På 1950-talet skapades från LO-håll tanken om den solidariska lönepolitiken. Alla företag skulle höja lönerna med samma nivå och de företag som inte klarade av kostnadsökningen skulle på ett naturligt sätt slås ut. De jobben fick flytta till länder med lägre lönekostnader medan de anställda i Sverige skulle gå till mer kvalificerade jobb hos de företag som klarade de höjda lönenivån.
Även den modell som använts i Sverige under de senaste decennierna med normerande industriavtal och centrala siffror är en form av solidarisk lönepolitik.
Men i det nya globaliserade och digitaliserade näringslivet verkar företag i alltfler branscher oberoende av nationsgränser och i digitala världar. Samtidigt är det de kunskapsintensiva tjänsteföretagen som står för en stor del av de nya jobben i Sverige.
Men om alla ska tvingas anpassa sig efter samma centrala siffra och samma lönehöjning, oavsett om det är ett industriföretag där personalkostnaden är mindre än 10 procent eller ett tjänsteföretag där personalkostnaden är över 70 procent, så kommer många fler jobb att fortsätta försvinna från Sverige.
Under de senaste decennierna har i stort sett övriga Europa lämnat den gamla modellen med centrala siffersatta modeller och gått över till en mer modern lokal lönebildning.
”Det är nödvändigt att fler kollektivavtal går mot sifferlösa avtal.”
Därför är det nödvändigt att fler kollektivavtal går mot sifferlösa avtal. Lönebildningen måste ske ute i varje företag utifrån varje företags konkurrenskraft, tillväxt och utveckling. Lönesättning måste vara en individuell fördelning utifrån hur mycket varje medarbetare bidrar till företagets konkurrenskraft och utveckling.
Därför måste centrala siffror som slår ut jobb begravas. Det handlar ytterst om företag i Sverige ska klara konkurrensen och vara framtidens jobbskapare.