Tanken att den offentliga sektorn är den tärande medan den privata sektorn är den närande är huggen i sten. Men idén om att det privata skapar ”resurser” som sedan det offentliga sätter sprätt på sitt förment ineffektiva sätt är direkt fel.
Alla delar när och tär och på varandra.
I verkligheten är ekonomi ett flöde, inte olikt den biosfär som vi alla när och tär på. Den offentligt finansierade delen är en rent av avgörande för biosfärens stabilitet och överlevnadsförmåga.
Om dessa tjänster vore helt privatfinansierade – skulle de då förvandlas från tärande till närande?
De tjänster som vi har valt att finansiera genom skatter – som utbildning, sjukvård och äldrevård – skulle naturligtvis även efterfrågas om de vore privata. Försvar, polisväsende och rättssystem skulle vara svårare, även om det finns vissa intressanta lösningar i södra Italien.
Även socialförsäkringarna skulle kunna privatiseras. Företag som Google och Facebook, som har stenkoll på alla våra vanor skulle med all sannolikhet kunna ”screena” ut människor med inövat riskbeteende och nedärvda defekter. Det skulle ge mera träffsäkra och ”rättvisa” försäkringspremier. Eller?
Och om dessa tjänster vore helt privatfinansierade – skulle de då förvandlas från tärande till närande?
Enligt mytologin ”räddade” då Persson såväl den svenska som den offentliga ekonomin. Den offentliga ekonomin fick därefter en moderiktig stålkorsett
Tesen om den tärande offentliga sektorn är vanligast på den borgerliga sidan av politiken, men den har även trängt långt in på den vänstra halvan. Bland socialdemokrater anammades det under Göran Perssons tid. Under 1990-talskrisen var det självklart att det offentliga måste rätta mun efter matsäcken. Enligt mytologin ”räddade” då Persson såväl den svenska som den offentliga ekonomin. Den offentliga ekonomin fick därefter en moderiktig stålkorsett, överskottsmålet, med sina formskapande balanskrav på regioner och kommuner och sin skuldkvot.
Ett återkommande ”bevis” för detta tärande är den höga skattekvoten i landet. Tänk om folk i stället fick behålla 20 procent mer av vad de tjänade! Vi skulle kunna skrota stora delar av socialförsäkringssystemet med a-kassa och sjuklöner. Förra finansministern Anne Wibbles ord om att alla skulle kunna ha en årslön på banken, skulle kunna uppfyllas med råge. Tänk vad vi skulle spara!
Men tittar man lite närmare så börjar tankefiguren bli riktigt suddig. Vad är detta sparande och var kommer det ifrån?
Det är när de rör på sig – flödar – som ekonomi uppstår.
Mitt och allas överskott de får in på sina bankkonton är egentligen inte några ”diffusa” resurser. Till 97 procent matchas all denna inlåning på bankkontona av att banken har en fordran på någon annan. Studerar man det svenska banksystemet så ser man att det är en speciell skuld som dominerar: bolån. Bankerna skapar ”resurser”, det vi kallar pengar, genom att ge ut en skuld.
Det är denna inlåning som bankerna skapar som är det totalt dominerande transaktionsmedlet i vår ekonomi. När företag strävar efter att få ett positivt kassaflöde, vinst, så är det sådana betalningsmedel som de samlar in, om de lyckas. Men deras ihopsamlade inlåning, vinster, är inget annat än fordringar på någon annan. Nettoresurserna för ekonomin som helhet landar på noll.
Men statiska fordringar och skulder skapar ingen ekonomi. Det är när de rör på sig – flödar – som ekonomi uppstår.
Och staten kan ju likt ett privat företag skapa tillgångar genom sina investeringar i sådant som utbildning och sjukvård.
Om en aktör får för sig att dra ner på sina utgifter, spara, så sjunker aktiviteten i ekonomin, eftersom den andra inte då har några inkomster. Det är det som händer vid en lågkonjunktur. Penningcirkulationen går ner och vill det sig illa kan det utveckla sig till en depression.
En bra lösning på det senare problemet är att ha en alternativ pumpstation till bankerna och våra bolån för pengaskapandet: staten. Staten kan lika mycket som bankerna skapa pengar, genom Riksbanken. Den ger precis som bankerna ut skuldsedlar som vi kan använda som betalningsmedel. Statens tillgång som matchar denna skuld är dess beskattningsrätt. Det vill säga de kan kräva tillbaka sina egna skuldsedlar genom att dra in skatt.
Och staten kan ju likt ett privat företag skapa tillgångar genom sina investeringar i sådant som utbildning och sjukvård. Värdet på dessa tillgångar är att de bygger upp och stabiliserar den framtida skattebetalningsförmågan. Att vi finansierar detta genom kollektiva skatter i stället för genom individuella avgifter beror väl dels på gammal vana, men också på att det är långt effektivare än om det skulle göras i privat regi.
Det gäller i ännu högre utsträckning socialförsäkringssystemet, där det i praktiken bara är staten som kan stå risken över tid, vilket pandemin borde ha klargjort.
Nej den offentliga sektorn är inte tärande. Sköter vi den så är den i allra högsta grad närande.