Jag vet inte om Handels rektor läst marknadsföring på sin egen skola, eller om han bara är ett PR-geni. Med hans hot om att rödflagga Stockholms mesta prestigegymnasier för deras glädjebetyg spred sig i alla fall paniken i huvudstadens överklassområden (och skadeglädjen i övriga landet). Den paniken kan mycket väl göra mer för att få ordning på friskolan än alla utredningar och alla frustrerade skolpolitiker tillsammans.
Inom högskolevärlden är Handelshögskolan i Stockholm en lite ovanlig fågel, som privatägd så kallad enskild utbildningssamordnare. Som Strannegård påpekar i sin artikel på DN Debatt innebär det att de i vissa avseenden är friare än andra lärosäten. Det har inte alltid inneburit att Handels ställt sig på anti-korruptionens barrikader.
Några baltiska demokratikämpar lär ha fått plats på skolan det sättet − men även dottern till en svensk miljardär.
När jag själv gick där, på 1990-talet, kom de flesta in på betyg eller högskoleprov. En liten andel kom in på en kvot för särskilda meriter, som att ha blivit världsmästare i snowboard, eller gjort något annat väldigt bra. Och så fanns det en pytteliten kategori, som hette något ”särskilda skäl” eller liknande, som rektor själv bestämde över. Några baltiska demokratikämpar lär ha fått plats på skolan det sättet − men även dottern till en svensk miljardär som just frikostigt bidragit till skolans renovering. Onekligen ett snyggare användande av friheten nu.
Som Strannegård också påpekar, är frågan mycket större än att bara handla om vilka studenter på fyra-fem prestigeskolor som ska komma in på Handels. Utan betyg som betyder något, är snart de yttre incitamenten att anstränga sig för att lära sig något i skolan borta. Och utan yttre incitament att anstränga sig… ja människor är olika, men vi är många som aldrig kommit längre än till ”Hej Matematik 2” utan lite press utifrån.
Betygshaveriet i svenska skolan har hittills varit som att bevittna en väldigt långsam tågolycka. Så långsam, att den hade kunnat hindras om de som kunde bara velat dra i bromsen. Det är väl kanske trettio-trettiofem år sedan kritikerna började påpeka riskerna med att samma företag tjänar pengar på verksamheten, och ska bedöma dess kvalitet, det vill säga sätta betygen. I början gick detta kanske att avfärda som skrämselpropaganda från bakåtsträvare. Sedan, när de anekdotiska bevisen började hopas, kanske som barnsjukdomar som skulle försvinna av sig själva. Ytterligare lite senare, när det var välbelagt att glädjebetygen är en systematisk del av hur svenska skolmarknaden fungerar, något som skulle kunna åtgärdas bort: med tydligare regler för betygen, mer tillsyn, eller något liknande.
Men när det nu är kungabarnens skola som Handels tappar tålamodet med, ja då får man hoppas att också de sista skygglapparna faller.
Och när det blivit uppenbart att de här åtgärderna inte lett någon vart, då… ja då fortsatte många att låtsas att det bara var ett problem i marginalen. Och det gick kanske, så länge som det var lycksökande entreprenörer som riktade in sig på mindre etablerade föräldrar förorterna som fuskade med betygen.
Men när det nu är kungabarnens skola som Handels tappar tålamodet med, ja då får man hoppas att också de sista skygglapparna faller. Kanske kan nu den samlade kunskapen, det sunda förnuftet och folkviljan äntligen trumfa friskolelobbyn, och att vi får en skola där meritokratin åtminstone är ett ideal. Om inget annat hjälper får det kanske bli som statsministerns statssekreterare, Anna Dahlberg, föreslog medan hon fortfarande var ledarskribent: staten får köpa ut friskolekoncernerna med några miljarder, och sedan skapa ordning.
Hur blir det i längden då med meritokratin? Vet ej. Men en av de där funky doktoranderna från Handels med rakad skalle som var inne vid millennieskiftet, säger att om man tillämpar meritokratin konsekvent, ja då kommer studenterna på västvärldens prestigehögskolor snart enbart bestå av asiatiska tjejer. Då kan det nog bli panik på riktigt på Östermalm.