Tidigare i våras blev jag pappa till August. Han är det bästa som har hänt mig. Men med faderskap följer också funderingar och oro. Saker som man aldrig riktigt har tänkt på förut. Inte bara rädsla över att han ska trilla ner från skötbädden eller virusepidemier som tycks lura på varje handtag. Utan även existentiella frågor.
Nyligen gav August mig sitt första leende och jag ser framför mina ögon hur en ny människa tar form och utvecklar en personlighet. Men vad kommer August växa upp i för värld? Och hur kommer han förhålla sig till den? Som den oroliga förälder man är funderar jag naturligtvis också över vad han en dag ska ägna sig åt.
Över sådana frågor vill jag som förälder i varje fall ha en gnutta inflytande – man vill inspirera och motivera sitt barn att utveckla sina intressen och talanger. Men jag är ändå rädd för att mitt inflytande kommer vara knapert. Barn har ju en tendens att göra precis tvärtom. Min pappa ville att jag skulle bli murare – jag blev författare och journalist.
”Mäklare är populärt i dag, men vem vet om det ens finns om tio år?”
Men kanske är inflytandet i än högre grad begränsat för att ingen av oss riktigt kan säga hur världen ser ut om tjugo år – eller ens om fem år. I dag, mer än någonsin, är framtiden osäker. Inte så att våra valmöjligheter är färre utan därför de är så ofantligt många fler.
Som förälder är därför alla försök att uppmuntra sina barn i en viss yrkesriktning ett minfält. Mäklare är populärt i dag, men vem vet om det ens finns om tio år? Att gå i pappas fotspår är ännu osäkrare då jag inte ens själv med säkerhet vet om mitt yrke finns kvar när August når puberteten.
”I dag, mer än någonsin, är framtiden osäker.”
Lika lite kunde min pappa veta något, när han i början av 1990-talet stängde av strömmen i huset för att avbryta mig och mina vänners datorsammankomster (LAN) i källaren. Han trodde naturligtvis han gjorde oss en tjänst när han jagade ut våra bleka finniga nunor i solljuset.
Han kunde naturligtvis inte veta att dessa skärmar var framtiden. Att bloggare skulle bli ett yrke, att det skulle finnas professionella gamers och att man kunde bli miljardär på att hacka ihop pixliga spel. Han kunde inte veta att flera av mina vänner i dag tjänar mångdubbelt mer än han på de kunskaper de filade på i den där källaren.
I dag är pappa, som alla andra, oskiljbar från sin smartphone. Dagens förkastade hobby kan bli morgondagens industri. Men hur ska vi kunna veta?
Frågan är om vi ens kan lita på att skolan förbereder våra barn för framtiden. På Ted.com finns en föreläsning av författaren och pedagogen Ken Robinson som jag återvänder till då och då. Det är en föreläsning om skolsystemet. Inte så upphetsande kanske, men klippet har 44 miljoner tittningar.
”Det är ett skolsystem som dödar barns kreativitet, inte uppmuntrar den.”
I sitt föredrag driver Robinson teorin att skolan inte förbereder oss för framtiden utan berövar oss den. Robinson menar att dagens globala skolsystem är anpassat efter 1800- och 1900-talets industrialiserade värld – inte dagens globala, uppkopplade, digitala. Det är ett skolsystem som dödar barns kreativitet, inte uppmuntrar den.
Men hur förbereder vi oss då inför en framtid som vi inte vet någonting om? Och hur uppfostrar vi våra barn för den? Enligt Robinson är svaret att bevara barnens naturliga nyfikenhet och upptäckarglädje.
Kanske är lärdomen därför att August har lika mycket att lära mig. Inför framtiden är vi alla barn.