Kan vi släppa soft girls och prata om vanliga tjejer nu? Stina Pettersson om soft girls vs ekonomi. Foto: TT.
Krönika

Kan vi släppa soft girls och prata om vanliga tjejer nu?

Just när vi börjat ana ljuset och kunde tala och skriva om pengars fördelning, så slår klichéerna om soft girls, huskvinnor och girlbosses till igen, skriver Stina Pettersson.
29 mar 2024 | 06:30
+1
1
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

I Sverige mäts inte längre tiden i år innan eller efter Kristus födelse. Istället fokuserar vi på år ”pw” (post woke). År noll är enligt denna tideräkning “peak woke”, och beroende på hur insatt man är så kan det ha inträffat tidigt 00-tal eller så sent som 2018! Onlinekonnässören vet ju såklart att 2018, då rasade redan peak post-woke, och en viss typ av feminism och antirasism kunde hälsa hem. 

Men allt förhåller sig ändå till detta omtalade men ospecifika mirakel, peak-woke, då en stjärna tändes på himlen misstänkt lik en rasifierad kvinnonäve med höjt mittfinger inuti ett venussymbol.

Jag skulle gissa på att snittåldern på Liv Strömqvist pjäs på Dramatens stora scen är cirka 1500 år.

Vissa menar till och med att woke fortfarande pågår, särskilt på universiteten, där studenter skulle vara intresserade av “identitetspolitik”, “vänsterpopulism” och “cancelkultur”. Det är uppenbart att dessa arma krakar inte gått utanför dörren, eller i alla fall inte besökt ett universitet, på minst tjugo år. Att prata om woke idag är bara att komma ut som sentimental, en underbar nostalgiker.

Jag skulle gissa på att snittåldern på Liv Strömqvist pjäs på Dramatens stora scen är cirka 1500 år, strax under den vanliga snittåldern för besökare på Dramaten, men inte purung. De unga som är där har släpats dit av sina pappor som fortfarande är lite kära i Liv.

Om jag träffade en tonåring som brydde sig om identitetspolitiska frågor idag skulle jag göra min samhälleliga plikt och lämna in henom på Naturhistoriska muséet. Skriva “relik 10-tal” i dennes panna. Sen springa ut innan taket ramlade in.

Vår tid är ju istället den mörka lågkonjunkturens tid, med få stjärnor på himlen, men det är för deppigt att prata om. Vi låtsas fortfarande leva i den glada woke-eran. Debatter tar omvägar för att kunna låtsas handla om de två könen eller debila Tiktok-etiketter, allt för att anspela på peak-woke. Tappra försök att prata om pengar och samhället utanför sociala medier görs hela tiden, men går ofta bet, förutsättningarna är för svåra. Folk klamrar sig fast vid peak-woke så hårt de kan.

Essy Klingberg skrev nyligen väldigt bra i SvD, om åren efter peak-woke. Hon lyfte blicken och dryftade olika teorier om varför människor kan tänkas älska Tiktok, skämtsamma könsroller eller konservativa idéer. Hur har utvecklingen varit på sistone, för vanlisar som vill leva ekonomiskt värdiga liv? Spoiler: inte toppen. Klingberg vågade vara i krisens mörker, och i hennes analys anande man en lampknapp. Det kändes hoppfullt.

I en lite liknande anda skriver Katrine Kielos-Marçal om pengar i DN, och är öppen med att clickbait måste till för att de både underhållande och informativa texterna om ekonomi ska läsas. Hon får skriva om ekonomisk ojämlikhet, men bara om hon säger att det är en kommentar på Soft Girl-trenden (Tiktok-etikett och kvinnlighet, bingo).

Hon får citera brittiska The New Statesman; “Centralbankernas kvantitativa lättnader var vår tids definierande idé”, bara hon bildsätter med Björn Gustafsson (relik, 00-tal). Jag är beredd att svälja det, för när hon skriver ”Trump, Brexit, Elon Musk, den politiskt korrekta nätvänstern och hela den kändiskultur som gjorde att varenda jäkel plötsligt kunde ha ett ”livsstilsföretag” var en produkt av den rådande centralbankspolitiken” är det gospel i mina öron. Det är ett ljus i fjärran, vi är på väg att lämna diskussionen om woke! Vi har skärskådat det och accepterat att det var förut.

Om någon fortfarande trodde att bara konstiga män på internet anklagar sina meningsmotståndare för att ha fått för lite kuk så är det dags att inse att det är 2024.

Men att skriva om pengar och nutid får inte ske ostraffat. I veckorna som följer Klingbergs och Kielos-Marçals texter händer det otänkbara. Jag kan inte tro mina ögon, han är uppstånden! Och med han menar jag debatten om peak-woke, vad som egentligen hände då. Var det verkligen den här återuppståndelsen vi skulle se denna mars? Tydligen.

Om någon fortfarande trodde att det bara är konstiga män på internet som anklagar sina meningsmotståndare för att ha fått för lite kuk så är det dags att inse att det är 2024. Greta Schüldt frågar sig, angående diskussionen om ekonomisk jämlikhet: “Den ensamstående girlbossen som ständigt jobbar över för att ha fuck-off kapital på banken och som tillbringar kvällarna med sin Satisfyer, är det verkligen ett hållbart kvinnoideal?” Det är inte alls en halmgubbe eller en ledade fråga. Anna Björklund tyckte detta var så välfunnet att hon citerade Schüldt direkt i sin text på ämnet.

Visst kan vi snacka pengar, men inte utan bråka om kvinnans rättmätiga plats i samhället, inte utan att blåsa liv i peak-woke klichéer ännu en gång. Jag famlar, famlar, mellan betalväggarna i den svenska dagspressen. Vi kommer aldrig ut ur labyrinten.

29 mar 2024 | 06:30
Om skribenten
Utvecklingsekonom, studerar till svensklärare

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera
Hämtar fler artiklar
Få koll på de senaste nyheterna och åsikterna om arbetsmarknaden!
Nyhetsbrev