V är inte så rakryggade som det hävdats Lufs ordförande Romina Pourmokhtari. Foto: Hamid Ershad Sarabi

Krönika V är inte så rakryggade som det hävdats

Regeringskris Väljarna ser en Nooshi Dadgostar som “rakryggat stått upp för sin politik”. Men Vänsterpartiets vägval handlar mer om maktpolitik, skriver Romina Poumokhtari, Luf.
22 jun 2021

Det finns ett papper som ni aldrig kommer att få se. Så sa Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i samband med regeringsbildningen 2018. Efter fyra månader av talmansrundor och regeringskris skulle Stefan Löfven få sin andra mandatperiod som statsminister.

På presskonferensen såg Sjöstedt ganska glad ut. Hans vanliga min som snarare är en blandning av nöjd och ledsen var som bortblåst. Denna gången la jag istället hans stora leende på minnet. Han berättade för pressen att Vänsterpartiet släpper igenom Löfven som statsminister med ett misstroendelöfte, där deras röda linjer inte får överträdas. Samtidigt som Sjöstedt berättade om sina röda linjer log han stort och påpekade att man ska komma ihåg att Vänsterpartiet är den stora vågmästaren som kan avgöra allt.

Men extremismen enades och tillsammans avsatte de Sveriges statsminister.

De röda linjerna gick vid förändrad arbetsrätt och fri hyressättning i nybyggnation. Två punkter i Januariavtalet som både Liberalerna och Centerpartiet såg som stora bevis för att den socialdemokratiskt ledda regeringen man nu stöttar kommer att genomföra liberal politik.

Det låter omöjligt att en S-regering genomför liberal politik men inte när det gäller ett parti som Socialdemokraterna. Det parti som för lite mer än tjugo år sen var visionära statsbärare för folkhemmet är numera megalomaner. Allt för makten. Det kan tyckas ohederligt för de som faktiskt bryr sig om ideologi men det fyller en politisk funktion att inneha regeringsmakten.

Gårdagens misstroendevotum visar tydligt hur megalomanin blev deras fall. För den som följer det noga kan man se att en arrogant ton från den ansvariga justitieministern Morgan Johansson kan ha lagt grunden för det första misstroendevotumet i svensk politisk historia.

När Nooshi Dadgostar påpekade att man i och med utredningen överträder en röd linje möttes hon av kalla handen från Johansson. Jag förstår honom, själv trodde jag aldrig att Vänsterpartiet skulle våga rösta på Sverigedemokraternas misstroendevotum. Men extremismen enades och tillsammans avsatte de Sveriges statsminister. Därmed bröts avtalet och regeringskrisen blev ett faktum.

Var det oansvarigt av Vänsterpartiet? Många hävdar det motsatta. I sak har Vänsterpartiet självklart fel, vårt stela bruksvärdessystem gynnar endast de som redan har bostäder. Alla de som hattar omkring på andrahandshyror och svarta kontrakt förtjänar bättre. Men många, särskilt på högerkanten, hävdar att Vänsterpartiet gjorde rätt.

Åkesson inkluderat anser att det Dadgostar gjorde var att stå upp för sin politik. Detta var nämligen rakt upp och ner det lovade sina väljare och sa till Socialdemokraterna under regeringsbildningen. Överträder man våra röda linjer så har man brutit vårt misstroendelöfte.

Ja, inte gäller det enbart att stå upp för sin politik, Åkesson har där fel i sitt hyllande av Dadgostar.

Istället för att ansluta till hyllningskören kan jag inte låta bli att undra hur det kommer sig att regeringen klarat sig hittills. Vänsterpartiets röda linjer innefattade ju även arbetsrätten där arbetsmarknadens parter fick förhandla utifrån ett lika tufft läge som nu föreslogs för bostadsmarknadens parter. Om parterna inte kom överens gällde punkt tjugo i Januariavtalet. Ett läge som självklart var till LO:s nackdel och det tackar vi liberaler för.

Äntligen landade fördelen hos alla de som försöker få in en fot på arbetsmarknaden men tyvärr inte får sin röst hörd av de fackföreningar som agerar intressegrupp för alla med fast anställning.

Socialdemokraterna och särskilt Löfven har sin bakgrund i fackrörelsen och bör därmed vara en fena på att förhandla. Han tänkte med största sannolikhet att gick det en gång med arbetsrätten lär det gå en andra gång med bostadsfrågan. Det gjorde det inte.

Så vad handlar det om? Hur kommer det sig att Vänsterpartiet helt plötsligt gör gemensam sak med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna. Ja, inte gäller det enbart att stå upp för sin politik, Åkesson har där fel i sitt hyllande av Dadgostar.

Om så vore fallet hade Vänsterpartiet räddat de liberaliseringar som nu gjorts av LAS. Tyvärr är det så att alla politiker, särskilt partiledare, oavsett om de varit en del av Alby-upproret eller ej, tar politiskt spel i stor beaktning. Nu står Socialdemokraterna med brallorna nerdragna. Väljarna ser Dadgostar som “rakryggat stått upp för sin politik” samtidigt som ingen frågar sig varför hon släppt igenom historiskt hård migrationspolitik och liberaliseringar av arbetsrätten.

Blir det extraval drar hon röster från Socialdemokraterna, blir det riksdagsval först om ett år lär regeringskrisen ligga lagom färskt i minnet för att hon fortfarande ska vinna på det.

Jag undrar om vi någonsin kommer få reda på vad det stod på det pappret som vi aldrig kommer att få se. Kanske finns det inget papper, som Liberalernas gruppledare Johan Pehrson antydde när han sa; det är bara retorik, lite som Alfons Åberg och hans hemliga kompis. Oavsett så fastnade Jonas Sjöstedt stora leende i mitt minne. Jag bär med mig det som en påminnelse om att extrema partier aldrig backar från att skapa oreda och dra nytta av effekterna som framställer dem som rakryggade politiker trots att alla politiker i grund och botten slåss om samma sak – makten.

22 jun 2021
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan