Jag har tänkt på det tidigare när jag läst om ”superentreprören” Elon Musk, men det har blivit extra påtagligt när striden mellan Tesla och Metall har trappats upp. Denne Musk påminner inte så lite om min svärfar, eller närmare bestämt mitt X:s (ej Twitter) pappa.
Svärfar var också en mycket driven entreprenör. Hans kommersiella genombrott kom redan under studietiden, när han studerade till kemiingenjör. I badkaret kokade han ihop en smörja som han sålde via små radannonser i veckopressen.
Denna smörjelse såldes under två varumärken, ”Särnagubbens liniment” som riktade sig till en mer manlig skara och ”Porena – gör porerna rena” som hade en mer kvinnlig målgrupp. Idag skulle han kanske ha kunnat vara en manlig Isabella Löwengrip eller Bianca Ingrosso, om han valt att utveckla skönhetsproduktaffären.
Min svärfar var ingen vän av kollektiva lösningar.
Men han letade ständigt nya möjligheter och kom på kant med rätt många personer, inklusive sin egen pappa (precis som Elon Musk) som också hade byggt upp en framgångsrik verksamhet från noll.
Svärfar kom in på 60-talets stora framtidsområde, plast. Ni som har sett filmen Mandomsprovet, Dustin Hoffmans genombrottsfilm, från samma decennium kanske minns en av replikerna som yttrades på huvudpersonens studentskiva: ”The future is plastics”. Min svärfar bröt med sin pappa, som bland annat tillverkade plastmattor, och startade eget i plastbranschen.
Han var en av de första som började tillverka pulkor och fick en stor beställning från Åhlén och Holm. De var jättepopulära och bra, men hade ett problem. De tålde inte minusgrader. Men han gav sig inte och den stora grejen blev VVS-produkter i plast. Han byggde upp en marknadsledande position i Sverige, vilken företaget fortfarande håller.
Han åkte hem till den som han trodde stod bakom tilltaget och skrek ”Anarki, anarki” i brevinkastet.
Min svärfar var ingen vän av kollektiva lösningar. Han försökte hindra personalen från att ansluta sig till någon fackförening. Och när de väl hade gjort det så försökte han bekämpa det så gott han kunde. Han åkte bland annat hem till den som han trodde stod bakom tilltaget och skrek ”Anarki, anarki” i brevinkastet.
Lite paradoxala ord kanske, med tanke på hans egna libertarianska förhållningssätt. Denna politiskt frihetliga hållning var för övrigt något som gick igen i delar av hans familj. Den yngre brodern som tagit över faderns uppbyggda fastighetsbestånd vägrade i det längsta att ansluta sina fastigheter till fjärrvärmenätet då han ansåg att ”fjärrvärme är kommunism”.
Efter decennier av umgänge med denna person så är jag fullkomligt övertygad om att framgångsrika personer behöver någon matchande motkraft. Det gäller inte minst kommersiellt framgångsrika eftersom ekonomisk framgång också ger ett allt större inflytande långt utöver den egna kommersen. Och behovet av motstånd gäller både i det lilla, som i familjen, och i det lite större, som företaget och även i det omgivande samhället. Annars kan det utveckla sig till ren despoti. För som aktiespararnas mest hyllade guru Warren Buffet har sagt: ”Det finns inget så farligt som en begåvad person som överskattar sig egen förmåga”.
Många på högersidan vill gärna beskriva fackföreningar som ett lass grus i den ekonomiska dynamiken. Jag tror att det är tvärtom.
Och behovet av starka matchande motkrafter gäller i högsta grad Elon Musk och hans Tesla, liksom för övrigt hans Space X, och inte minst hans ekonomiskt mindre framgångsrika X (Twitter). Så jag är helt på Metalls och övriga i svensk fackföreningsrörelses sida för deras kamp för att bygga denna motkraft.
Många på högersidan i politiken vill gärna beskriva fackföreningar som något som bara bygger in ekonomisk tröghet, som ett lass grus i den ekonomiska dynamiken. Jag tror att det är tvärtom. Det ger den stabilitet som har varit grundförutsättningen för att bygga de i världshistorien helt unikt framgångsrika västliga välfärdssamhällena.
Att tro att det bara är den ”fria konkurrensen” mellan allt och alla som skapar förutsättningarna för långsiktig framgång är väldigt enögt eller närmast blint. Det leder lätt till ett ”race to the bottom” som är så uppenbart inom den så kallade ”gig-ekonomin” och då inte minst inom journalistiken, där jag själv harvar. För en långt mer konstruktiv mänsklig kraft är enligt min mening människans förmåga till samarbete, pragmatism och kompromisser. Det gäller i synnerhet om vi har olika intressen.
För mig finns det tydliga paralleller mellan dagens samhälle och tidigare epoker med den ”laissez-faire”-kapitalism, som Elon Musk och min gamle svärfar förespråkade. Det är möjligt att den i någon darwinistisk mening driver utvecklingen, men den har ett mycket högt mänskligt pris. Det leder till en ”winner takes all” ekonomi, med stora växande ekonomiska klyftor och därmed växande sociala spänningar och till slut våldsamheter och en allt brutalare politisk populism. Det är inte olikt det vi ser i Sverige idag, där gängmedlemskap blir en ”karriärmöjlighet” för personer som inte har möjlighet att studera och ”nätverka” sig fram till yrken som kan erbjuda status och stabila försörjningsmöjligheter.
Det är bara att se på de yrkeskategorier där fackföreningar tappar mark. Tydliga exempel är skogsvård, som jag kan rätt väl, och byggsektorn där organisationsgraden är allt lägre. Inom skogsvård, typ röjning och plantering, så domineras den helt av företag som importerar arbetskraft. Och där är det inte många företag som betalar en rimlig lön.
Vad gäller byggsektorn så visade företaget Veidekke i en rapport som de tog fram i samarbete med Byggnads att företaget med sina svenska anställda hade allt svårare att konkurrera om bygguppdrag i Stockholm. Andra entreprenörer kunde alla bjuda under. Och det de har att spela med är lönekostnaderna.
Det är i mina ögon ingen tillfällighet att detta är två sektorer som uppvisar mycket låg produktivitetsutveckling. Inte ens den uppmärksammande hissolyckan framstår som någon tillfällighet, tyvärr.
Och nu med framväxten av allt kraftigare AI-verktyg (eller Kunstig Inteligense som det heter på norska) så är även många i dag konkurrenskraftiga kunskapsarbeten hotade. Och för att säkerställa att denna teknik kommer att nyttjas som en ”public good” och inte blir ett rationaliseringsverktyg i enlighet med den ”järnhårda lönelagen” så är det nog bra om organisationsgraden kan ökas även där.