Pensionerna har blivit bollhav för våra banker Ali Esbati (V) om att pensionsfonderna blivit bollhav åt förvaltare. Foto: TT

Krönika Pensionerna har blivit bollhav för våra banker

Krönika Det är dags att reformera pensionssystemet och använda pensionsfonderna till samhällsnyttiga investeringar. Och alla våra fattiga pensionärerna underminerar tilltron till samhällets institutioner, skriver Ali Esbati (V).
2 sep 2020
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
1

Pensionssystemet kan fungera som en illustration av svensk socialdemokratis dalande stjärna.

Tage Erlander mobiliserade Rörelsen, satte regeringsmakten på spel 1957 och skrev: ”Vi borde göra hela svenska folket till en studiecirkel i pensionsfrågan”. Den allmänna pensionen kom nu tillsammans med tilläggspension att trygga större ekonomisk frihet på ålderns höst för de flesta arbetare och tjänstemän. Samtidigt kunde besparingar kanaliseras till förnuftiga investeringar. Det bidrog till att göra Sverige till ”Världens modernaste land”. Kontrastera detta mot Göran Perssons nittiotal. Partiet konsulterades för att förankra en nedmontering av systemet, till fromma för gruppkram med borgerligheten och applåder från nu stadgade yuppies. Det blev ett rungande nej. Partiet kördes över – möjligen kände sig S-ledningen nöjda men inte stolta. Vi fick hur som helst ett exceptionellt marknadiserat pensionssystem i mitten på 90-talet. 2004 skulle en fryntlig Persson på resande fot råka säga: ”Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort”. Det var en bra spaning, kan han få lov att känna idag i sin ordförandestol på Swedbank.

Det är sant att den genomsnittliga förväntade livslängden ökar. Sant är också att ett pensionssystem måste fördela mer mellan generationer vid varje tidpunkt, om utbetalningarna (till dem som arbetat tidigare) växer snabbare än inbetalningarna (från dem som arbetar nu). Men inget av detta pekar med någon nödvändighet mot att vi måste ha ett pensionssystem som överför risk från samhälle till individ, som premierar den som haft hög lön och god arbetsmiljö framför den som slitit ned kroppen till låg betalning, och vars främsta vinnare är ägare av och operatörer vid finansiella institutioner. Alla dessa ”features” hos dagens pensionssystem är resultat av högst medvetna politiska val.

Redan 2007 konstaterade EU-kommissionen att ett oförändrat svenskt pensionssystem skulle föra svenska pensioner mot botten i Europa.

Ebba Busch, Göran Persson och Ardalan Shekarabi har alla stått för inspel om pensionssystemet. Foto: TT

”Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.” Så sammanfattade KD-ledaren Ebba Busch sin arkaiska syn på saken 2014. Detta råkar dock även vara en grundsten för pensionsreformen från 90-talet – även om det budskapet inte basunerades ut på Twitter då det begav sig.

Redan 2007 konstaterade EU-kommissionen att ett oförändrat svenskt pensionssystem skulle föra svenska pensioner mot botten i Europa inom några decennier, räknat i förhållande till slutlön. Naturligtvis kommer välbeställda löntagare och kapitalansamlare att klara sig väl under ett sådant system, och ”fylla på” med olika former av privat sparande. Det samhälleliga resultatet är växande klyftor i inkomster, och i spåren av det i hälsa, livskvalitet och förtroende för samhällets institutioner.

Fackförbundet Kommunal dundrade häromdagen om att ”pensionsgruppen (S, MP, C, L, M och KD) för en politik som tvingar arbetarklassens kvinnor att välja mellan att få en kortare tid som pensionär eller ännu lägre pension – för att rädda pensionerna för medelklassen”. Det är en god beskrivning av hur systemet omfördelar.

Ett samhälle med färre fattiga äldre blir mer robust också för den som för tillfället råkar ha sitt på det torra.

Till det kan läggas, att även många ur det som kallas medelklassen skulle tjäna på ett bättre pensionssystem. Ett samhälle med färre fattiga äldre blir mer robust också för den som för tillfället råkar ha sitt på det torra. Och inte minst: de allra flesta skulle tjäna på att de enorma pengar som ackumuleras i det pålagda pensionssparandet, användes till samhällsnyttiga investeringar, snarare än att utgöra ett gigantiskt, lukrativt bollhav med ständig påfyllning för banker, försäkringsbolag och andra finansiella sjöfarare.

Nyheter

För den politiska högern är det förstås lättare att försvara en förment välavvägd teknokratisk konstruktion – ett ”osedvanligt klokt” system som Anna Dahlberg skriver på Expressens ledarsida – än ett politiskt arrangemang ämnat att cementera ekonomiska orättvisor och lösgöra stora resurser från samhälleligt inflytande. När socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) andas om att vilja hjälpa fattigpensionärer och utslitna arbetare med något slags tillägg vid sidan av systemet, då är det enligt Dahlberg i samma krönika en ”vänsteroffensiv”, som gör Shekarabi till ”landets farligaste politiker just nu”. Tyvärr är det inte så. S håller krampaktigt fast vid att pensionssystemets fundamentala brister ska städas bort från den politiska debatten och in till det väktarråd som pensionsarbetsgruppen utgör.

Ett alternativ vore att öppna upp för en bred debatt om pensionssystemet; att vi som samhälle återigen diskuterar vad som är rimliga principer för ersättning efter fullgjort arbetsliv, och om målen med användandet och fördelningen av betydande finansiella resurser. Alltså genuint politiska stridsfrågor. Ingen ska nog räkna med att detta alternativ ska stiga fram ur regeringskansliets stiltje. Men låt oss hoppas att Kommunals försök att veva igång en seriös diskussion följs av andra som värnar folkflertalets intressen.

Relaterad läsning

Visa artikelns 4 kommentarer
Kommentera
  1. Av Tobias 2 sep 2020:

    Jag anser även att man glömmer bort alla dem som endast har grundpensionen att leva av då man har skadat sig allvarligt på sin arbetsplats och erhåller sjukersättning (som är ett skämt) och som baseras på din grundpensionen/garantipension som endast ger ca. 11.000 kronor ut om man har en hög inkomst innan arbetsskadan.

    Denna gruppen (sjuk)pensionärer får aldrig sin garantipension höjd!
    Hur tror de styrande att denna individ kommer att klara sin ålderspension när man
    förlorar 70% av sin inkomst fram till ålderspensionen?

    Debatten handlar aldrig om dessa 150.000 sjukpensionärer som behandlas som paria i dagens Sverige! Alla vi/dessa personer kommer inte att ens klara sin brödföda eller sin (marknads)hyra i framtiden. Så var hamnar alla dessa människor?

  2. Av Tobias 2 sep 2020:

    Det finns många som lyfter fram att det idag lönar sig föga för låginkomsttagare att arbeta ett helt yrkesliv. Skillnaden i pension jämfört med de personer som arbetat mycket lite eller inte alls är liten. Det beror på det statliga grundskyddet med garantipension, som räknas av efter hur hög inkomstpension du tjänat ihop.

    I dag tvingas många ta ut pension tidigare för att man inte orkar. Då straffas man med lägre pension resten av livet.
    Det är inte riksdagsbeslut som avgör hur länge en arbetare orkar arbeta, utan hur länge kroppen orkar!

  3. Av Dodo 2 sep 2020:

    Hej! Jag undrar på vilket sätt medelklassen har att vinna på ett mer robust system som även tar hand om de som riskerar att bli eller är fattigpensionärer. Jag håller med om att en reform av pensionssystemet behövs i linje med det som Esbati talar, men jag behöver argument för vad det skulle innebära för medelklassen. Det är ju ofta medelklassen som behöver övertygas om saker.

  4. Av Göran Persson 15 dec 2020:

    Nog är det väl ändå lite surrealistiskt att Ali Estabi på fullt allvar föreslår att man ska konfiskera vanligt folks kanske enda besparing.

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Hämtar fler artiklar