I våra moderna samhällen är många centrala föreställningar om hur världen hänger ihop förankrade i annat än religiösa urkunder, myter och förkunnelser.
Men inte alltid. På ekonomiområdet finns seglivade vanföreställningar om sådana grundläggande saker som hur ”värden” skapas och pengar ”förtjänas”.
Ett exempel är de svenska bostadspriserna. De har skjutit i höjden, hur man än räknar. Sedan mitten på 1990-talet har till exempel de inflationsjusterade priserna för småhus vuxit med cirka 300 procent, i Storstockholm närmare 400 procent. Detta kan jämföras med genomsnittlig reallöneökning under samma period: under 70 procent. Tittar man på bostadsrättspriserna är utvecklingen än mer extrem, i storstäderna skjuter alla kurvor upp i taket. Denna tillväxt motsvaras överhuvudtaget inte av tillväxt i BNP eller genomsnittlig disponibel inkomst.
En sak som händer är en kraftig förskjutning av förmögenheter nästan helt frikopplad från arbete och produktion.
De flesta som inte är tvångsmässiga optimister (läs: mäklare) förstår att det finns något här som skaver. Men även om vi bortser från att kurvorna på många sätt ser ut som de brukar göra före en rejäl krasch (som dock, ska understrykas, är svår att tidsbestämma) så gör allt detta ganska mycket med vår samhällsekonomi.
En sak som händer är en kraftig förskjutning av förmögenheter nästan helt frikopplad från arbete och produktion. Den som ”investerat” i att bo någonstans – för de allra flesta den största och kanske enda kapitalinvesteringen – kan se priset på sin tillgång förändras kraftigt, allt tack vare den finansiellt-ekonomiska aktiviteten ”att bo”. Väl bekomme. Men på samhällelig nivå kan det vara värt att fundera på vad det här betyder.
I fallet med bostäder omvandlas det i bara en liten grad till byggande av nya bostäder.
Dels leder detta till att den samhälleligt-mänskliga aktiviteten ”att bo” blir dyrare – för somliga oåtkomlig – med betydande sociala och ekonomiska bieffekter. Dels leder det till en förändring av flödet av reella resurser i ekonomin. I fallet med bostäder omvandlas det i bara en liten grad till byggande av nya bostäder.
För den som kontrollerar stora privata kapital finns större vinster att göra på att spekulera i och medverka till prisökningar på befintligt bestånd. För det enskilda hushållet är det väsentligt mer profitabelt att ”rusta upp” och (kunna) sälja vidare, än att lägga tid och pengar på annat.
Hushållens ägande av bostäder är intimt förknippat med en extremt stor ökning av belåning. Riksbanken konstaterade nyligen att ”den långsamma inkomstutvecklingen under förra året innebar att skuldernas andel av den disponibla inkomsten, den så kallade skuldkvoten, steg till nära 200 procent i slutet av året.”
I dagarna kom för övrigt Kristdemokraterna med ytterligare ett förslag för att toppa denna ruljangs: ett ”automatiskt bosparande” för alla unga vuxna med lön
Det låga ränteläget gör att de flesta hushåll ändå kan betala räntorna så länge de har löpande inkomster. Men den ackumulerade effekten är att mycket stora mängder arbete genomförs av många människor i syfte att göra de verkliga ägarna av finansiellt uppblåsta tillgångar, alltså bankerna, väsentligt och ständigt rikare.
Staten bidrar aktivt till denna överföring genom drygt 25 miljarder i ränteavdrag och rot-avdrag. I dagarna kom för övrigt Kristdemokraterna med ytterligare ett förslag för att toppa denna ruljangs: ett ”automatiskt bosparande” för alla unga vuxna med lön – i praktiken alltså en större tvångsöverföring från löneinkomster till de utsatta grupperna fastighetsägare och bankdirektörer.
Vill vi att vårt samhälleliga kapital ska gå till något så relativt odynamiskt och improduktivt som det befintliga husbeståndet?
Här finns en diskutabel social rättviseaspekt. Men det finns också en annan aspekt som sällan diskuteras: Är detta en rimlig, effektiv, framsynt resursfördelning på samhällsnivå? Vill vi att vårt samhälleliga kapital, alltså frukterna av mångfacetterade och komplext samverkande arbetsinsatser, ska gå till något så relativt odynamiskt och improduktivt som det befintliga husbeståndet? Finns det inte annat som borde rustas upp och fixas till?
Alternativet till allt detta vore en politik som utgick från boendet som ett grundläggande mänskligt behov (som förvisso kan organiseras på olika sätt i samhället; hyrt eller ägt). Så skulle vi också kunna ha en mer seriös diskussion om investeringsbehov i olika sektorer för att bygga samhället starkare och hur det offentliga (åter) kan ta en större roll i det. Men det skulle förstås, under dagens ekonomiskt-religiösa ordning, vara svårt blasfemiskt.