”Det här är inget land för barnfamiljer”

Det är måndag morgon i april månad. Förmiddagsdiset sträcker sig ut över det toskanska landskapet från den vackra villan. Simone Bernardoni har stannat hemma från jobbet för att ta hand om de tre barnen. Den äldsta, Vittoria 7 år, är ledig från skolan eftersom det är helgdag. De två minsta, tvillingarna Fabrizio och Francesco 3 år, har blivit en riksnyhet veckan före. Den privata förskolan dit de har lämnats sedan de var 6 månader gamla, stängdes plötsligt av polisen och tre av förskolans sex lärare har arresterats. Efter tips hade man nämligen satt upp dolda kameror på förskolan och riksmedia har sedan kablat ut bilder på hur personalen tvångsmatar och örfilar barnen. I en scen figurerar också en liten bebis som läggs på golvet inne i ett rum, förskolefröken släcker ljuset, och går sedan ut. Barnet ligger som straff för något bus ensamt kvar i ett kolmörkt rum. I klippen figurerar också Elisabettas och Simones barn.

Familjen är upprörd, i chock, de vill inte prata med italiensk media än, innan polisutredningarna är färdiga.

– Det som händer oss nu ser vi som en direkt konsekvens av italiensk familjepolitik. Det här är inget land för barnfamiljer. Det är i princip en omöjlighet att kombinera arbete med familj, säger Simone.

Rika och välutbildade flyr landet

Simone Bernardoni, 42 år, är sedan elva år tillbaka fast anställd på ett låneinstitut. Han är avdelningschef på ett kontor i Grosseto i Toskana. Elisabetta Pasquinucci, 41 år, arbetar som fastanställd projektledare på ett fackförbund, också i Grosseto. Hon är i botten examinerad arkeolog. De har flyttat från sin hemort Livorno för arbetet och här har de ingen familj som kan hjälpa till med barnpassning.

”Vi ser ingen framtid i Italien. I synnerhet inte för våra barn.”

Tillsammans får de ut ca 3300 euro i månaden. Eftersom de är gifta så är de sambeskattade och eftersom de båda har höga löner får de betala 43 procent i skatt. Huset bor de i gratis eftersom Simones företag betalar. Liksom bilen. Simone och Elisabetta tillhör vinnarna och de privilegierade i krisens spår i Italien. Ändå är de, som de säger, olyckliga i landet och har i flera år försökt göra samma sak som många italienare och flytta till ett annat land.

– Vi ser ingen framtid i Italien. I synnerhet inte för våra barn. Det är också väldigt svårt att kombinera arbete med småbarn här. Vi får i princip ingen hjälp av staten, säger de.

Under åren efter finanskrisen 2008 har det pågått en massemigrering av italienare från landet. Man söker arbete och bättre livsvillkor. Det talas om en ”cervelli in fuga” (hjärnor på flykt) och det är framförallt forskare och akademiker som söker bättre forskningsmiljöer och arbetsvillkor utomlands. Också yngre italienare är en stor grupp som emigrerar.

Föräldraledighet grund till att förlora jobbet

De senaste åren har det som följd av krisen också blivit vanligare med korta visstidsanställningar och arbetstryggheten har försämrats. Det är också något som Elisabetta och Simone känner av.

– Varje dag känns som en kamp. När jag kom tillbaka till arbetet när tvillingarna var 6 månader fick jag höra att jag kanske borde fundera på om jag istället skulle vara hemma nu när jag var mamma till tre barn. Man hade anställt en ny person på min plats och under en period var det verkligen tävling om vem de skulle behålla, säger Elisabetta.

Foto: Thord Lystrand

Paret menar att de betalar mycket skatt, men att de i princip inte får någonting tillbaka. Vården kostar, tandvården, skolmaten, förskolan osv. Allt kostar. Ändå betalar de varje månad in en stod del av sin lön som skatt till staten.

– Vi sökte förskoleplats i offentlig regi för våra tvillingpojkar, men fick till svar att platserna var upptagna av barn med mindre bemedlade föräldrar.

Hela lönen går till barnomsorg

Därför blev de tvungna att skriva in dem i privat förskola till ett pris av 480 euro per barn och månad. Alltså samma förskola som nu står anklagad för att begå övergrepp mot deras barn. Så tillkommer 7 euro per dag för skolmaten på flickans skola, skolböcker osv. Tillkommer gör också en kostnad på ca 400 euro per månad till en barnflicka som tar hand om flickan tills mamma Elisabetta kommer hem vid 17-tiden. De har räknat ut att hela Elisabettas lön går till barnomsorgen. I slutet av varje månad får de vända på slantarna, och de bävar för framtiden.

– Samtidigt, säger Simone, och slår ut med armarna i ett brett leende. Vi älskar detta land. Vi älskar detta toskanska landskap. Och havet och stranden är bara ett stenkast härifrån.

”Har du inget arbete i Italien, så är du förlorad.”

I slutet av veckan kommer mormor ner från norra Toskana. Hon har arrangerat så att hon kan vara ifrån sitt eget arbete resten av veckan. Hon ska hjälpa till med barnen, som nu måste vara hemma tills familjen löst det med någon annan barnomsorg för tvillingarna.

Både Elisabetta och Simone känner att de måste hålla krampaktigt hårt i sina arbeten, även under en akut krissituation som denna. Krisen i landet har försämrat arbetstryggheten.

– Har du inget arbete i Italien, så är du förlorad. Man kan få en viss arbetslöshetskassa under en period, om man varit fast anställd längre än två år. Men sen finns det inget mer. Du får ingen hjälp av staten med barnen, inte på något sätt. Du är helt ensam. Det enda som håller dig flytande är din månadslön. Det är det enda vi har, säger Simone.