Ökade klyftor uppmuntrar till ytterligare ökade klyftor Ali Esbati skriver om hur ökade ekonomiska klyftor blir en ond spiral. På bild: Exklusiva barnkläder i skyltfönstret hos butiken Nathalie Schuterman Baby & Child på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm. Foto: Pontus Lundahl/TT, Leif R Jansson/TT

Krönika Ökade klyftor uppmuntrar till ytterligare ökade klyftor

Krönika En aspekt av ojämlikhet som ekonomer ofta har svårt att få fatt på är hur den blir självförstärkande. Skolan marknadiseras för att reproducera föräldrarnas sociala status, vårdcentraler vill signalera exklusivitet och distinktionen mot det offentliga rummet och billigare bostadsområden blir viktigare i takt med att de ekonomiska klyftorna växer, skriver Ali Esbati.
1 mar 2021

För ungefär en halv evighet sedan skrev jag min examensuppsats på Handelshögskolan i Stockholm, på temat ”jämlikhet och tillväxt”. Uppsatsens poäng var – tillspetsad till krönikeformat – att nationalekonomer generellt inte har något vettigt att säga om detta samband, eftersom de (i sitt ortodoxa akademiska värv) helt enkelt inte fattar hur (o)jämlikhet funkar i reellt existerande samhällen.

Alldeles särskilt märktes detta i de modeller som skulle simulera ”politisk ekonomi”. Två citat från inflytelserika arbeten på 90-talet får illustrera här. De välrenommerade ekonomerna Alberto Alesina och Dani Rodrik förklarar i en artikel hur deras modell fungerar: ”För vårt syfte spelar det ingen roll vilka policyinstrument som används för att uppnå omfördelning.

Det enda relevanta är att omfördelande politiska insatser medför störningar [distortions], och därmed minskar tillväxten”. Gilles Saint-Paul och Thierry Verdier understryker å sin sida att ekonomer ”länge har varit medvetna om farorna med demokrati”, då det ”i en demokrati kan finnas incitament att expropriera kapital”.

Ett problem med den här teorin är att den är fel.

De nämnda herrarna är alltså inte aktiva förespråkare av ekonomiska klyftor. De försöker bara rädda de ekonomiska standardmodellerna från mötet med verkligheten. Teorin är, att om ojämlikheten blir alltför stor, så börjar de röstande ropa på tokerier som höjda skatter och utbyggda välfärdssystem.

Ett problem med den här teorin är att den är fel. I verkligheten är det vanligare i länder med större jämlikhet att finna starkare stöd för generella välfärdsordningar som fungerar omfördelande. Man kan snarare, som bland andra den norske ekonomen Kalle Moene har visat, se positiva och negativa spiraler.

Jämlikhet föder tillit och stöd till de system som reproducerar de socioekonomiska förutsättningarna för större jämlikhet. Stora klyftor genererar misstro mot gemensamt finansierade lösningar, vilket i sin tur förstärker de klyftor som redan finns i och med ojämn fördelning av löner och förmögenheter.

En aspekt av ojämlikhet som ekonomer, även progressiva, ofta har svårt att få fatt på, är hur den skapar förändringar i själva innehållet i olika aktiviteter. Detta är av stor relevans för vad som skett och sker i Sverige sedan snart 30 år.

Ta skolan. Ekonomiska klyftor och marknadisering leder till att barn från bättre bemedlade hem får bättre villkor och mer stöd än barn som – även enligt skollagen – har större behov och därmed borde få ta större resurser i anspråk. Men, det blir också en poäng i sig för föräldrar högre upp i den sociala hierarkin, att de skolor de sätter sina barn i, uppvisar synliga kontraster mot andra skolor.

Det blir en del av själva ”tjänsten”, att skolan reproducerar den sociala status som i ett samhälle med större klyftor gärna försvaras mer aggressivt. Då blir också tanken på en skola med faktiskt kompensatorisk förmåga skrämmande och provocerande, även om man intellektuellt kanske kan förstå att det ur kunskapssynvinkel i princip är bättre för alla.

Den onda spiralen av ojämlikhet, söndervittrande tillit till välfärdssystemen, nedmonterade gemensamma lösningar, ökad ojämlikhet gör oss ensammare, skörare och fattigare.

Sökandet efter performativ, distansskapande lyx blir inte bara viktigare vid semesterresan eller i klädbutiken, utan något som också efterfrågas i andra sfärer. Den som driver privat (förvisso offentligt finansierad) vårdcentral förstår behovet av att signalera inte bara seriositet, utan också exklusivitet.

Det är viktigt att det ser fräscht ut, men minst lika viktigt att det inte ser ut som på offentliga vårdcentraler, oavsett om det är bra eller dåligt för vårdens innehåll.

Tydligast blir det kanske på bostadsområdet. I takt med att de ekonomiska klyftorna växer, blir det också viktigare vad bostadens utformning och framför allt sociala omgivning signalerar.

Minst lika viktigt som bekvämlighet och tillgänglighet blir distinktionen mot det offentliga rummet, mot billigare bostadsområden, mot socialt lägre rankade grannskap. Det är sådant som kan studeras genom mäklarannonser mer än lönestatistik – och som bokstavligt talat cementeras i samhället.

Den onda spiralen av ojämlikhet, söndervittrande tillit till välfärdssystemen, nedmonterade gemensamma lösningar, ökad ojämlikhet gör oss ensammare, skörare och fattigare. Men historiska fakta visar dels att den kan brytas, dels att en sådan process kan bli självförstärkande om den sätts igång.

Organiserad folklig press – inte modellblinda ekonomer – har gett oss de bäst fungerande samhällsekonomiska lösningarna: generella, behovsstyrda välfärdstjänster; kollektivavtalade löner; omfördelande skatter. På’t igen, bara.

1 mar 2021
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan