Arbetsmarknaden har minst sagt fått på käften på senaste tiden. #metoo verkar inte ha lämnat någon människa eller yrkesgrupp oberörd. Skådespelarna, juristerna, IT-folket, musikerna och ack så många fler har nu rutit ifrån mot en fullkomligt vidrig arbetsmiljö. Och arbetsgivarna står lamslagna – hur kunde det bli såhär? Framförallt; hur får vi det att sluta?
Det är en så himla knivig sits vi har hamnat i när det är sexuella övertramp såväl som rena brott som begås på arbetsplatserna. Hur håller en koll på något så känsligt som ofta sker bakom lyckta dörrar och sociala spel?
Med hjälp av tekniken såklart.
Personligen känner jag mig urtrygg med vad ettorna och nollorna kan göra för oss i den här situationen. Arbetsgivare har redan under lång tid använt teknikens under för att hålla ögonen på sina anställda. I Sverige har vi kanske inte kommit jättelångt, de flesta arbetsgivare håller sig nog bara till lätt traditionell stalking i sociala medier och kanske delar ut någon stegräknare till personalen. Men ute i världen har det börjat ta fart med så kallade fitnessarmband som jag verkligen tror är en liten guldgruva.
Sverige skulle kunna bli först med att införa de nya SKRÄCKARMBANDEN, sensoriska armband som registrerar din puls och kan avläsa var gång du känner skräck samt hur många steg du sprungit för ditt liv.
Själva tanken med de här armbanden, som känner av din puls och annat, är att på ett mycket obehagligt sätt ha koll på hur aktiva ens anställda är. De anställda som går kanske 14 000 steg om dagen samt ståjobbar kan en sen belöna på olika sätt för att visa sin övriga personal att tjocka människor är värdelösa. Eller vad nu ambitionen med en sån här typ av hälsostalking kan vara.
Det är ju superläskigt, det tror jag vi alla känner. Men nu i svallvågorna av #metoo har vi chansen att revolutionera de här armbanden för att i förlängningen revolutionera allas arbetsmiljö. Sverige skulle kunna bli först med att införa de nya SKRÄCKARMBANDEN, sensoriska armband som registrerar din puls och kan avläsa var gång du känner skräck samt hur många steg du sprungit för ditt liv. Skräckdatan skickas då till en skräckbank som din arbetsgivare har tillgång till och kan därigenom kan kontrollera; hur läskigt är det att jobba hos mig?
Tänk så många panelsamtal om ”hur bryter vi tystnadskulturen” vi kan slippa.
Arbetsgivaren kommer kunna se mönster i vilka som känner skräck i vilka situationer helt utan att någon behöver berätta någonting för någon alls. Tänk så många panelsamtal om ”hur bryter vi tystnadskulturen” vi kan slippa när det inte längre är ett hinder att ingen vågar prata om eländet? För när chefen märker att skräckmätarna går i taket till exempel varje gång ”Geniet Göran” är i närheten av någon av de kvinnliga anställda – då kan chefen på egen hand räkna ut att den där Göran har nog problem med maktmissbruk på arbetsplatsen. Och kanske behöver åka på rehab.
Helt plötsligt blir också offrens rädslor legitima. Det finns ju inte en människa i detta patriarkat som platt fall tror på en kvinna som berättar att hon är rädd för sin frihet och frid på arbetet. Påstår hon något sådant får hon faktiskt ta och förklara sig både en och tre gånger till hon inte ens tror på sig själv längre.
Men med de nya skräckarmbanden skulle vi få rädslan svart på vitt, som data och statistik! Och i ett sekulärt samhälle kan ingen bråka med data och statistik. Mängden skräck offrena på arbetsplatsen har känt kan sedan omvandlas till komplediga dagar för själslig återhämtning, terapi och hjälp med
eventuell polisanmälan. Succé!