På något sätt hade jag förväntat mig att de som behövde pengarna mest var mest sannolika att försöka undvika skatt. Under senare år har det kommit att kännas självklart att det är de rikaste i samhället, snarare än småföretagarna, som står för det i särklass största fusket. Ny forskning bekräftar också denna bild.
Det är väldigt svårt att ta reda på hur mycket skattepengar som går förlorade genom skattefusk. Även om en kontroll görs rör det sig skattefusket ofta om komplicerade överföringar och strategier som är svåra att upptäcka. Därför var det som julklappar till forskarvärlden när privatpersoner på senare år läckt data om schweiziska bankkonton och juridisk verksamhet i skatteparadis, de så kallade Panama Papers. Helt plötsligt blev det avslöjat vem i den svenska befolkningen som väljer att fly undan sin skatt istället för att betala.
Den översta tiondelen av den översta procenten flyr från ungefär en tredjedel av sin skatt.
Kartläggningen av de läckta dokumenten visar att de som tjänar allra mest – den översta tiondelen av den översta procenten – flyr från ungefär en tredjedel av sin skatt. Det motsvarar ungefär 3 procent av all skatt som betalas in av privatpersoner. Att det är de allra rikaste som smiter mest innebär att skattesystemet blir regressivt på toppen: den översta tusendelen av befolkningen betalar betydligt mindre än den översta hundradelen.
En viktig anledning att till att de allra rikaste smiter från mest skatt är att de ofta äger företag. Det gör att de själva har ansvar att ge en korrekt uppgift om sina inkomster till skatteverket. Kontrasten är stor till en löntagare vars lön i princip alltid rapporteras direkt till skatteverket. Det blir därmed nästan omöjligt för en ”vanlig löntagare” att plocka ut lönen innan skatt och placera den på Caymanöarna.
Återigen gjorde modiga visselblåsare att nätverket kunde börja nystas upp.
De superrika har också större möjligheter att fly undan skatten eftersom de har tillgång till en hel industri av företag som underlättar flykten. Under de senaste månaderna har vi exempelvis kunnat följa den nya skandalen ”Cum-ex-files”, där en liten grupp jurister och advokater samarbetat med storbanker för att manipulera datum för aktieutdelningar till en kostnad av nära 100 miljarder kronor i europeiska skatteintäkter. Återigen gjorde modiga visselblåsare att nätverket kunde börja nystas upp.
Skattesmitning är ett stort problem eftersom samhällets gemensamma resurser går förlorade. En möjlig politik för att hålla kvar resurserna är att minska beskattningen så att vinsten av att smita blir lägre. En ännu mer effektiv politik skulle vara att rikta in sig på att öka risken för upptäckt. Panama Papers-läckan ledde till dramatisk ökning av inrapporteringen av tillgångar till skattemyndigheter runt om i världen.
Det skulle alltså kunna vara väl investerade pengar att öka myndigheternas befogenheter för att jaga smitarna. Politik kan också rikta in sig direkt på de företag vars enda verksamhet är att hjälpa folk att smita från skatt. I frånvaro av denna industri skulle det vara betydligt svårare att smita.