Att dela rum tillsammans med tre andra patienter på en sjukhusavdelning är som att leva sig igenom ett helt kammarspel. Miljön är så avskalad som den kan bli och karaktärerna är återkommande. Takten sätts av klockan och sköterskornas rutiner, från morgon till lunch till eftermiddag till kväll. Ronden går, en vagn rullas in. Dags för provtagning, kan du resa på dig? Bra, då ska du hämta din egen frukost.
Konvalescenten, sjuklingen, är din identitet tills du skrivs ut och den delar du med dina rumskamrater.
Utöver anhöriga som i bästa fall hälsar på dig under de dagliga besökstiderna finns det ingenting utanför det där rummet som spelar någon roll. Konvalescenten, sjuklingen, är din identitet tills du skrivs ut och den delar du med dina rumskamrater.
Sådär låg jag för andra gången på mindre än ett år häromveckan. Gallsten hade utlöst en inflammation i bukspottskörteln. Min vardag komprimerades till en aldrig sinande ström sköterskor vars dygnscheman jag aldrig förstod mig på samt mina medpatienter.
Trots smärta och ett morfinintag som fick mig att dra de märkligaste av skämt på Instagram var jag rummets friskaste patient. I det moderna Sverige är sjukhus främst en plats för åldringar.
På andra sidan pappersskynket som delade av min säng från de andras låg en kvinna på randen till parkinson som ramlat hemma och brutit flera kotor i ryggen. Hon våndades av halskragen hon tvingades bära och glömde snabbt både sköterskor och dottern som besökte henne varje dag. Om nätterna bokstavligen ylade hon efter smärtstillande tills hon fick rullas ut till ett eget rum för att morgonen efter köras tillbaka.
En annan kvinna, än så länge pigg, hade fått cancerbesked. Hon grät om kvällarna. Tyst, men inte tyst nog för våra pappersgardiner.
Han osade av en typ av självdestruktiv envishet som bara vissa äldre män kan kosta på sig, till absolut ingen nytta.
Slutligen fanns en man vi kan kalla Åke. Under veckan jag låg inlagd blev jag besatt av honom, mest för att få tiden att gå. Han var dessutom svår att undvika. Åke var kroniker som verkade spendera livet mellan sjukhusrum och hemsjukvård. Varför vet jag inte, men en surare man har jag aldrig stött på i mitt liv.
Han framstod som en man som fram till ålderdomen var van vid att få som han ville. Han grälade med varenda sköterska och vägrade följa instruktioner om han inte kunde göra dem precis på sitt sätt. Han osade av en typ av självdestruktiv envishet som bara vissa äldre män kan kosta på sig, till absolut ingen nytta.
Hans fru verkade drivas av en liknande envishet. Oavsett hur Åke behandlade henne om dagarna – illa – återvände hon alltid.
Till Åkes försvar tackade han alltid hjärtligt och genuint när hjälpen väl gick hans väg. Det krävdes bara ett antal svordomar innan han tog sig dit. Mängden olika sköterskor gjorde också att mycket av informationen Åke försökte förmedla försvann mellan passen. Hans saker lades ständigt på fel ställe av nya morgonskift så att han i sitt försvagade tillstånd inte kunde nå dem. Varje eftermiddag bad han dem låta sakerna ligga. Varje morgon var de bortstädade.
När de återvände frågade en av sköterskorna om Åke var lika otrevlig hemma som på sjukhuset.
Åke försvagades snabbt under veckan. Han vägrade resa på sig ur sängen och växte istället in i den. Om man idag opererar till exempel blindtarmen försöker sköterskorna få upp dig på fötter nästan direkt. Rörelse hjälper läkning. Stillasittande har motsatt effekt.
När helgen kom var sköterskornas tålamod slut. Under höga protester fick helgsköterskorna Åke upp på fötter och ut till sällskapsrummet. Han kunde visst, var parollen. Och de hade rätt.
När de återvände frågade en av sköterskorna om Åke var lika otrevlig hemma som på sjukhuset. Hans fru mumlade. Åke slutade svära. Den eftermiddagen spenderade han i tystnad, som en tillrättavisad mellanstadieelev.
Ett dygn senare skrevs jag ut, men jag har fastnat i det där. Det spelar liksom ingen roll hur patriarkalt en man har kunnat leva, på ålderns höst kommer han ändå styras av sköterskor som inte har tid över för någons ego.
Som patient känner man sig lätt liten. För vissa är det en litenhet som kan vara sund att få uppleva.