Häromdagen skrev Gulan Avci (L) om en rad förslag för att stärka jämställdheten i föräldraförsäkringen, men duckar helt för frågan om individualiserad föräldraförsäkring.
Liberalernas förslag är genomgående förslag som skruvar lite här och där. Vissa av förslagen som exempelvis möjligheten till fler vårdnadshavare är också Vänsterpartiets politik, men inget av dom kommer leda till jämställdhet eller förbättrade arbetsvillkor för kvinnor, bättre hälsa eller pensioner.
I den takt föräldrar själva fördelar dagarna mellan sig kommer det ta cirka 50 år innan vi har ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen.
Män tar idag ut knappt en fjärdedel av föräldradagarna. Det här har negativ effekt för kvinnors arbetsvillkor, hälsa och ekonomi. I den takt föräldrar själva fördelar dagarna mellan sig kommer det ta cirka 50 år innan vi har ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Det är orimligt att staten ska fortsätta bidra till ojämställdhet, därför är individualisering av föräldraförsäkringen enda vägen. Vi vet också att ekonomiska morötter som jämställdhetsbonusen inte har önskad effekt.
Försäkringskassans statistik från december 2016 visar att även i de familjer där kvinnan tjänar mest så är det kvinnan som tar ut flest dagar. Kön går alltså före lön. Dessutom visar Sifos attitydundersökning, gjord på uppdrag av Försäkringskassan, att en tredjedel av de tillfrågade männen i familjer där kvinnorna tagit ut all föräldraledighet att deras partner ville vara hemma. Men när man frågar kvinnorna om varför de tog hela ansvaret på sina axlar så är det vanligaste svaret att papporna inte kunde eller ville.
När Liberalerna innehade jämställdhetsministerposten tillsattes utredningen Män och jämställdhet. Utredaren Svend Dahl upprepade på flera områden vikten av individualiserad föräldraförsäkring. Vänsterpartiet ser också föräldraförsäkringen som den viktigaste nyckeln för att nå jämställdhet.
En stor andel anger också att de är kvar i förhållanden, inte av kärlek utan därför att de annars inte skulle klara sig ekonomiskt.
Det är det som skulle göra mest för ökad jämställdhet mellan män och kvinnor vad gäller ekonomi, hälsa och möjligheter i arbetslivet.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. 15 år efter att ett par skaffat sitt första barn så har deras skillnad i inkomst ökat med 35 procent. Det bottnar i att kvinnor har huvudansvar för barn och hem. Kvinnors sjukskrivningstal ökar väsentlig mer än männens efter att de skaffat sitt första barn. Också detta bottnar i det ojämställda uttaget. Kvinnor är överrepresenterade bland fattigpensionärer. Varför? Jo, för de har haft huvudansvar för hem och barn. En stor andel anger också att de är kvar i förhållanden, inte av kärlek utan därför att de annars inte skulle klara sig ekonomiskt.
Nyligen öronmärkte regeringen tillsammans med oss och Liberalerna ytterligare en månad åt vardera förälder som inte går att överlåta. Förra gången detta gjordes ökade uttaget med mindre än tio dagar i genomsnitt bland män. Det är på tok för lite och för långsamt. Kvinnors hela livssituation står på spel. Därför går det inte att, som Liberalerna gör, ducka för frågan om de menar allvar med att de vill stärka jämställdheten.
Jämställdhet handlar om att dela lika. Inte litegrann lika. Utan helt enkelt lika.
De enda större förändringarna i fördelningen av mäns och kvinnors uttag av föräldraledighet som åstadkommits sedan försäkringen infördes på 1970-talet har skett som följd av ökad kvotering. Det är dags för ett helhetsgrepp på vad ett jämställt föräldraskap faktiskt innebär. Så länge tanken om valfrihet är en överordnad princip för kommande reformer, kommer föräldraförsäkringen att fortsätta låsa in föräldrar i daterade könsroller. Det har vi inte råd med. Det har inte våra döttrar råd med.
Jämställdhet handlar om att dela lika. Inte litegrann lika. Utan helt enkelt lika.