I slutet av 1980-talet återvände jag till Sverige efter en tid i London, jag var 18 och hyrde en etta med kokvrå i Malmö av en kompis. För lägenheten, som var fin, betalade jag strax under 500 kronor i hyra. Kompisen hade köpt bostadsrätten för några tusen utan lån och min hyra blev avgiften till föreningen.
I början på 1990-talet flyttade jag till den bostad där jag skulle bilda familj, en mindre fyra högst upp i ett hus från förra sekelskiftet. Lägenheten var sliten, hyran låg, men vi målade om alla rum och då efterskänkte värden, som var ett syskonpar, två månaders hyra. Några år efter att vi flyttat in i den slitna sekelskifteslägenheten köptes huset av ett stort bostadsbolag, hyran höjdes eftersom bruksvärdet räknades upp på oklara premisser medan servicen blev sämre.
Förmodligen är det en av de största attitydförändringarna som skett under min livstid.
Sett i efterhand inledde jag mitt liv som ung vuxen under den korta period då det var enkelt att få billigt boende. En annan tid, folk hade liksom inte kommit på att den egna bostaden var något man skulle tjäna pengar på och bostadspolitiken hade varit mer pro-aktiv under 1970-talet. Förmodligen är det en av de största attitydförändringarna som skett under min livstid. Säkert har den att göra med den generella utvecklingen där områden som tidigare var mer politiska lämnats till individer och marknad. Numera är inte bara vinstdrivande bostadsföretag ute efter maximal avkastning utan även privatpersoner och allmännyttan, kommunala bostadsbolag sköts som vilka bolag som helst.
Man kan inte klandra nån, att gå med förlust på bostadsmarknaden är livsfarligt för privatekonomin och under perioden har det blivit mycket dyrare att hyra sin bostad än att äga den. Därför har jag aldrig trott på att vi har en bostadsbubbla, priserna stiger men vad är alternativet? En ännu högre månadskostnad för en hyreslägenhet? Ur det perspektivet är det klokt att till varje pris tränga sig in på bostadsmarknaden.
När jag kom till London väckte det brittiska samhällets ordning – läs oordning – ett visst förakt hos mig. Vårt samhälle, det svenska, och individerna i det, föreföll mig mer mogna.
När jag kom till London väckte det brittiska samhällets ordning – läs oordning – ett visst förakt hos mig. Kombinationen av låga löner för okvalificerade arbeten och en oreglerad hyresmarknad var ett recept för misär.
Vårt samhälle, det svenska, och individerna i det föreföll mig mer mogna. Svenskar lämnade föräldrarna tidigt och startade sina vuxenliv vilket gagnade både oss själva och gemenskapen. I London bodde medelklassens unga kvar hemma och de andra bodde hemskt.
Att bo tryggt är fundamentet för ett gott liv. Här tror jag det skiljer sig mellan generationerna, det som gav 1980-talet framtidstro var nog delvis de frihetsmarginaler känslan av att ha möjlighet att bo utan att ruinera sig gav. Men också äldre generationer kan vara missnöjda med att de låser mycket av sina pengar i sina boenden, man vill kunna satsa på utbildning, företagande eller investera i annat.
Så är det nåt annat som gått förlorat, svårare att sätta fingret på. Min generation kunde växa in i vuxenlivet och betrakta framtiden som ett myllrande äventyr medan framtiden för unga numera främst måste vara en ekonomisk strategi.