”Vad är egentligen skandalen runt Allra? Vi har aldrig varit utsatta för sanktioner, alltid följt gällande regelverk.” Så skrev Alexander Ernstberger och David Persson, grundarna av fondbolaget Allra i februari, i ett svar i Aftonbladet på Jan Guillous bitande kolumn med rubriken ”Alexander har plundrat svenska pensionärerna på hundratals miljoner”.
Hela det svenska pensionssystemet är i själva verket ett eldorado för finansakrobater.
Nu har Allra visserligen kastats ut ur den finansiella Edens lustgård som premiepensionssystemet (PPM) utgör och dessutom polisanmälts. Men på ett plan har Guillou och de unga herrarna rätt samtidigt. Allra-grabbarna verkar ha ägnat sig åt en del excesser, men den stora och pågående skandalen är ju att systemet är riggat för dem.
Hela det svenska pensionssystemet är i själva verket ett eldorado för finansakrobater. Genom att avskaffa ATP-systemet och övergå till dagens system har den finansiella sektorn garanterats en stor och stadig ström av pengar som ska ”förvaltas”. Det betyder att man placerar dessa pengar i olika typer av finansiella instrument som antas bära olika sorters risk.
Enligt gällande ekonomisk teori kan enskilda fonder över tid inte ”slå marknaden”, alltså ha en högre avkastning än genomsnittet – givet en viss vald risk – på annan grund än tur. Med jämna mellanrum genomför därför lustigkurrar experiment där en schimpans eller något annat gulligt djur väljer ut aktier genom att exempelvis kasta pil. Den schimpansiella portföljen kan gott klara sig bättre än flertalet fonder. Djuret erhåller normalt ingen monetär lön.
Ekonomisk teori är ofta felaktig i förhållande till verkligheten. När det gäller svårigheterna att systematiskt leverera bättre finansiell avkastning på grund av mänsklig duktighet, finns dock en hel del empiri över tid. Det betyder inte att marknaden är perfekt och alla fonder faktiskt går lika bra. Det beror på vems perspektiv man anlägger.
En alldeles särskilt gynnad grupp blir de som sysslar med finansiella transaktioner.
De som förvaltar fonden kan tjäna mycket gott om pengar genom att skaffa många kunder och ta ut höga avgifter – helst bägge. Eller genom att införskaffa information som de egentligen inte ska ha. Det är dock brottsligt om någon skulle komma på det. Sedan kan ju innehållet i fonden också användas till investeringar som är avsedda att uppnå angelägna samhälleliga mål. Detta förbjuds dock lämpligt nog i det svenska pensionssystemet, som har konstruerats med Idén om Marknaden tjänande som sanningen och vägen.
Konstruktionen innebär att riskerna med en osäker framtid – vilka i ATP-systemet bars gemensamt – i högre grad individualiseras. Det blir även en större fördel att ha valt sig en samhällelig klasstillhörighet som rik och frisk. En alldeles särskilt gynnad grupp blir de som sysslar med finansiella transaktioner – eftersom de ur det fiktiva pensionssparandet kan utvinna högst reella honorarer.
Dessa har svurit en trohetsed om att inte låta systemet påverkas av politisk debatt och parlamentariska val.
I toppen av detta system finns PPM. Det är, som ungdomarna skulle säga, ett finansialiserat pensionssystem på crack. Här är det fritt fram för allehanda gladlaxar att ta sig in och slåss om ”stocken” av pensionspengar. Vid årsskiftet fanns det 983 miljarder kronor i premiepensionssystemet. Kapar man åt sig en procent av den marknaden och sedan tar ut avgifter på en halv procent per år blir det runt femtio miljoner kronor. Bara som räkneexempel alltså.
Allra tycks förvisso ha gjort några extra piruetter med de ”förvaltade” pengarna. Men det vore trist om detta skymde sikten för de helt inbyggda problemen i PPM-systemet. Nordeas ordförande Björn Wahlroos konstaterade en gång att ”finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procenten av mänskligheten som är finansiella idioter till de 20 procenten som har idéer”. PPM-systemet är en sådan ”idé” som påtvingats svenska folket. Den idén skulle inte klara sig så väl i öppen politisk debatt, men detta problem har man löst genom att inrätta ett väktarråd för pensionssystemet, bestående av representanter för socialdemokraterna och de borgerliga. Dessa har svurit en trohetsed om att inte låta systemet påverkas av politisk debatt och parlamentariska val. Nog är det en skandal i sig, även utan Ferrari-åkande sprättar?