Varför agerade barnläkaren Herbert Needleman tandfé på 1970-talet och köpte upp tappade mjölktänder av föräldrar till unga barn? Jo, han misstänkte att bly var farligare för barns utveckling än vad som var känt och att blyexponering kunde mätas via tänderna. Misstankarna stämde, tändernas blyhalt jämfördes med barnets intelligens och man fann att de som fått i sig mest bly låg i genomsnitt fyra poäng lägre på intelligenskvotskalan jämfört med de med som fått i sig minst.
Fyra poäng, låter det lite? Det är det inte. Bly fanns i allt möjligt på den tiden, ur en stor befolkningsgrupp knuffades många ner från normal begåvning till intellektuell funktionsnedsättning med de svårigheter det innebär.
Blyberoende industrier utsatte Needleman för en förtalskampanj, och 1985 beställde Ronald Reagan en utredning om hur mycket den skärpta gränsen för bly i bensin kostade bolagen. Joel Schwartz, professor i miljöepidemiologi, fick uppdraget och beräknade summan för bensintillverkarna till cirka 100 miljoner dollar. Men, Schwartz gjorde ytterligare en uträkning. Med hjälp av Needlemans forskning ställde han upp en nyttokostnadsanalys: Vad var priset, för individ och samhälle, för blyförgiftningens hälsorisker? Cirka tusen miljarder dollar.
En hammare är inte ett dåligt verktyg för att någon slagit en i huvudet på någon annan.
Blyfritt blev visserligen en kostnad för oljebolagen, men en vinst för samhället. En nyttokalkyl man skulle vilja se mer av, skriver Jenny Maria Nilsson. Sverige, Foto:Scanpix Sweden/Anders Wiklund.
Med hjälp av intelligenstest på barn och nyttokostnadsanalyser på människor, två sorters beräkningar många anser vara i sig obehagliga, vann människan mot kapitalet.
Vi behöver en uppgörelse med den mäthysteri som instrumentaliserar till exempel offentlig sektor, annars riskerar välfärden att krossas. Om det har filosofen Jonna Bornemark skrivit i boken Det omätbaras renässans, en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Bornemark ger exempel ur verkligheten, som detta: Rikskonferens i äldrevården. SKL:s representant visar siffror om brukares nöjdhet och invändningar följer. Är nöjdhet ett bra mått? Det är enklast att mäta förklarar representanten och påpekar vikten av att personalen rapporterar till systemen, på hens sista powerpoint står ”Vad ni än gör, vårda era kvalitetsregister”.
Jag trodde det var de gamla man skulle vårda, mumlade en chef inom omsorgen. Makt har flyttats till högre chefer, konsulter och politiker medan de som utför omsorgsarbetet har fått mindre makt men mer ansvar – de måste utföra arbetet och kartlägga det för underlag till kontroll. Orsaken till detta, menar Bornemark, är New Public Management och privatiseringar.
Som journalist vadar jag ibland i siffror som prånglas ut av fel anledningar.
Ratio och intellectus, förnuftets två delar, är de begrepp Bornemark grundar sin kritiska argumentation i. Intellectus är de sofistikerade och mångtydiga sinnesintryckens erfarenheter medan ratiot hanterar vad sinnena ger, ratiot kan göra vadheter till enheter och enheter kan man räkna med. Tesen Bornemark driver är att ”pedanterna” utifrån en övertro på ratio driver på den samhällsförsämring Bornemark kallar evidensparadigmet.
I tidskriften Skola och samhälle skriver filosofen: ”vi skulle till och med kunna förstå hela NPM som ett försök att skapa ett evidensbaserat styrsystem”.
Men, ratio är inte evidens och evidens har noll att göra med propagandistiska eller onödiga mätningar. I stunden någon forcerar evidens upphör det att vara evidens och med tanke på människans vilja att göra sanningsanspråk på skör grund kommer ordet alltid att missbrukas.
Var och en av oss bör förstå att ratio, intellectus och evidens varken är ont eller gott, allt handlar om tillämpning. Intellectus är inte något fint och klokt som bevarar människans mjuka värden medan ratiot är hårt och kallt, det är en falsk dikotomi. Det är i intellectus vi förirrar oss, i sinnesintryckens upplevelser kommer våra fördomar, maktanspråk och de på vars uppdrag vi verkar till uttryck. Evidens är inte att utestänga erfarenheter utan att där det krävs ha ett system som kan verifiera dessa erfarenheter. Förgiftningar har ofta en fallande skala av påverkan, från död till där skadlig effekt inte upptäcks med blotta ögat. Utifrån sin professionalism – sitt intellectus – märkte Needleman att något var fel. Siffror bekräftade hans omdöme, korrekt framtagen data som träffsäkert besvarar en fråga kan befria människor.
Som journalist vadar jag ibland i siffror som prånglas ut av fel anledningar men saknar nyttokostnadsanalyser av det slag Schwartz gjorde. Vi lever i en värld av PR och lobbyism, jag skulle gärna se lite väl framtagen data på vad vårdande av kvalitetsregister kostar offentlig sektor och de som jobbar i den.