När kvotering kommer på tal är alltid några kvinnor snabba med att påpeka att de absolut inte vill bli inkvoterade för sitt kön. Det vore kränkande och nedvärderande, menar de, och skulle ge anledning att ifrågasätta om de fått sin befattning på grund av duglighet eller för att de är tjejer. Så behöver män aldrig tänka eftersom alla tillsättningar som görs med en manlig sökande alltid sker på fullkomligt rättvisa och rationella grunder utifrån mannens faktiska kompetens.
Nej, så är det naturligtvis inte. Verkliga livet är, till skillnad från diskussionen om vem som jobbar var och varför, simplifierad. Rekryteringsprocesser är inte rättvisa och kan inte vara det även om några gärna vill låtsas som om det vore möjligt. I verkligheten är det en härva av utbildning, erfarenhet, relationer, egenskaper och slump både hos den som anställs och hos de som anställer som spelar in.
Dessutom, en person kan ha perfekta meriter på papper och ändå vara en katastrof på sitt jobb och tvärtom. Hur många dråpliga historier, rena rama Åsa Nisse-farser, om anställningsprocesser har man inte hört? Min värsta är en headhunter på jakt efter en chef som skulle leda en ny teknisk process inom ett kulturområde. Tre gånger fick rekryteringen göras om, rekryteraren fattade inte att det inte var mesta möjliga chefs-meriter utan just den tekniska kompetensen som var nödvändig för att styra upp arbetet. Till sist, i all tysthet, gick jobbet till den som inofficiellt lett det i praktiken men som inte hade rätt meritförteckning för en flådig titel.
Det är varje persons rätt att få sträva efter att nå sina ambitioner så länge hen inte skadar nån.
Att vara bra på att sammanställa ett CV sammanfaller inte alltid med att vara bra på att arbeta: CV-samhället vi lever i har både positiva och negativa följder. Å ena sidan behövs formella regler vid anställningar, å andra sidan kan man längta efter en tid när någon kunde jobba sig upp eller bara få en chans. Å ena sidan undviks korruption om till exempel upphandlingar sköts enligt formalia, å andra sidan vet alla som granskat välfärden att korruptionen knappast minskat utan flyger under radarn. Å ena sidan är utbildning viktigt, å andra sidan är ett samhälle där allt handlar om listbara meriter omänskligt och gynnar den som har tid, pengar och stöd för att fylla på med rätt kurser och erfarenheter i all oändlighet.
Omänskligt är det också när folk menar att till exempel vita män bör backa från att söka högstatusjobb eftersom de räknas till en grupp som varit gynnade. En vit ung man som tillhör en minoritet och varken har familj eller kulturellt, akademiskt eller ekonomiskt kapital skulle alltså välja bort en titel han nått mot alla odds för att vita män periodvis kvoterat in varandra? Befängt, det är varje persons rätt att få sträva efter att nå sina ambitioner så länge hen inte skadar nån. Kanske har vi till och med en skyldighet att försöka göra vad vi kan av oss själva? Livet är inget nollsummespel där några grupper måste förtryckas och jämlikhet är inte att man turas om att vara offer eller bödel utan att man slipper vara offer.
Olika grupper hajpas i olika tider, på olika platser.
Jag har studerat många poäng på universitet men aldrig haft en kvinnlig professor, däremot flera manliga.
Vem tror den situationen är skapad av en perfekt och korrekt föregående ordning? Att väljas och sorteras bort, möjligheter och hinder, sånt är i spel löpande under våra liv. Kvotering handlar om att försöka rå på en informell kvotering, att man väljer någon ur en underrepresenterad grupp vid lika meriter, inte om att personer ur minoriteter till varje pris ska prioriteras. Olika grupper hajpas i olika tider, på olika platser. Nog har jag hört redaktörer efterfråga unga kvinnor med annan etnisk bakgrund än svensk under min tid i dags- och kvällspress.
Ibland har jag hört kollegor ondgöra sig över att en sån tjej får uppdrag: Hon är minsann inte så bra. Nej, ibland är det så och det gäller också en stor del av de vita män den här branschen innehåller. För det är ett typiskt privilegium: Att aldrig komma på tanken att ifrågasätta sig själv.
Att kokettera med att man inte vill bli vald för man är tjej uppfattar jag ofta som retorik för att meddela att man kan ta sig fram på egen hand och inte gillar särbehandling. Jo, vem skulle erkänna motsatsen? I arbetslivet, som anställd eller anställare, är det mer fruktbart att försöka fokusera på att vara så hederlig och fördomsfri man kan och försöka fullfölja sina ambitioner utan att krossa andras och ge nån en chans nån gång.