Avregleringen av elmarknaden är en av dessa 90-tals-reformer som av många nationalekonomer hyllas som det som tog oss ur den då djupa ekonomiska krisen. Tanken var den ”neoklassiska”, nämligen att på en marknad med fungerande prisbildning kommer resurser att styras dit de ger mest nytta. Det vill säga dit de ger högst avkastning. Vi skulle uppnå samhällsekonomisk och företagsekonomisk effektivitet. Det vill säga den bästa av världar.
Så här knappt 30 år senare kan vi konstatera att det inte riktigt blev som denna modell eller tankefigur förutskickade. Den stora elefanten i rummet är Vattenfall AB, som före reformerna var myndigheten Kungliga Vattenfallsstyrelsen och vars ansvar var ett fungerande svenskt elsystem, där låga elpriser och försörjningstrygghet var ett krav från den politiskt inflytelserika svenska basindustrin.
Eftersom gräset alltid har tyckts grönare utanför landets gränser har Vattenfall kanaliserat bolagets resurser dit genom bolagsförvärv. Det blev total ekonomisk kortslutning.
Med bolagiseringen av Vattenfall, där den svenska stamnätet för el avskildes till Svenska Kraftnät, har Vattenfall haft som enda mål att maximera vinsten, i stället för försörjningstrygghet och låga elpriser. Vattenfall stod då för runt 40 procent av den svenska elproduktionen, vilket gav dem en så dominerande position att de skulle kunna styra elpriset. Detta i synnerhet om de skulle koordinera sin produktion med de andra stora aktörer, Sydkraft/Eon/Uniper och Fortum som då började ta form. Sagt och gjort! Efter att ha bottnat under senare delen av 90-talet så har de svenska elpriserna stigit rejält.
Vattenfall har också täljt guld på den svenska elmarknaden, genom sin elproduktion och inte minst på sina elnät som de köpte upp under förvärvsvågen på 90-talet. Det vinstmaximerande Vattenfalls resurser har sedan styrts dit de skulle ge mest avkastning. Eftersom gräset alltid har tyckts grönare utanför landets gränser har Vattenfalls (biologiska) ledningar kanaliserat bolagets resurser dit genom bolagsförvärv och direktinvestering i till holländska Nuon, tysk sten- och brunkolsel, dansk, och polsk stenkolsel, liberiansk biomassa och på senare tid, vindkraft. Det blev total ekonomisk kortslutning.
Sedan 2008 har Vattenfalls svenska verksamhet genererat ett rörelseresultat på runt 200 miljarder kronor. Ägaren staten har under dessa år fått 57 miljarder kronor i utdelningar. Det egna kapitalet i Vattenfall har under samma period sjunkit med 40 miljarder kronor och den räntebärande nettoskulden har ökat med lika mycket. En total sådd på hälleberget således.
Att konsekvenserna av dessa nedläggningar blir effektbrist i södra Sverige är förstås inte så svårt att se.
Vattenfalls beslutade stängning av kärnkraftsreaktorerna Ringhals 1 och 2 respektive Uniper och Fortums stängning av Oskarshamn 1 och 2, samt Unipers stängning av Öresundsverket, ett gaskraftverk, har varit helt och hållet företagsekonomiskt motiverade. Den stora vinsten för ägarna är att det kan hålla uppe elpriset, vilket de tjänar på genom att de har andra gungor att ta igen detta på.
Att konsekvenserna av dessa nedläggningar blir effektbrist i södra Sverige är förstås inte så svårt att se för en lekman, men det är inte dessa aktörers ansvar. Samtidigt är det svårt att föreställa sig att Kungliga Vattenfallsstyrelsen eller ett Sydkraft, ägt av sydsvenska kommuner skulle ha fattat samma beslut. Då hade försörjningstryggheten vägt tyngre.
När det blåser kommer elpriset att gå mot noll.
Då har vi inte nämnt att den i huvudsak marknadsdrivna utbyggnaden, elcertifikaten, har haft underordnad betydelse. Utbyggnaden av vindkraft, på runt 200 miljarder kronor i Sverige under de senaste 10 åren, kommer att ge en mycket mager avkastning. För när det blåser kommer elpriset att gå mot noll.
Det känns som om det egentligen hade varit lite bättre med en övergripande koordinering. Lite mera planhushållning således.