Näringslivet behöver inte få allt det pekar på Ett av vår tids största ekonomiska problem är den alltför stora maktförskjutningen från arbetstagare till arbetsgivare. För stora obalanser i denna maktfördelning leder till ekonomisk stagnation, då efterfrågetrycket i ekonomin sjunker, samtidigt som det har blåst upp en finansiell bubbla. Se spelet om LAS som en del i detta, skriver Per Lindvall. På bilden lyxiga bostäder i Norratiornen, Stockholm. Marko Säävälä TT.

Krönika Näringslivet behöver inte få allt det pekar på

Krönika Utan lönsamma företag så skapas inget välstånd att fördela. Så lyder försvaret för las-förändringar. Men ständigt svagare fack, gav inte en effektivare ekonomi. Näringslivet kan segra sig till döds, skriver Per Lindvall.
4 nov 2020

Striden om LAS handlar till det yttre om näringslivets behov av ökad flexibilitet, i en allt osäkrare värld, och arbetstagarnas behov av trygghet, i en likaledes allt osäkrare värld. Men i grundackordet till dessa förhandlingar finns också den eviga kampen om den relativa makten mellan arbetsgivare och arbetstagare, därav skyttegravspositionerna.

Trenden i den senare kampen har under de senaste decennierna i allt större utsträckning varit att arbetsgivarna, eller om man vill skruva upp det polemiska tonläget, kapitalet, har dragit allt längre strån i denna kamp sedan 90-talskrisen. Den numera, till namnet dödförklarade men i tanke och handling fortfarande styrande, nyliberalismens idéer om att låta ”marknadskrafterna” få allt större genomslag i det ekonomiska livet finns fortfarande med som den mest använda skiftnyckeln i verktygslådan, så fort det pratas om reformer. Det var ju exempelvis denna skiftnyckel som Liberalerna och Centern använde för att banka in LAS-spiken i januariavtalet.

Grundtesen hos dessa är att det är företagens väl och ve som alltid måste få gå före. Utan lönsamma företag så skapas inget välstånd att fördela. För det är endast lönsamma företag som kan investera och anpassa sig i en föränderlig omvärld. Och för att vara lönsamma så måste företagen också vara flexibla. Och ett av de stora hindren för denna flexibilitet är LAS, lagen om anställningsskydd, för lönekostnaderna är för systemet som helhet de största kostnaderna. Där brukar resonemanget sluta. Motparten anses överbevisad.

Det ser ut som en bubbla, rör sig som en bubbla och luktar som en bubbla. Kanske det är en bubbla!

 

Att låta ”marknadskrafterna” få allt större genomslag i det ekonomiska livet är den hammare som Liberalerna och Centern använde för att banka in LAS-spiken i januariavtalet, skriver Per Lindvall. Foto Pontus Lundahl / TT

Men världen är mer komplex än så. Det finns en hel del att invända mot detta resonemang. På ett övergripande plan så är det inte alls säkert att ett sådant mera ”flexibelt” system genererar den högre samlade lönsamhet som eftersträvas, tvärtom. Kom ihåg att en grundbult i ekonomiska flödesfunktionen är att den enas utgift alltid är den andres inkomst. Utgår man från ett slutet system, där det bara finns företag och arbetare, så kommer företagens sänkta lönekostnader att definitionsmässigt sänka sina intäkter med lika mycket, eftersom det är arbetarnas utgifter som står för efterfrågan i ekonomin. Möjligen skulle de ökade strömmarna till kapitalägarna kunna upprätthålla efterfrågan i ekonomin om deras ökade vinster leder till en ökad konsumtion eller ökade riktiga investeringar.

Men i ett system där den underliggande efterfrågan inte vill ta fart så sjunker incitamenten för företagen att investera för att öka kapaciteten. Dessutom kan man argumentera för att den ökade flexibiliteten för arbetskostnaderna sänker behovet att driva dyra och komplexa effektiviseringar. Kapitalägarna samlar i stället vinster på hög, vilket i praktiken innebär att de suger ut köpkraft ur ekonomin utan att ge något tillbaka.

Det krävs inte så stor fantasi för att se att denna högst rudimentära skiss är en rätt träffsäker beskrivning av den ekonomiska verkligheten i Sverige och resten av den mogna världen. Arbetstagarnas förhandlingsposition har generellt försvagats, vilket visar sig i att kapitalägarna tar en växande del av den ekonomiska kakan. Reallönerna släpar generellt efter i den ekonomiska utvecklingen. De reala investeringarnas del av ekonomin har stadigt sjunkit, liksom hand i hand med denna, produktiviteten.

