I grekiska klassrum saknas sedan krisen många gånger el och värme. Men inte vid de två universitet Arbetsvärlden besöker i Aten, även om mycket i övrigt finns att önska. In- och utvändigt är det illa underhållet, men det är rent. Klotter och graffiti breder ut sig.
Nej, oron bland studenterna handlar inte främst om bristen på värme utan om jobb. En berättigad oro då uppemot sextio procent av alla 15-24-åringar är arbetslösa. Att det varit val engagerar inte någon av dem jag intervjuar; ingen av dem har röstat – valdeltagandet totalt var bara drygt 53 procent – och ingen av dem tror heller att valutgången, där Syriza åter blev största parti, ändrar på någonting.
”Vi behöver bra politiker och nya idéer för att börja om.”
Ändå finns bland studenterna hopp om jobb och en framtid och att de i de bästa av världar ska kunna bo och jobba i Grekland.
På Panteionuniversitetet pågår terminsinskrivningen. Vicky Papaefstathiou, 21, har flyttat till Aten från Cypern för att börja den första terminen Europeiska och internationella studier. Hon hyr lägenhet i centrala Aten som, liksom allt annat, föräldrarna betalar. Vilket förefaller vara lösningen för de flesta av de sex av tio greker som studerar vidare efter gymnasiet. Studiemedel som i Sverige finns inte, säger läraren som hjälper mig att hitta studenter att prata med eftersom engelskan inte alltid är bra.
Men för Vicky är det inget problem. Med pappa veterinär och mamma lärarinna var det självklart att studera vidare. Om varför det blev statskunskap säger hon:
– Jag vill hjälpa vår planet att bli en bättre värld för alla, inte bara för vissa länder. Jag vill hjälpa Cypern och Grekland. Vi behöver bra politiker och nya idéer för att börja om.
Vägen till ett jobb, menar hon, går endera genom att läsa många kurser och lära sig språk för att kvalificera sig.
– Eller ha kontakter högt upp som hjälper en.
Har du sådana kontakter?
– Inte här, men på Cypern.
Hon skrattar förläget.
Vanligt med politiska ungdomsförbund
Också tjugotvååriga Lefteris Flerianos föräldrar betalar för honom. Fast han bor hemma. Pengarna till egen lägenhet saknar föräldrarna, liksom de saknar universitetsbakgrund.
Lefteris har studerat sociologi i fyra år och ska nu testas för en doktorandplats. Trehundra gör provet, femton får en doktorandplats.
– Får jag inte en plats får jag ta värvning i armén.
Lefteris Flerianos står med en grupp studenter vid ett bord affischerat med Ny Demokratis blå färg och logga (ND kom tvåa efter Syriza i valet i söndags). Han förklarar att de värvar studenter, och att nästan alla skriver in sig i ett ungdomsförbund när de börjar på universitet.
– Så man får hjälp med proven, lärare, ja på många sätt…
Fast vad ”partihjälpen” närmare består i är diffust.
– De hjälper dig när du studerar. När du är klar med studierna lämnar du dem.
Gissningsvis förblir många ändå lojala när de röstar.
”Fackföreningarna gör ingenting för att hjälpa unga att få jobb.”
Fackföreningar har däremot Vicky Papaefstathio och Lefteris Flerianos ingen större kunskap om eller förtroende för. Om de tror att facken kan hjälpa dem ut på arbetsmarknaden och i arbetslivet svarar Lefteris kort ”Nej”. Vicky argumenterar:
– Fackföreningarna gör ingenting för att hjälpa unga att få jobb. De bara klagar och strejkar och försvarar rättigheter som de som arbetar för facken har.
Väggmålning inne på Polytekniska universitet. Föreställer vänsterrapparen Pavlos Fyssas som mördades i september 2013 av anhängare till det pro-nazistiska partiet Gyllene gryningen. Foto: Gert Lundstedt
Atens Polytekniska universitet anses vara Greklands mest militanta ända sedan 70-talet då militärjuntan sköt ihjäl ett okänt antal studenter här. Spraymålningarna på området är tät som fasadfärg, anarkistiska banderoller hänger på staketet ut mot 28 oktobergatan.
Evdokia Valli, 22 år från Lesbos, läser fjärde av femte året på arkitektutbildningen. Inte heller hon behöver arbeta för att finansiera sina studier. Föräldrarna, som båda själva studerat och vet hur viktigt det är, betalar.
– Det är svårt att hitta ett jobb i Grekland idag. Till exempel byggs nästan ingenting. Men som arkitekt öppnas många fält och möjligheter att jobba och försörja sig.
– Min filosofi är att om du vill något och älskar det, och förstås är tillräckligt klyftig, så kommer du att klara dig.
Många hon känner arbetar utomlands.
– Jag vill stanna i Grekland, men kan tänka mig flytta lite varstans. Fast helst i Europa.
Om det finns en fackförening för arkitekter vet hon inte. Men det spelar ingen roll, inte nu i varje fall, för:
– Fackföreningarna kan ändå inte hjälpa dig att få ett jobb.