När industrin spikade märket i fredags så innebar det som vanligt korken ur. Under de senaste dagarna har vi därefter sett hur en rad branscher tecknat avtal på snarlika nivåer som Industriavtalet. Fokus i kommentarerna har av naturliga skäl legat på värdet av löneökningarna, men egentligen är det avtalslängden som är det mest intressanta i sammanhanget.
Märket slöts som bekant över två år, och detsamma gäller hittills alla de avtal som därefter följt. De ger i regel 4,1 procent första året och 3,3 procent året därefter. I princip alla pressmeddelanden lyfter att detta är historisk höga nivåer, vilket förstås går att diskutera. Men framför allt uppmärksammar väldigt få varför arbetsfreden säljs till en lägre nivå år två, och dessutom utan uppsägningsmöjlighet.
Ur ett stabilitetsperspektiv och med svensk tillväxt i fokus är det förstås lätt att se hur det har blivit två-åriga avtal. Men det är svårt att se hur dessa kan ha passerat en större medlemsdiskussion i dessa tider. Allt talar för såväl en fortsatt orolig världsekonomi som svåra tider för svenska medborgare. Att då sälja bort konfliktvapnet två år känns utmanande. Framför allt i en tid då hela den svenska arbetsmarknadsmodellen för första gången på länge sätts på prov. Själva konstruktionen med ett lönesättande märke har överhuvudtaget aldrig utsatts för en liknande påfrestning. Att då teckna tvåårsavtal är därmed verkligen så kallad risky business.
3, 3 procent lär knappast kännas som en återställare om ett år.
Industriavtalet lägger våt filt över förhandlingar
Vissa fackförbund har visserligen reagerat på resultatet, exempelvis vidhåller Transport i skrivande stund än att ettårsavtal fortsatt är målet. Men Transport är å andra sidan alltid i opposition gentemot märket.
Men även inom de tjänstemannaförbund som nu ska sluta nya avtal flaggades för att tvåårsavtal inte var givet. Mitt eget förbund, Journalistförbundet, skriver till exempel idag tisdag att deras förhandlingar är ”långt från klara”. Om de skulle uppnå ett ettårsavtal får det dock anses vara sensationellt efter att Industriavtalet lagt sin våta filt över förhandlingarna.
Att tvåårsavtal nu tecknats så lättvindigt, utan någon synlig djupare diskussion i den fackliga rörelsen, är faktiskt anmärkningsvärt. Det räcker med att höra ST:s ordförande Britta Lejon i senaste avsnittet av Arbetsvärldens podd ”Arbete och fritid” för att inse sprängkraften. ”I det här läget går det inte att tänka långa avtalsperioder”, säger hon och illustrerar målande hur hennes medlemmar reagerade på det sista årets nivå i deras senaste treårsavtal som de tecknat. ”Det var inga av mina medlemmar som gjorde vågen inför de nivåerna.” Trots det är vi alltså på väg in i ett liknande läge.
Hur arga löntagarna än känner sig 2024 så har de ändå ingen strejkrätt.
Konvulsioner att vänta i medlemsleden
Formeln är dock enkel. Ju fler år ett avtal gäller, desto osäkrare blir det totala värdet på arbetsfreden. Och ju större negativ diskrepans mellan kalkylerat värde och reella kostnadsökningar i slutet av avtalsperioden, desto större konvulsioner är att vänta i medlemsleden.
4,1 procent innebär redan en reallöneminskning, speciellt om du räknar med den minskning som redan skett inom befintligt märke det senaste året. Givet detta lär knappast 3, 3 procent kännas som en återställare om ett år. Det enda goda med tvåårsavtalet blir därmed att hur arga löntagarna än känner sig 2024 så har de ändå ingen strejkrätt.
Om det är bra i långa loppet, eller en Pyrrhusseger för svensk fackföreningsrörelse, lär vi få se.