Det är valår och den ekonomiska diskussionen kommer med all sannolikhet att handla om det som de olika partierna anser vara politiskt korrekt att diskutera. Skatter, välfärd, valfrihet i den samma och synen på immigrationen som kostnad eller investering lär vara de ekonomiska frågor som får mest genomslag. För dessa frågor är positionerna också väl utmejslade och argumentationen beprövad, även om de rätta svaren över tid har glidit över från den ena till den andra sidan.
Samtidigt finns det ett antal stora ekonomiska frågor som de svenska politikerna har valt att passa på, alternativt snickrat ihop ett konsensus som inte får ifrågasättas, som penningpolitiken och dess fördelningspolitiska konsekvenser och det erbarmligt svagt underbyggda överskottsmålet.
Bland de tvistefrågor som är lättast att identifiera så lär vi få se att Moderaterna kommer att ägna sig åt klassisk moderat politik, som handlar om sänkta skatter. Parollen att ”det ska löna sig att jobba” är väl beprövad och inarbetad. Det är svårt att argumentera emot detta. Men svaret att sänkta skatter alltid leder till ett större utbud av arbete som även höjer aktiviteten i hela ekonomin och därmed genererar högre skatteintäkter, så kallad ”supply-side” eller ”trickle-down economics” är kanske inte helt korrekt, inte ens i ett högskatteland som Sverige. Det stämmer sannolikt i de lägre inkomstlagren där relationen mellan bidrag och nettoinkomst från arbete kan vara kritisk. Men det är tveksamt om det gäller de övre inkomstskikten.
Här kan vi ta IMFs statistik över det exceptionellt höga svenska hushållssparandet, 16 procent av inkomsterna, som utgångspunkt för en motargumentation. Det sparas inte mycket, utan lånas, i den inkomstmässigt fattigaste halvan av befolkningen, medan det sparas väldigt mycket på den övre halvan. Kvartilen som har högst inkomster sparar hela 29 procent av sin inkomst. Så frågan är vad som egentligen händer med arbetsutbudet bland de som tjänar mest, om man exempelvis slopar värnskatten. Med tanke på att de redan sparar så mycket så är det kanske inte helt irrationellt att tro att många som kan, istället arbetar mindre om skatten sänks.
Det höga svenska sparandet och den förda penningpolitiken är det ”svårt att göra politik av”, för att citera en partipolitiskt bunden borgerlig ekonom. Det är för komplext, vad gäller penningpolitiken och kan öppna dörrar för populistisk ”valfläskpolitik”, vad gäller överskottsmålet.
Det höga svenska sparandet och den förda penningpolitiken är det ”svårt att göra politik av”, för att citera en partipolitiskt bunden borgerlig ekonom.
Vad gäller den svenska penningpolitiken så har Riksbanken ansvaret för att den ska landa på två procent. Men det är uppenbart att den har svårt att ro iland detta och att den har allt svårare att hantera de icke avsedda konsekvenserna, som en stigande privat bruttoskuldsättning.
Följer man den brittiske ekonomen Adair Turners resonemang i hans hyllade bok ”Between debt and the devil” så är den uppenbara biprodukten av att centralbankerna överlåtit åt bankerna att öka den nominella penningmängden för att skapa inflation genom att ge ut nya krediter, en ständigt ökande privat skuldsättning. Detta kreditskapande har förutom att det ökar sårbarheten i ekonomin också stora fördelningspolitiska konsekvenser. Huvuddelen av de nya krediterna genereras med panter i fastigheter och är geografiskt koncentrerat till storstäderna, och då framför allt Stockholm.
Där bankerna ger ut nya krediter skapas också inlåning, en fordran på banken, vilket är det absolut viktigaste betalningsmedlet i moderna ekonomier. Ökad inlåning är lika med ökad köpkraft. Den starka ekonomiska tillväxten, de kraftigt stigande bostadspriserna, och växande skuldsättningen i Stockholm är därför till stora delar en konsekvens av den förda penningpolitiken och inte kopplad till att storstadsbor är ekonomiskt smartare och effektivare än ”lantisar” för att låna några ord av en avgången partiledare.
Det finns enligt Turner alternativa och effektivare vägar att öka penningmängden och därmed hålla inflationen på rätt nivå. Den bästa, men behäftad med politiskt tabu, inte minst i Sverige, är att låta centralbanken finansiera ett löpande budgetunderkott på säg 2-3 procent av BNP. Men i Sverige ska staten ha ett överskott över tid. Men detta överskott är inget sparande i nationalekonomisk mening −i en ekonomi som helhet är det verkliga sparandet alltid lika med investeringarna − utan ett indragande av köpkraft, som kan vara bra i en överhettad ekonomi, eller uppbyggande av fordringar på andra aktörer i ekonomin, där statens fordringar blir någon annans skuld.
Det finns naturligtvis risker med denna underskottsfinansiering, men rätt hanterat är de mindre än den förda finans- och penningpolitiken. För skulle inflationen dra iväg så är det bara för Riksbanken att höja räntan, alternativt skapa en automatisk broms för de offentliga utgifterna. Men om detta skulle vi icke tala.