En rödmålad buss står parkerad utanför entrén till ett universitet i Orangeburg i South Carolina. Det är ingen slump eftersom den demokratiske kandidaten Bernie Sanders tilltalar unga väljare mest, bland annat med löftet om gratis college. Om nu inte alla som råkar får syn bussens baksida känner igen silhuetten – en ilsken kalufs och glasögon – går det inte att feltolka budskapet på långsidan: Nurses say Bernie for President. Och, kanske ännu viktigare: I det mest betrodda yrket litar vi på Bernie.
Några medlemmar i största sköterskefacket National Nurses United, NNU, delar ut flygblad och svarar på frågor från studenter på Claflin University. Antalet dagar krymper raskt inför det demokratiska primärvalet på lördag, den 27 februari.
– Jag har tagit ledigt för att jobba med Bernies kampanj. Vi stöttar honom för att han stöttar samma saker som vi – sjukvård för alla och garanti för att slippa välja mellan att lösa ut medicin eller betala hyran, säger Irma Westmoreland.
Irma Westmoreland och Martese Chism har tagit ledigt för att vara ute och kampanja på NNU:s bussturné i flera delstater, medan Paul Holland prickat in ett par dagar mellan två arbetspass.
– Vi hör från våra patienter hur det står till och vi kan inte offra en generation till, säger han.
För Martese Chism, som är svart, går engagemanget ännu djupare.
– Jag betraktar detta som en fortsättning på Dr Martin Luther King Jr:s arbete först i medborgarrättsrörelsen, sedan i striden för renhållningsarbetarna när han mördades. Om någon bara börjar följer andra efter, säger Martese Chism.
Men, hon uttrycker också vass kritik mot Hillary Clinton och talet om att en seger i delstaten South Carolina med stor afrikan-amerikansk väljarkår ska bli en ”brandvägg” mot Bernie Sanders.
– Det gör mig heligt förbannad att Clinton tar våra röster för givna. Hennes make Bills politik var skadlig för oss. Man ska vara försiktig med att tala om bränder här i Södern där man minns brinnande kors.
Flera av de stora fackförbunden har redan ställt sig bakom Hillary Clinton med huvudargumenten: mest erfarenhet, kan få saker uträttade och, framför allt, har större chanser i själva presidentvalet. En handfull förbund står på Bernie Sanders sida, förutom NNU dem postanställdas APWU, elektrikernas EU och telekomarbetarnas CWU.
Paraplyorganisationen AFL-CIO i Washington tiger. Ordföranden Richard Trumka som suttit i toppen i AFL-CIO i över tjugo år tycktes luta mot Clinton så sent som i höstas. Men i en överraskande vändning meddelade han i ett mejl att ärendet inte hade behandlats vid verkställande rådets konferens i helgen:
– Jag har kommit fram till att det för närvarande råder bred enighet om att AFL-CIO bör förbli neutralt i primärvalsrörelsen.
Vad detta egentligen tyder på är att Trumka fångat upp missnöje med Clinton och en växande entusiasm för Sanders ute bland gräsrötterna. Sanders har uttalat sig skarpare i flera av fackets hjärtefrågor, inte minst ekonomisk ojämlikhet. Han går till storms mot ”The 1 percent” (superrika) och kräver en kraftig höjning av den federala minimilönen, från 7,25 till 15 dollar per timme. Den försiktiga Clinton föreslår en gradvis uppjustering till 12 dollar med möjlighet att gå högre lokalt.
En lite besvärande omständighet detta ovanliga valår är att en grupp som klumpas ihop som ”white male workers” utpekas som Donald Trumps väljarbas. Mot det kan invändas att det stämmer om man talar om icke-välutbildade män i sydstaterna som inte röstat på demokraterna på flera årtionden – men också att Trump appellerar till människor som tycker att systemet är riggat och att de kommit i kläm när jobben exporterats.
Under 2015 var endast 6,7 procent av personalen i privata närinngslivet fackligt ansluten. I offentliga sektorn låg siffran högre, strax över 35 procent, vilket förklarar republikanska lokalpolitikers ansträngningar att inskränka rätten till kollektiva förhandlingar. Totalt sett hade facket 14,8 miljoner medlemmar (ytterligare 1,6 miljoner omfattas av avtal). Enligt arbetsmarknadsdepartementet uppgår medianlönen per vecka till 980 dollar för fackmedlemmar, mot 776 dollar för icke-medlemmar. Ungefär hälften av samtliga fackligt anslutna bor i endast sju delstater. Och, faktum är att väldigt få hör hemma i South Carolina där endast 2,2 procent tillhör facket. Att siffran är något högre än i angränsande North Carolinas 1,9 procent beror på att facket varit mer framgångsrikt i de nyetablerade utlandsägda bilfabrikerna i norra delarna av delstaten.
Låg facklig anslutningsgrad
Samordnat ekonomiskt stöd
En allt större del av de gigantiska penningflödena i amerikansk politik slussas via så kallade Super pacs. Efter ett par domstolsutslag 2010 finns det inte längre någon övre gräns för hur stora belopp som kan skänkas av enskilda, företag och fackförbund. Dock på villkoret att Super pacs inte har direktkontakt till kandidaterna.
Facket är en viktig aktör men en analys i Huffington Post visade att de två miljardärsbröderna Koch skänkte 490 miljoner dollar i valet 2012 – att jämföra med fackets totala bidrag på 1,7 miljarder från 14 miljoner medlemmar.
AFL-CIO planerar att bilda en ny Super pac inför höstens valrörelse. Det intressanta här är att ett par av förbunden som bröt sig ut AFL-CIO för tio år sedan, bland dem mäktiga SEIU och Teamsters, välkomnas att gå in i denna Super pac och det tyder på att man kommit fram till att det är bättre att samla resurserna.