ILO:s nya databas visar bland annat kollektivavtalens omfattning och utveckling i 75 länder. Att många utvecklingsländer visar låga siffror för andelen arbetstagare som omfattas av kollektivavtal är ingen överraskning: i Etiopien, Malaysia och Peru till exempel omfattas inte fler än runt en procent av arbetstagarna.
Däremot överraskar de stora negativa förändringarna av andelen kollektivavtal i sex EU-länder – Cypern, Grekland, Irland, Lettland, Portugal och Rumänien. Alla hårt drabbade av den ekonomiska krisen. Jämfört med när krisen inleddes 2008 hade fem år senare kollektivavtalstäckningen i snitt minskat med hela 21 procent i de tio europeiska länder som drabbats mest av krisen. I Grekland sjönk andelen från 85 procent av arbetskraften till 40 procent.
Per Hilmersson, internationell chef på TCO.
– Länder som har euron som valuta har inte haft möjlighet att devalvera och då måste andra metoder till för att sänka arbetskostnader och göra prisjusteringar, förklarar TCO:s internationella chef Per Hilmersson.
Det gjordes bland annat genom att runda arbetsmarknadens parter och inte låta dem förhandla kollektivavtal. Istället angav ”trojkan” – Europeiska centralbanken, kommissionen och IMF – riktlinjerna för hur kostnaderna skulle sänkas.
– EU-kommissionen sa senare att det var kristider och att man inte hade tid att beakta de fackliga organisationernas synpunkter.
Övertramp från trojkan
Grekland anmälde detta till ILO och fick rätt: förfarandet bröt mot ILO:s kärnkonvention om rätten att organisera sig och förhandla kollektivt. Ett övertramp som kommissionen dragit lärdom av, menar Per Hilmersson.
– Den har insett att för stora och ensidiga åtstramningar inte ledde till den tillväxt och det jobbskapande man ville ha.
Konsekvensen, påpekar han, har istället blivit att medlemsländerna och därmed EU fått svårare att ta sig ur krisen och skapa en hållbar utveckling.
– Undersökningar från OECD, ILO och kommissionen pekar på att i länder där arbetsmarknadens parter är starka och självständiga och har en bra dialog, där har man klarat krisen bäst.
Vad kan fackföreningarna göra för att vända utvecklingen?
– Vi är måna om att bygga upp dialogen och återskapa strukturerna.
Till det finns pengar från EU genom europeiska socialfonden, medel för kapacitetsuppbyggnad.
– Och vi är gärna med och delar med oss av vår erfarenhet och kunskap kring social dialog, säger Per Hilmersson.
En egenhet med siffrorna för kollektivavtal i ILO-databasen är att i länder som Frankrike, Belgien och Österrike – alla dessutom med låg facklig anslutning – täcker kollektivavtalen hela 96-98 procent av arbetsmarknaden.
Hur hänger det ihop?
– När parterna i de här länderna väl sluter ett avtal upphöjs det, till skillnad från i Sverige, till lag och gäller då samtliga arbetstagare. Så kallade allmängiltigförklarade kollektivavtal.
Nordiska fack kan visa vägen
Men de höga talen för kollektivavtal betyder inte nödvändigtvis bättre avtal eller att de verkligen följs, påpekar Per Hilmersson.
– Medan våra fack är med och kontrollerar att villkoren följs på arbetsplatserna är min erfarenhet att de inte tillämpas lika mycket i andra länder. Den svenska modellen, där nio av tio arbetstagare täcks av kollektivavtal, står i internationell jämförelse väldigt stark.
Vad kan då de nordiska fackföreningarna bidra med på global nivå där kollektivavtalen generellt är få?
– Vi har i de nordiska länderna en lång erfarenhet av hur man bygger upp ett sådant här system och kan föregå med gott exempel. Men tyvärr har vi nu ett dåligt exempel i Finland där regeringens reformförslag riskerar att leda till ingrepp i avtalsfriheten och inskränkningar i parternas förhandlingsrätt.
Och på EU-nivå ser Per Hilmersson möjligheter att stärka kollektivavtal och fackliga rättigheter via handelsavtalsförhandlingar.
– Att vi ser till att det skrivs in i avtalen att parterna ska respektera kollektivavtalen och grundläggande fackliga fri- och rättigheter enligt ILO:s kärnkonventioner.