Så gjorde svenskarna strömmingen till surmört Strömmingen ersätts av surmört. Foto: Staffan Löwstedt / SvD / SCANPIX
Krönika

Så gjorde svenskarna strömmingen till surmört

På midsommarbordet finns lax och sill, men ingen strömming. Och surströmmingen ersätts nu på fullt allvar med surmört. Varför utmanövrerade svensk byråkrati Östersjöns stapelvara?
20 jun 2023 | 06:30
+1
2
+1
0
+1
1
+1
0
+1
1
+1
3

Ska du fira midsommar i helgen? Då kommer du antagligen att äta sill i olika inläggningar. Liksom lax. Rökt på olika sätt, kanske inlagd eller gravad.

Strömming då? Nej, antagligen kommer du inte äta strömming. Stapelvaran som den svenska ostkusten överlevde och festade på har blivit svår att få tag på. Alla sörjer inte detta − det kan vara rätt många ben i en strömming, och det finns kostråd som (av goda skäl) avråder unga kvinnor från fet Östersjöfisk. Men att äta lokalt fångad fisk, dessutom en som är ganska långt ner i näringskedjan, är bra ekologi. En mindre ung man som jag själv, med gubbiga smaklökar och visst miljöintresse, kan därför gladeligen äta strömming varje vecka.

”Surmört” är alltså inte bara en förolämpning som jag får höra ibland, utan det finns på riktigt.

Om jag nu kunde köpa den alltså. Att jag sällan kan det, visar sig ha två orsaker. Den ena orsaken är att det sedan några år är tomt på fisk i de vatten där folk levt på strömmingsfiske sedan medeltiden. Som i Gävlebukten: sälarna svälter, det är tomt i kustfiskarnas nät, och surströmmingssalterierna tvingas leta ny råvara till sina produkter. Det visar sig bli mört. ”Surmört” är alltså inte bara en förolämpning som jag får höra ibland, utan det finns på riktigt.

Nyhetsbrev

Starka indicier tyder på att den försvunna strömmingen vid kusterna har att göra med att Havs- och Vattenmyndigheten för några år lade om kvotsystemet till att gynna större och effektivare båtar. Omregleringen ledde till att några fiskarfamiljer från Västkusten började fiska strömming i Östersjön med industritrålare. Med några få drag med trålen där fisken samlas till havs innan den går in till kusten för att leka, drar de upp många gånger mer strömming än alla kustfiskare i Sverige tillsammans. De storfiskande familjerna, som gör mycket god förtjänst på detta, ser inga problem (och har dessutom sin granne Janne Josefsson som pro bono pr-konsult (Dagens ETC). Men den ansvarige, numera pensionerade generaldirektören är ångerfull (DN). Det blev fel. Vi trodde inte att fisken skulle ta slut. Det var inte tänkt att några få fiskare skulle bli så rika. Vi var naiva.

Med samma ekologiska och juridiska förutsättningar som Sverige, förvaltar ester och letter ett stabilt bestånd av strömming.

Bilderna på storbåtarnas trålar med strömming, som egentligen borde vara i Gävlebukten, väcker motstridiga tankar hos mig. En är ”hemskt!”. En annan ”varför hamnar den där fisken inte i Coops fiskdisk?” Och då kommer vi till den andra orsaken till att jag inte kan köpa strömming så ofta. Också här spelar Havs- och Vattenmyndigheten en mindre imponerande roll. För några år sedan införde de ett spårbarhetssystem för fisk i handeln, för hållbarhetens skull. Enligt myndigheten skulle det säkerställa att ”konsumenten ska kunna känna sig trygg med informationen om var, när och hur fisket eller odlingen skett”. Men förutom att systemet var dyrt, och inte visat sig säkerställa spårbarheten, är det väldigt tungrott för livsmedelsbutikerna.

Systemet var så dysfunktionellt att det fick åtminstone en stor, svensk livsmedelskedja att helt sluta sälja svensk fisk. Så i stället för att säljas som mat för människor, hamnar strömmingen från industritrålarna i en fabrik i Danmark som gör fiskmjöl. Som i sin tur går till laxodlingarna i Norge. Som i sin tur levererar all lax som vi äter i midsommar. I en ekologisk motsvarighet till den där somriga danstillställningen som djävulen arrangerade i Hårga.

Kan någon fortfarande tro att Sverige är miljövänligt?

Strömming eller sill?

Sill och strömming är samma art. Fångas den i Nordsjön eller i Östersjön söder om Kalmarsund, kallas den sill. Fångas den i Östersjön norr om Kalmarsund heter den strömming. Eftersom strömmingen är mindre, äter man den typiskt som hel filé, medan sillen däremot ofta läggs in i bitar. Strömmingen och sillen i Östersjön är hotad, sillen i Nordsjön mer stabil.

+ Expandera
På andra sidan Östersjön, i Rigabukten, är det annorlunda. Med samma ekologiska och juridiska förutsättningar som Sverige, förvaltar ester och letter ett stabilt bestånd av strömming. Några skillnader i hanteringen: hälften av licenserna går där till kustnära fiske, och hälften till trålning (jämfört med 5/95 i Sverige). Det finns en gräns för hur stora båtarna som trålar får vara (så Janne Josefssons grannar göre sig icke besvär). Och myndigheterna har genom årtiondena konsekvent lyssnat på forskarnas bedömningar om hur mycket fiske som bestånden tål. Så medan sillen och strömmingen i övriga Östersjön minskat med 80 procent, har Rigabuktens bestånd legat stabilt eller ökat. Och: nästan all fångad fisk där hamnar på en människas tallrik (Sveriges Natur).

Som ni märker, kan strömmingens öde inspirera till en bredare Sverigedebatt under midsommarfirandet. Till exempel: Är vi naiva, eller cyniska? Varför blir de rika alltid rikare när staten omreglerar? Kan någon fortfarande tro att Sverige är miljövänligt? Är allt Göteborgs hämnd på Stockholm? Blir alla gamla journalister korrupta till slut? Varför är vi inte som balterna?

Och: nästa gång vi ses, blir det surmört att äta då också?

20 jun 2023 | 06:30
Om skribenten
Utredare på statlig myndighet

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera
Hämtar fler artiklar
Få koll på de senaste nyheterna och åsikterna om arbetsmarknaden!
Nyhetsbrev