Pensionssystemet kan fungera som en illustration av svensk socialdemokratis dalande stjärna.
Tage Erlander mobiliserade Rörelsen, satte regeringsmakten på spel 1957 och skrev: ”Vi borde göra hela svenska folket till en studiecirkel i pensionsfrågan”. Den allmänna pensionen kom nu tillsammans med tilläggspension att trygga större ekonomisk frihet på ålderns höst för de flesta arbetare och tjänstemän. Samtidigt kunde besparingar kanaliseras till förnuftiga investeringar. Det bidrog till att göra Sverige till ”Världens modernaste land”. Kontrastera detta mot Göran Perssons nittiotal. Partiet konsulterades för att förankra en nedmontering av systemet, till fromma för gruppkram med borgerligheten och applåder från nu stadgade yuppies. Det blev ett rungande nej. Partiet kördes över – möjligen kände sig S-ledningen nöjda men inte stolta. Vi fick hur som helst ett exceptionellt marknadiserat pensionssystem i mitten på 90-talet. 2004 skulle en fryntlig Persson på resande fot råka säga: ”Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort”. Det var en bra spaning, kan han få lov att känna idag i sin ordförandestol på Swedbank.
Det är sant att den genomsnittliga förväntade livslängden ökar. Sant är också att ett pensionssystem måste fördela mer mellan generationer vid varje tidpunkt, om utbetalningarna (till dem som arbetat tidigare) växer snabbare än inbetalningarna (från dem som arbetar nu). Men inget av detta pekar med någon nödvändighet mot att vi måste ha ett pensionssystem som överför risk från samhälle till individ, som premierar den som haft hög lön och god arbetsmiljö framför den som slitit ned kroppen till låg betalning, och vars främsta vinnare är ägare av och operatörer vid finansiella institutioner. Alla dessa ”features” hos dagens pensionssystem är resultat av högst medvetna politiska val.
Redan 2007 konstaterade EU-kommissionen att ett oförändrat svenskt pensionssystem skulle föra svenska pensioner mot botten i Europa.
Ebba Busch, Göran Persson och Ardalan Shekarabi har alla stått för inspel om pensionssystemet. Foto: TT
”Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.” Så sammanfattade KD-ledaren Ebba Busch sin arkaiska syn på saken 2014. Detta råkar dock även vara en grundsten för pensionsreformen från 90-talet – även om det budskapet inte basunerades ut på Twitter då det begav sig.
Redan 2007 konstaterade EU-kommissionen att ett oförändrat svenskt pensionssystem skulle föra svenska pensioner mot botten i Europa inom några decennier, räknat i förhållande till slutlön. Naturligtvis kommer välbeställda löntagare och kapitalansamlare att klara sig väl under ett sådant system, och ”fylla på” med olika former av privat sparande. Det samhälleliga resultatet är växande klyftor i inkomster, och i spåren av det i hälsa, livskvalitet och förtroende för samhällets institutioner.
Fackförbundet Kommunal dundrade häromdagen om att ”pensionsgruppen (S, MP, C, L, M och KD) för en politik som tvingar arbetarklassens kvinnor att välja mellan att få en kortare tid som pensionär eller ännu lägre pension – för att rädda pensionerna för medelklassen”. Det är en god beskrivning av hur systemet omfördelar.
Ett samhälle med färre fattiga äldre blir mer robust också för den som för tillfället råkar ha sitt på det torra.
Till det kan läggas, att även många ur det som kallas medelklassen skulle tjäna på ett bättre pensionssystem. Ett samhälle med färre fattiga äldre blir mer robust också för den som för tillfället råkar ha sitt på det torra. Och inte minst: de allra flesta skulle tjäna på att de enorma pengar som ackumuleras i det pålagda pensionssparandet, användes till samhällsnyttiga investeringar, snarare än att utgöra ett gigantiskt, lukrativt bollhav med ständig påfyllning för banker, försäkringsbolag och andra finansiella sjöfarare.
För den politiska högern är det förstås lättare att försvara en förment välavvägd teknokratisk konstruktion – ett ”osedvanligt klokt” system som Anna Dahlberg skriver på Expressens ledarsida – än ett politiskt arrangemang ämnat att cementera ekonomiska orättvisor och lösgöra stora resurser från samhälleligt inflytande. När socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) andas om att vilja hjälpa fattigpensionärer och utslitna arbetare med något slags tillägg vid sidan av systemet, då är det enligt Dahlberg i samma krönika en ”vänsteroffensiv”, som gör Shekarabi till ”landets farligaste politiker just nu”. Tyvärr är det inte så. S håller krampaktigt fast vid att pensionssystemets fundamentala brister ska städas bort från den politiska debatten och in till det väktarråd som pensionsarbetsgruppen utgör.
Ett alternativ vore att öppna upp för en bred debatt om pensionssystemet; att vi som samhälle återigen diskuterar vad som är rimliga principer för ersättning efter fullgjort arbetsliv, och om målen med användandet och fördelningen av betydande finansiella resurser. Alltså genuint politiska stridsfrågor. Ingen ska nog räkna med att detta alternativ ska stiga fram ur regeringskansliets stiltje. Men låt oss hoppas att Kommunals försök att veva igång en seriös diskussion följs av andra som värnar folkflertalets intressen.