De nyliberala landvinningarna ska försvaras till varje pris. För om den gemensamma sektorn vill försöka korrigera vissa avregleringar och privatiseringar och ta tillbaka en del av dem för att de helt enkelt blev dåliga, så kan vi hamna i samma hål som Stalin och Mao ledde ner sitt lands befolkningar. I USA är det en statlig sjukvårdsförsäkring och i Sverige är det begränsningar av de så kallade välfärdsföretagens vinster som är första steget ut i Gulagarkipelagens kyla.
I USA publicerade för ett par veckor sedan presidenten Donald Trumps ekonomiska rådgivare, Council of Economic Advisors, (CEA) en lång rapport med titeln ”The opportunity cost of Socialism”. I den rapporten, som av en slump sammanföll med 200 års dagen av Karl Marx födelse, buntar man ihop de ekonomiska utfallen hos totalitära kommunistregimer som Stalins Sovjet, Maos China, Castros Cuba och inte minst Hugo Chavez Venezuela, med reformförslag från en del vänsterliberala amerikanska demokrater. Det viktigaste exemplet som att införa en gemensam sjukförsäkring, ”Medicare for all”, som grannlandet Kanada har och som även vi har i Sverige och resten av Norden.
Slår man in på den vägen kommer man ganska snabbt fram till Venezuela.
I rapporten beskrivs det både som ett stort ingrepp i näringsfriheten och den privata äganderätten samt ett mycket ineffektivt system, helt utan de viktiga vinstincitamenten som driver produktivitet och effektivitet. Och slår man in på den vägen kommer man ganska snabbt fram till Venezuela.
Det hela låter lite långsökt och nästan absurt, sett så här från andra sidan Atlanten. Och man ska då veta att CEA, Council of Economic Advisors, som inrättades av president Truman 1946 för att analysera regeringens ekonomiska policyförslag har befolkats av landets mest upphöjda ekonomer (Sveriges Finanspolitiska Råd har samma uppgift). Studerar man CEA:s nutidshistoria, så ser man storheter på ordförandestolen som nobelpristagaren Joseph Stiglitz, de båda centralbankscheferna Janet Yellen och Ben Bernanke, samt från den mera konservativa flanken de akademiskt välrenommerade Martin Feldstein och Greg Mankiw.
Kevin Hassett, känd för en bok om New Yorkbörsens toppnotering som aldrig hände, leder CEA. (AP Photo/Andrew Harnik)
Trumps val till ordförande föll på Kevin Hasset. Han är kanske mest är känd för att ha varit en av författarna till boken ”Dow 36000”, som beskrev att aktieindexet Dow Jones stod inför ett gigantiskt språng upp till nivån 36000. Boken publicerades 1999 strax innan it-kraschen. (Dow Jones index står idag i 24461.) I övrigt har han mest gjort sig känd som en skattesänkarlobbyist på neokonservativa American Enterprise Institute.
I den mindre politiska men mera ekonomiskt betonade analysen så drar man i rapporten slutsatsen att ett sådant statligt system skulle väsentligt sänka amerikansk BNP och kanske ännu märkligare göra att den amerikanska medellivslängden skulle sjunka både på kort och lång sikt.
Sverige ligger vad gäller medellivslängd på plats 9 i världen, medan USA tampas med länder som Costa Rica och Albanien drygt 20 platser längre ner på listan.
Rapporten har visserligen hånats och förlöjligats i så väl ”mainstream-” som ”fakenewsmedia” som New York Times, Washington Post med flera. Och utan att vara expert på hälsoekonomi så känns påståendena märkliga. USA har de relativt högsta sjukvårdskostnaderna i världen, runt 17 av BNP läggs på sjukvård, mot knappt 11 procent i Sverige. Den amerikanska medellivslängden, liksom många andra aggregerade hälsotal är däremot väsentligt lägre och sämre än i andra utvecklade länder, som har offentligt styrda och finansierade sjukvårdsförsäkringar.
Sverige ligger vad gäller medellivslängd på plats 9 i världen, medan USA tampas med länder som Costa Rica och Albanien drygt 20 platser längre ner på listan. Och till skillnad mot många andra länder så har den amerikanska medellivslängden sjunkit under senare år.
Så här utifrån ter sig det amerikanska sjukvårdssystemet som väldigt ineffektivt och kostnadsdrivande. En av många märkligheter i rapporten är för övrigt att den inte ifrågasätter Medicare, som är den federalt finansierade sjukvården för äldre och handikappade, eller det helstatliga sjukvårdssystemet för landets soldater, Veteran Health Administration, som brukar lyftas fram för sin goda och kostnadseffektiva vård.
Sådant händer bara i Trumps USA, skulle man kunna tro.
Sådant händer bara i Trumps USA, skulle man kunna tro. Men argumenten i denna rapport stämmer väl överens om hur företrädare för ”näringslivet”, som den gamle Wallenbergdirektören Michael Treschow, it-entreprenören Dan Olofsson, travhästentusiasten Rune Andersson liksom Svenskt Näringsliv, argumenterar vad gäller frågan om begränsningar i välfärdsföretagens vinster. Sådana begränsningar utgör ett mycket allvarligt hot mot äganderätten och näringsfriheten, och de ekonomiska konsekvenserna är att dessa sektorer, om vinsterna begränsas, helt skulle gå miste om vinstincitamentets innovations- och produktivitetsdrivande trollspö.
Hela idén om vinstbegränsningar beskrivs som det kommer från Vänsterpartiets marxistiska flygel. Och läser man V:s partiprogram så vill de minsann socialisera det mesta, från banker till matproduktion. Enkelbiljett till Kuba med andra ord.
Men den närmare verkligheten är att inte ens Vänsterpartiet driver sin socialiseringsiver särskilt hårt. Partiprogrammet är mest en belastning. Sanningen är nog mera att många svenskar resonerar som Rut, 87-årig småbarnsmor i Bure, (i Henrik Dorsins klassiska partiledardebatt inför valet 2014), ”som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på Vänsterpartiet, men de har en poäng i motståndet mot vinster i välfärden, vilket överskuggas av en helt världsfrånvänd politik i övrigt”.
Titta på kostnadsutvecklingen för primärvården i Stockholms Läns Landsting.
För det finns en ekonomisk logik i detta motstånd mot vinster i välfärden som även kan (borde) omfamnas av de flesta som kallar sig liberaler och även socialkonservativa. Kombinationen fritt skolval och vinstmaximering driver på faktorer som elevselektering, läs ökad segregation, betygsinflation, vilket urholkar lärarnas status och förtroende som myndighetsutövare, betygsättare.
Vinstdrivande vårdcentraler kanske är effektivare än offentliga, men de har starka incitament till att bli intäktsmaximerande, vilket för de offentliga finanserna blir kostnadsdrivande. Titta på kostnadsutvecklingen för primärvården i Stockholms Läns Landsting, som har flest privata vårdcentraler och passa även på att titta på vad som händer med förskrivningar av antibiotika när kunden får välja.