Sänkta skatter får oavsedda konsekvenser Per Lindvall kritiserar Klas Eklunds Eso-rapport om framtidens skattesystem. Foto: TT

Debatt Sänkta skatter får oavsedda konsekvenser

Replik Klas Eklund är svepande i sin utredning av konsekvenserna av sänkta marginalskatter, skriver Per Lindvall. Ökade inkomster i de högsta inkomstskikten driver inte alls tillväxt.
16 dec 2020

Jag uppskattar verkligen att Klas Eklund tagit sig tid att replikeramin krönika där jag hävdar att den växande ojämlikheten är en av vår tids största ekonomiska bromskraft och inte bara orsaken till sociala spänningar. Och det är på ett vis lättande att han anser mig svårbegriplig och inte varandes helt ute och cyklar. Jag har uppenbart gått vidare till ”andra chansen”. Och den tar jag, för det här är viktigt.

Min avsikt var inte att rycka loss en enskild del, de sänka marginalskatterna, ur Klas Eklunds ESO-utredning som omfattar flera förslag än detta, som en enhetlig moms och kapitalskatt, proportionell fastighetsskatt med mera, utan att försöka belysa ett grundläggande problem med ett av grundantagandet i många förslag av Klas Eklunds ESO-rapports natur.

Det är att med rätt ekonomiska ”incitament” så kan man alltid styra resultatet i önskvärd riktning. Det givna paradexemplet på detta, finns även i Eklunds utredningsförslag, är att om ”folk får mer kvar i plånboken så kommer de att arbeta mer”.  Sänkta marginalskatter leder därmed till ökad ekonomisk aktivitet, vilket får hela ekonomin att växa, ”i alla fall enligt konventionell ekonomisk teori”, som Eklund skriver i sitt svar. Vissa brukar gå så långt som Donald Trump & The Republicans och kasta fram ekonomen Art Laffers berömda servettskiss, med sin Lafferkurva, och hävda att sänkta skatter också leder till ökade skatteintäkter. På sikt.

De tjänar ändå så bra att de inte riktigt vet vad de ska göra med pengarna.

Visst, det är konventionell teori och praktik. Jag har en nära vän och studiekamrat som jobbat om konsult på McKinsey och numera är mycket framgångsrik riskkapitalist, som sedan våra studieår i slutet av 80-talet ständigt hävdat att ”med rätt incitamentstruktur så kan man lösa allt”.

Men jag vill kasta in att det mesta har en ibland tydlig ”trade off”, ibland mera diffusa, men över tid allt mer påtagliga ”unintended consequences”, som sociologen Karl Popper hävdade. En sådan är att för låg skatt kan leda till att folk faktiskt arbetar mindre. Klas Eklund är lite svepande i sin utredning när han säger att sänkta marginalskatter sänker incitamenten att flytta högbeskattad inkomst av tjänst till lågbeskattat inkomst av kapital. Sådan skatteväxling är mycket vanligt förekommande i svenska fåmansföretag enligt gällande 3.12-regler. (Jag driver min verksamhet i ett AB, så jag är med i klubben, om jag hade haft några intäkter att växla.) Men Eklunds förslag eliminerar inte alls dessa incitament. Han ”glömmer” där bort att vi växlare också kan plocka bort arbetsgivaravgifterna.

Och jag har två vänner som är advokater och en som är auktoriserad revisor som alla är partners och därmed med i förmånsklubben 3.12, vilka unisont hävdar att de mycket gynnsamma skattereglerna har sänkt trycket på arbetsplatserna och viljan att ta sig an nya uppdrag.  De tjänar ändå så bra att de inte riktigt vet vad de ska göra med pengarna. Och vad gäller de flesta andra höginkomsttagare så gör den sänkta marginalskatten varken av eller till vad gäller arbetsinsatsens mängd, för den senare kommer med uppdraget inte med belöningen.

Men detta var egentligen ett sidospår eftersom jag ville få med att Eklunds utredning mer eller mindre valde att runda 3.12-problematiken. Jag vill istället ta fasta på mina vänner, advokaterna, revisorn, liksom även riskkapitalistens högsamlande av finansiella tillgångar. Det är där den stora ”tradeoffen” finns i rådande system. Nämligen att den allt skevare fördelningen av inkomster, efter skatt, i sig är något som antingen bromsar den ekonomiska utvecklingen eller driver upp de finansiella riskerna och sårbarheterna i det rådande systemet.

Eftersom ingen av dessa aktörer har något behov av att konsumera, eller ser någon mening i  investeringar, så snurrar dessa betalningsmedel bara runt i den finansiella pappersvärlden.

Jag försökte förklara detta i min förra krönika, men här kommer andra chansen. Min tes, som inte bara är min, är att finansiellt sparande, att dra ner sina utgifter, i sig inte är något som skapar ökad ekonomisk aktivitet, utan tvärtom. Mina utgifter är alltid någon annans inkomst. Sänker jag mina utgifter så minskar någon annans inkomst. Det är konventionellt bondförnuft.

För varje individ kan detta naturligtvis vara både nödvändigt och rationellt att dra ned på utgifterna, men för ekonomin som helhet är det inte så bra. Ekonomen Keynes beskrev detta som ”sparparadoxen”, att ju mer sparandet ökar ju mer krymper ekonomin.