Finanskrisen 2008-2009 var ett stopp på vägen, där vi kunde ha lagt om kurs, men vi har kört ”more of the same”.

Lehman Brothers företagsskylt bärs in på auktionshuset Christie’s i London. (AP Photo/Kirsty Wigglesworth)

Och ju flexiblare lönebildningen är, desto svagare har den ekonomiska utvecklingen varit. I USA med sin hyllade flexibla arbetsmarknad har medianinkomsttagaren inte fått någon reallönetillväxt sedan 70-talet.

Och lyfter man bort den guldpläterade IT-sektorn, med företag som Google, Facebook, Apple och Microsoft så är inte heller lönsamheten eller konkurrenskraften hos amerikanska företag särskild hög. I den förstnämnda gruppen av företag har arbetskostnaderna å andra sidan aldrig stått för någon större del. Ett undantag är kanske e-handelsjätten Amazon, som gjort sig känd för sin hårt pressade arbetssituation för sina lagerarbetare. Men då ska man minnas att det är de icke arbetsintensiva ”molntjänsterna” som står för lönsamheten i denna jätte.

För att hålla uppe trycket i denna ekonomi, där allt för mycket samlande av vinster på hög i vissa hörn, dränerar ekonomin på köpkraft, så har den finansiella sektorn klivit in och genererat nya pengar, genom att skapa nya krediter. (Kom ihåg att pengar alltid är en fordran på någon annan.) Huvuddelen av dessa nya krediter och pengar kommer från ny belåning av gamla tillgångar, som fastigheter, i Sverige framför allt bostäder.

Problemet med denna pengagenerering är att ny köpkraft skapas främst hos de som redan har pengar eller belåningsbara tillgångar. De har inget större behov av att öka sin konsumtion eller göra några direkta investeringar. De vill i stället växla in merparten av dessa fordringar, pengar, mot andra finansiella värdepapper, som aktier. Eftersom det bara är en mindre del av de nyskapade pengarna som rinner ut som köpkraft i den reala ekonomin, efterfrågan på varor och tjänster, så måste kredittillväxten vara mycket högre än den underliggande tillväxten för att hålla styrfart på den egentliga ekonomin. Den ökade mängden pengar har förstås också påverkat priset på pengar, som är räntan, vilket stadigt har sjunkit.

Centralbankerna, som vår Riksbank, har bara haft att dansa med i denna melodi och sänka räntorna mot noll för att inte denna kredittillväxt ska stanna av.

Kort och gott har denna modell och dess obalans mellan löner och kapital lett till att värdet på finansiella tillgångar har stigit mycket snabbare än den underliggande ekonomiska utvecklingen.

Målet måste vara att öka balansen, där arbetsgivarnas ökade möjligheter att välja vilka som ska få jobba hos dem kompenseras genom att arbetstagarna också får väsentligt större möjlighet att välja arbetsgivare.

Detta system har nu pumpat upp något riktigt stort med en tydlig sfärisk form och något gasliknande innehåll. Det ser ut som en bubbla, rör sig som en bubbla och luktar som en bubbla. Kanske det är en bubbla! Stämmer det så har vi högst sannolikt kört den nyliberala modellen till vägs ände. Finanskrisen 2008-2009 var ett stopp på vägen, där vi kunde ha lagt om kurs, men vi har kört ”more of the same”.

Det svenska ”överskottsmålet”, som också är en nyliberal ”landvinning”, där staten drar in mer köpkraft ur ekonomin än den genererar, har inte varit något sparande. Staten kan inte spara på det sättet, utan detta har bara ökat trycket i den privata kredittillväxten, annars skulle ekonomin definitionsmässigt krympa.

Nyheter

Och det är i det sammanhanget som LAS-förhandlingarna ska ses. Gärna ökad flexibilitet för företagen men detta måste kompenseras med lika stor och helst större trygghet för arbetstagarna. Målet måste vara att öka balansen, där arbetsgivarnas ökade möjligheter att välja vilka som ska få jobba hos dem kompenseras genom att arbetstagarna också får väsentligt större möjlighet att välja arbetsgivare.

För att göra detta måste någon part se till att det skapas ett tillräckligt tryck i ekonomin. Denna part måste absorbera det stora sparandet i den privata sektorn och kanalisera detta så att man upprätthåller efterfrågetrycket i ekonomin. Det ömsesidiga försäkringsbolag som kan göra detta är staten, genom transfereringar och än hellre, investeringar.

4 nov 2020
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan