Svenskt Näringslivs skyttegravmotstånd mot att rucka på befintliga skatteprivilegier här hemma i Sverige visar på svårigheten att få igenom en global och neutral bolags- och kapitalbeskattning
Den amerikanske presidenten Joe Bidens utspel om att införa en global minimiskatt på bolagsvinster i varje land på 21 procent är mycket vällovligt. Förhoppningsvis kan det leda till ett slut på det utdragna ”race to the bottom” som präglat bolags- och kapitalbeskattningen sedan 1980-talet.
Det är just att hitta och skapa sådana detaljer som den välvuxna kadern av skattekonsulter och jurister har betalt för
Förslaget har omfamnats av både handelsorganisationen OECD och EU. Vad gäller de senare så har även de klassiska ”skattearbitragörerna” Holland, Luxemburg, Irland och Cypern bejakat förslagets fördelar, åtminstone nominellt. För det är bara att räkna med ett enormt och försåtligt motstånd från de företag vars skatteprivilegier nu hotas. Djävulen i sådana här förslag ligger vanligtvis dold i detaljerna. Och det är just att hitta och skapa sådana detaljer som den välvuxna kadern av skattekonsulter och jurister har betalt för, och som många länder gärna väljer att låta sin lagstiftning omfamna.
Vill man få en bra illustration av hur motståndet kommer att föras så är förra veckans TT-intervju med Svenskt Näringslivs VD Jan-Olof Jacke belysande. Frågan handlade då visserligen om den svenska regeringens uttalade behov att höja vissa skatter för att få ner budgetunderskottet. Höjda bolags- och kapitalskatter ligger då på bordet. Enligt Jacke så ”skapar det osäkerhet att ens nämna höjda [kapital- och bolags] skatter”. Och i ordet ”osäkerhet” ska man läsa in sjunkande investeringsvilja och därmed lägre ekonomisk aktivitet. Enligt Jacke är höjda skatter på företagande oförenligt med ambitionen att ”få kakan att växa”.
Dessa menar att i princip alla skatter är skadliga, men att det inte finns något så skadligt som kapital- och bolagsskatter
Resonemangen är naturligtvis i linje med de nyliberala doktriner som har torgförts under de senaste decennierna av en rad företagsorganisationer, med Svenskt Näringsliv i spetsen och med stöd av ekonomer och allmänna tyckare, typ Dagens Industris ledarsida. Dessa menar att i princip alla skatter är skadliga, men att det inte finns något så skadligt som kapital- och bolagsskatter.
Och Jacke lyfter då fram reformeringen (läs: stora skattesänkningar) av beskattningen av fåmansbolag, de så kallade 3:12 reglerna, som en mycket bra reform. De svenska 3:12 reglerna är ett av de främsta exemplen på att Sverige är delaktig i detta ”race to the bottom” vad gäller våra skatteregler. Jacke hävdar att dessa har genererat skatteintäkter på 15–20 miljarder kronor om året, jämfört med 3 miljarder 2006. Men han glömmer att nämna att den riktigt stora grejen med 3:12-reglerna är att det mycket generösa så kallade ”löneunderlaget” (Jag är själv 3:12 företagare) som gör det möjligt att flytta löneinkomster, som är belagda med arbetsgivaravgifter och löneskatt till lågbeskattade kapitalinkomster. De ökade utdelningsskatterna har då matchats med sjunkande arbetsgivaravgifter och löneskatter i 50-miljarderkronorsklassen. De som främst dragit nytta av denna möjlighet till skattesänkningar är konsulter, revisorer, advokater, ICA-handlare och riskkapitalister. Det är bara att gå in i årsredovisningarna för ICA Maxi i Borlänge, EY, Lindahls Advokatbyrå för att se detta.
Det som förenar dessa är att de är inga investeringstunga verksamheter, utan dessa ligger i ”kaffemaskins-klassen”. Förutom ICA-handlarna, men deras investeringsbehov täcks mer än väl av leverantörskrediterna.
De svenska 3:12 reglerna är ett av de främsta exemplen på att Sverige är delaktig i detta ”race to the bottom”
3:12-reglerna ställer också anställda i partnerbolag mot publika företag och offentlig sektor med dess anställda som betalar fulla arbetsgivaravgifter och löneskatter. Ett paradexempel på snedvridande konkurrens alltså.
Ett annat exempel på svenskt deltagande i det internationella skatteracet mot botten är vår variant med reavinstbefriade fastighetägande fastighetsbolag. Det har gjort att även internationella fastighetsägare har paketerat sina fastigheter i svenska aktiebolag för att minimera skatt.
Holland har i stället mycket låga skatter på royaltyintäkter. Därför hamnar många varumärkesägande bolag i Holland, som Ikea
Och det sitter i detaljerna om man vill komma åt den internationella skatteplaneringen. Holland och Luxemburg kan argumentera för att deras skatt på företagsvinster till och med ligger över Bidens föreslagna miniminivå. Holland har i stället mycket låga skatter på royaltyintäkter. Därför hamnar många varumärkesägande bolag i Holland, som Ikea, Svenska Postkodlotteriet och tidigare Spendrups. Royaltyavgifterna i Sverige är avdragsgilla för deras dotterbolag i andra länder, som Sverige, men i praktiken skattebefriade i Holland.
I Luxemburg är det kapitalskatten som är minimal. Det lockar företag att använda den luxemburgska uppfinningen av det skatteminimerande hjulet, räntesnurran. Det vill säga ett holdingbolag i Luxemburg kan belasta sitt portföljbolag med verksamhet i Sverige med höga avdragsgilla räntekostnader, medan ränteintäkterna i ägarbolaget i Luxemburg är skattefria Svenska. Skatteverket misslyckades ju med att visa på att detta var en fråga om ren skatteplanering.
Svenskt Näringslivs VD Jan-Olof Jacke säger att svenska företag har hög skattemoral. Sanningen är väl att de är som de flesta andra – amoraliska och opportunistiska. Eller vad säger riskkapitalbolagen?