Jag illustrerar i min förra krönika också hur det finansiella sparandet, andelen av nettoinkomsten som inte konsumeras, i den övre kvintilen av de svenska hushållen har fördubblats från de första åren på 2000-talet till att nu uppgå till 40 procent. Ökade inkomstskillnader OCH sänkta skatter är de viktigaste förklaringarna till högens tillväxt. Samlar de rikaste hushållen, de vinstrikaste företagen, de stora pensionsfonderna, sina nettoinbetalningar, som ALLTID utgörs av bankinlåning, på hög, så leder detta obönhörligt till att ekonomiska aktiviteten och därmed penningcirkulationen sjunker.

Men detta sparande, bankinlåning, är inget nettosparande utan matchas ALLTID av lika stora skulder. Nu vill kanske inte de enskilda aktörerna sitta på denna inlåning, vilken bekant ger 0 procents ränta, utan helst växla in dem mot andra värdepapper, som aktier. Men att byta värdepapper med någon skapar också väldigt liten egentlig ekonomisk aktivitet. Och eftersom ingen av dessa aktörer har något behov av att konsumera, eller ser någon mening i eller har någon förmåga att göra några reala (verkliga) investeringar så snurrar dessa betalningsmedel bara runt i den finansiella pappersvärlden.

Få investeringar kan ju mäta sig med börsens fantastiska avkastning.

En konsekvens av detta är att för att ekonomin ska hålla styrfart så krävs det därmed att det fylls på med nya betalningsmedel, inlåning i banksystemet, vilka alltid matchas av växande skulder. Dessa betalningsmedel, kan som i många länder, komma från en växande statsskuld, där emittering av statsobligationer både drar in betalningsmedel till staten, samtidigt som en bank kan använda denna obligation som säkerhet, med noll riskvikt, för att skapa ny inlåning. Man kan titta på italienska bankers balansräkning för att förstå det senare.

I Sverige har staten, fram till corona-pandemin, bestämt att statsfinanserna ska ha ett överskott. Det vill säga de ska också samla betalningsmedel på hög, ta in mer i skatt än vad de gör av med, vilket inte fyller några lador utan enbart drar ned penningcirkulationen och därmed också ökar behovet att generera privata skulder för att fylla på systemet.

Vår lösning på vårt behov av kreditexpansion för att fylla på systemet med betalningsmedel heter en kraftigt växande mängd bolån. Före den svenska bankavregleringen fick de dåvarande hypoteksinstituten inte finansiera sina bolån med egenskapad inlåning. Idag finansieras 40 procent av bolånestocken av inlåning. Så det är de svenska bostäderna som huvudsakligen används för att skapa ny köpkraft, inlåning, i den svenska ekonomin.

Centralbankerna anklagas för att vara de som driver ner räntorna och pumpar upp denna bubbla, men de spelar bara på den enda sträng de har att plinka på.

Den ökade mängden krediter och ökade mängden pengar driver i sin tur bostadspriserna uppåt, vilket möjliggör ytterligare belåning och skapande av ny köpkraft i en för bankerna mycket gynnsam termik. Det underbygger idag hela vårt svenska banksystems lönsamhet. Och den ökande mängden pengar sänker, enligt den konventionella lagen om utbud och efterfrågan, priset på pengar. Det sänker i in tur avkastningskraven och ökar värdena på finansiella tillgångar. De stigande värdena suger i sig in än mer betalningsmedel ur den reala ekonomin, för få investeringar kan ju mäta sig med börsens fantastiska avkastning. Läs Di:s krönikör Henrik Mitelmans återkommande ord TINA, ”There is no alternative”.

Denna ansamling av inpumpad varmluft har över tid emellertid allt mer antagit en sfärisk form. Denna liknar, rör sig och beter sig kort och gott som en bubbla. Och ju mer den ekonomiska ojämlikheten ökar, såsom genom sänkta marginalskatter, och så länge det bara leder till samlandet av finansiella tillgångar på hög, ju mer måste den pumpas för att den inte ska brista.

Nyheter

Centralbankerna anklagas för att vara de som driver ner räntorna och pumpar upp denna bubbla, men de spelar bara på den enda sträng de har att plinka på. För börjar de ”luta mot vinden” och höja räntan, sälja av tillgångar, så stannar kreditexpansionen av. Det är bara att se vad som hände när Riksbanken försökte göra detta senast. Inflationen föll under nollstrecket. Och deflation skulle snabbt få bubblan att brista.

Problemet är bara att denna bubbla vid något tillfälle, sannolikt inte så lång borta, just kommer att brista. Då lär det behövas mer än en ”incitamentsdrivande” skattereform för att få ordning på torpet.

Att tänka så här är inte bara något som en hemmansägare i Dala-Floda belägen utanför boxen har funderat ut på sin stubbe. Det är andra mer belästa ekonomer, som Jerome Levy, Michel Kalecki och framför all Hyman Minsky som har plöjt upp fårorna. Adair Turner har varit där och petat ner några jordpäron, liksom Michael Pettis och MMT-professorerna Kelton och Wrey.

För den som halvförstått, men är lite vilsen, rekommenderas en läsvärd liten skrift i ämnet. Jerome Levys  ”Bubble or nothing” .

Ekonomijournalist
16 dec 2020
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan