid här.
Inför julhelgerna fylldes brittiska tidningar med reportage om hur familjer inför släktkalasen smidigast kunde undvika infekterade Brexit-gräl. En av de mest omdiskuterade brittiska TV-serierna heter just ”Brexit: The Uncivil War” och manifestationerna för eller emot haglar trots att det var nästan tre år sedan valkampanjen startade. Även om Brexit-frågan i skrivande stund ännu inte har lösts ut präglar den ändå allt. Det kan fortfarande bli alltifrån en brutal krasch ut ur EU utan avtal till ännu en folkomröstning eller däremellan premiärminister Theresa Mays veckovisa olika varianter av sitt eget förslag.
Trots alla turer så vill jag hävda att knappt någon av britterna i poolen på Cypern fick sin röst lyssnad på, sin oro besvarad, framtidstron utstakad eller ens knappt resonerande bemött under folkomröstningskampanjen. Brexitsidans kampanjmetoder är välkända, men framförallt bör de krafter som ville och fortfarande vill stanna kvar i EU reflektera mera över vad som hände.
Brexit skedde inte i ett politiskt vakuum. I stället gav många brittiska politiker som ändå ville ha kvar Storbritannien i EU – både på höger-och vänsterkanten – slött och slappt fullt utrymme till Brexit-kampanjen att solo sätta den negativa agendan.
Som om vi kvinnor skulle nöja oss med att inte bli mördade, våldtagna eller bortgifta
Hur ska en befolkning plötsligt bli EU-entusiastisk om fri rörlighet, studentutbyten, jobbmöjligheter och billigare mobilsurf på semestern när stora delar av landets ledning länge tagit varje tillfälle i akt att kritisera det europeiska samarbetet? En vidare politisk läxa på andra fält för dagens Europa, där få längre nämner globaliseringens eller invandringens positiva effekter, där jämställdhetsdebatten stundom reduceras till att bara handla om det allra värsta våldet mot kvinnor – som om vi kvinnor skulle nöja oss med att inte bli mördade, våldtagna eller bortgifta – eller bara när ord som tolerans, öppenhet eller kosmopolitisk suddas bort från vissa högtidstal.
Det går att skapa en Brexit-tsunami på många fält om tomrummet finns och åsiktspoolen är tillräckligt grund.
Basketspelaren Dennis Rodman har sagt att: ”Livet är som en simbassäng. Du dyker ner i vattnet, men du kan inte se hur djupt det är”. Men om du är förberedd innan hoppet och vet hur du vill landa undviker du lättare beslut utan botten.