Den 26 juli kan den som så önskar högtidlighålla 840-årsdagen av Latrinkatastrofen i Erfurt. Kung Henrik VI hade år 1184 tillkallat ett slags teambuilding-event i den pampiga katedralen. Detta för att medla mellan griniga adelsmän. Dessvärre klarade inte golvkonstruktionen de församlades totala kroppsvikt. Ett 60-tal höga herrar förolyckades under icke-ståndsmässiga former i latrinerna under bottenvåningen.
Jag har inte lyckats utröna om händelsen ledde till någon större tidigmedeltida debatt om säkerhetsrutiner eller upphandling av hantverkstjänster. Däremot hoppas jag att det pågående kaoset runt offentliga toaletter i Stockholms stad kan få bredare konsekvenser.
Nu finns toaletterna där och fungerar rimligt väl.
2014 vann gatureklambolaget JCDecaux ett tioårigt avtal med det snart avgående högerstyret i Stockholm. Detta innebar ett slags offentligt-privat samarbete. Staden skulle bygga och äga bottenplattor för ett sjuttiotal toaletter, medan bolaget skulle fixa och drifta ovanpåverket. Det hela blev dyrare och svårare än planerat, men nu finns toaletterna där och fungerar rimligt väl. Problemet är att avtalen för de flesta av Stockholms offentliga toaletter – inklusive de ovan nämnda – löper ut nästa år. Staden menar att avtalet inte håller för förnyelse. Problemet är att detta kan leda till att toaletterna – som alltså inte ägs av staden – måste destrueras, trots att de fungerar hjälpligt. Det återstår ännu att se hur det går. Men det blir i så fall en fråga om kommersiella och PR-mässiga avväganden som ska hanteras i förhandlingar med staden.
Tillgången till välfungerande offentliga toaletter är ingen skitsak. Det handlar exempelvis om tillgänglighet för turister, där Stockholm även utan att riva massa toaletter ligger ganska pissigt till. Men djupare sett är det frågan om mer svårmätta saker, Som möjligheten att känna sig välkommen och vid gott mod i det gemensamma stadsrummet, utan att behöva vara betalande kund (eller snubbig snubbe med flexibel blåsa och begränsad investering i socialt hänsyn). Det är en inte obetydlig del av hur våra relationer till och förväntningar på varandra utvecklas.
Här erbjuds även ett tillfälle att stanna upp och sommarreflektera över offentlig upphandling i sig. Offentliga upphandlingar – varor och tjänster som offentliga aktörer köper av det privata – omsätter mycket stora summor varje år. Runt 900 miljarder kronor, motsvarande en sjättedel av bruttonationalprodukten. Bara omfånget betyder att vad som upphandlas och hur det upphandlas spelar en viktig roll för utveckling av samhällsekonomin.
Vi har ju kommit längre än överhängande risk för massdöd i samband med latrinbesök.
Upphandlingar styrs av en komplicerad och i grunden starkt marknadsinriktad lagstiftning. Att diskutera den snåriga juridiska terrängen är dessvärre ingen politisk kioskvältare. Det utrymme som finns att pröva gråzoner i lagstiftningen vågar de flesta politiskt styrda beslutsfattare inte beträda. På senare tid har vi bland annat sett Göteborgs stad anmälas både för att ha försökt ställa skärpta folkrättsliga respektive arbetsrättsliga krav vid bruket av offentliga medel.
Här har ändå funnits en viss rörelse, för att stärka medborgarnas rätt och möjligheter att få bättre upphandlingar, där inte allt kokas ned till lägst pris. Men det finns mycket kvar att göra både fackligt och politiskt.
Det som skulle behöva få en större plats i utformningen av politiska vägval, är dock en diskussion om vad som upphandlas och vad som ska göras i egen regi. Det är klart att exempelvis en kommun inte kan och inte ska göra allting själv. Men var gränserna går är en viktig politisk frågeställning. Är de som städar och fixar på en skola inte egentligen en del av den samlade verksamheten? Finns det inte viktiga strategiska överväganden att göra kring datahantering och digital utveckling i offentlig verksamhet, som pekar mot att ha kompetensen internt?
Och för all del: vi har ju kommit längre än överhängande risk för massdöd i samband med latrinbesök. Men det går att ställa högre krav. Kanske borde både ägande och drift av offentliga toaletter – med all den komplexitet som följt med växande ekonomiska klyftor och social utslagning – kunna vara sådana delar en kommunal verksamhet som inte ska passera genom en kommersiell avtalskvarn?