“Skyddsombud” hör inte vår samtids sexigaste glosor. Kanske marginellt mer klickbetevänligt än “systematiskt arbetsmiljöarbete”. Det är beklagligt – och en del av en bredare problematik – att det som rör arbetslivets konkreta villkor ofta faller utanför domänen för kollektivt medvetande och bearbetning. I förhållande till hur många timmar de flesta vuxna tillbringar på arbetet och hur det påverkar våra faktiska identiteter och livsbanor, är det tämligen anmärkningsvärt.
Rekordmånga fall i Arbetsdomstolen det senaste året har handlat om arbetsmiljöfrågor.
I början av november kunde Arbetsvärlden rapportera att rekordmånga fall i Arbetsdomstolen (AD) det senaste året har handlat om arbetsmiljöfrågor. Närmare bestämt fall då facket menar att skyddsombud hindrats i sitt uppdrag. Antagligen är det inte just i år som många fler arbetsgivare har bestämt sig för att pressa skyddsombuden. Som Mattias af Malmborg på LO-TCO Rättsskydd lyfter fram, har en informationssatsning från LO troligen lett till att fler fall drivits som tvist. Det antyder att problemet är betydligt större under ytan.
Tidningen Arbetet berättade i januari att det vid inspektioner genomförda av Arbetsmiljöverket saknats skyddsombud på arbetsplatsen i 6 av 10 fall. I en rapport som verket lade fram i april konstateras att den allmänna utvecklingen på arbetsmarknaden påverkar skyddsombudens situation. Inom vissa branscher och segment är det ont om arbetsmiljöarbete och skyddsombud, och “inslag av arbetslivskriminalitet minskar … förutsättningarna”.
Det har funnits politiska initiativ gällande just de områden där skyddsombud har svårt att överhuvudtaget verka. Dessa initiativ har blivit aktivt motarbetade av de partier som nu styr Sverige.
Så kallade regionala skyddsombud kan från fackligt håll understödja lokala skyddsombud, och hjälpa till i processen att utse sådana. Flera utredningar har pekat på behovet av att dessa även bör ha tillträde till arbetsplatser där det för tillfället saknas fackliga medlemmar. Det är lätt att förstå att det ofta är just på sådana arbetsplatser som behovet av skyddsarbete är som störst. Till exempel för att arbetsgivaren håller på med skumrask eller för att många av de arbetande är utsatta migranter.
2020 lade den dåvarande regeringen fram ett sådant lagförslag (för arbetsplatser där kollektivavtal ändå tecknats). Propositionen röstades ned av en samlad högersida; de fyra tidigare allianspartierna plus Sverigedemokraterna. (Jag kan rekommendera en läsning av riksdagens debattprotokoll, inte bara för att jag själv deltog)
Sverigedemokrater och Liberalpartister kunde här mötas i antipatin mot organiserade arbetare
Notera hur motståndet mot att stärka skyddsombudens ställning samlade högern pre-Tidö. Sverigedemokrater och Liberalpartister kunde här mötas i antipatin mot organiserade arbetare – alltså arbetare som varken uppträder som atomistiska konkurrenter på en idealiserad marknad eller som projektionsyta för muttrande kulturkrig.
Högerpartierna har dock inte stannat vid att stoppa förstärkningar. De har satt igång ett arbete för att kapa kopplingen mellan lokala skyddsombud och fackförbunden. Detta skulle dramatiskt försämra arbetstagarnas möjligheter att driva arbetsmiljörelaterade frågor som kan kräva juridiskt stöd. “Den som är oorganiserad har ju inte en chans” då, som docenten i arbetsmiljörätt Maria Steinberg konstaterar.
Detta angrepp går djupare än skyddsronder och riskbedömningar. Det rör ett centralt element i det vi kallar den svenska modellen, nämligen att arbetstagarnas organisationer kan bära upp och ge innehåll till viktiga funktioner i samhället i allmänhet, och arbetslivet i synnerhet.
Konstruktionen med lokala skyddsombud kopplade till fackliga organisationer, bygger på en förståelse av att relationerna på arbetsplatsen präglas av såväl konflikt som samarbete, och att det finns ett värde i att generella lagar och regler på ett flexibelt sätt kan fyllas med innehåll på enskilda arbetsplatser.
Från högerhåll sägs gärna att skyddsombudens roll i större grad bör skötas av staten, genom lagar och inspektioner.
Tanken att detta historiskt och internationellt sett framgångsrika arbete ska brytas loss från det fackliga arbetet handlar om att ändra denna ekvation ensidigt. Den kollektiva aspekten av arbetstagarnas intressen och förmågor suddas ut.
Från högerhåll sägs gärna att skyddsombudens roll i större grad bör skötas av staten, genom lagar och inspektioner. Nu har man förvisso i praktiken återkommande även skurit ned på just denna verksamhet. Men en viktigare poäng här är att det inte går att göra en sådan manöver. Det är varken kvantitativt eller kvalitativt möjligt att ersätta skyddsombudens finmaskiga och löpande arbete med externa inspektioner.
Systemet med skyddsombud som utses genom arbetstagarnas fria associationer för att så få vissa lagliga befogenheter gentemot arbetsgivaren är principiellt viktig, i och med att den vare sig är helt underlagt statens kontroll-logik eller kapitalets profit-logik. Just däri finns en demokratisk och progressiv styrka. När högerns olika strömningar konvergerar i angreppet mot skyddsombudssystemet, vittnar det om en antipati mot en hel samhällsmodell – en som är väl värd att försvara och utveckla.