Stödet för korttidspermitteringar är mest troligt det viktigaste verktyget för att mildra uppsägningar och värna företag i den djupa kris som nu drabbar svensk arbetsmarknad. Drygt 350 000 anställda omfattas redan av systemet och Konjunkturinstitutet bedömer att 175 000 jobb har räddats av korttidspermitteringsstödet hittills. Men för vissa har det tyvärr fått motsatt effekt.
I regelverket för stödet finns nämligen en bestämmelse som ställer krav på att alla företag som vill nyttja korttidspermitteringsstödet ska ”ha uttömt tillgängliga åtgärder för att minska kostnaderna för arbetskraft”. Det kan ske genom ”uppsägning av personal som inte är tillsvidareanställd och som inte bedöms vara verksamhetskritisk, t.ex. konsulter, inhyrd personal eller tillfälligt anställd personal.”
Varje företag som ansöker om stöd hos Tillväxtverket måste svara ja på frågan om man har gjort detta – annars blir det ett automatiskt avslag på ansökan. Helt i enlighet med lagstiftningen har alltså myndigheten krävt besked från nästan 70 000 företag om de – mitt i krisen – sparkat tillräckligt många medarbetare med vikariat, visstidsanställningar, provanställningar eller konsultavtal. Det är närmast stötande, särskilt eftersom regeln drabbar redan utsatta på arbetsmarknaden.
Hur kan ett statligt regelverk i den värsta ekonomiska krisen i modern tid aktivt få driva ut människor med svagare ställning på arbetsmarknaden i arbetslöshet?
Ventilen för ”verksamhetskritisk personal” räcker inte. Dels är frågan om vem som är verksamhetskritisk inte alldeles enkel att besvara, vilket myndigheten själv har påtalat. Dels har krisen ett dramatiskt förlopp. Företag tar då lätt det säkra före det osäkra och säger upp tillfällig personal för att försäkra sig om att kunna få stödet – särskilt som godkännande för denna personal inte kan fås i samband med ansökningstillfället, utan efter en osäker väntan om veckor eller månader in i stödperioden.
Hur kan ett statligt regelverk i den värsta ekonomiska krisen i modern tid aktivt få driva ut människor med svagare ställning på arbetsmarknaden i arbetslöshet? Och varför vill regeringen inte ta ansvar för det?
När Kristdemokraterna i samband med riksdagsbehandlingen i mars och april föreslog att regeln borde pausas under 2020 hävdade Finansdepartementet att det saknades beredningsunderlag för att göra det. Det är inte sant.
Den vilande lagstiftningen från 2013 om korttidspermittering (korttidsarbete) i en synnerligen djup lågkonjunktur – som nuvarande regelverk bygger på – hade i såväl utredning som proposition kommit fram till att lagen inte ska ställa upp någon begränsning vad gäller anställningsformer. Utredningen menade att ”Ett uteslutande av visstidsanställda från ett system för korttidsarbete skulle [dock] riskera att göra situationen för denna grupp på arbetsmarknaden mer osäker. De bör därför omfattas.” Propositionen var också tydlig med att stöd ska ges också ”för arbetstagare med olika slag av avtal om tidsbegränsade anställningar.”
Men Sverige gör tvärtom. Varför? Det är faktiskt svårt att veta.
Detta grundandes i sin tur på kriserfarenheter. Redan i den partsgemensamma rapporten 2011 om korttidsarbete, som var en viktig grund för det svenska systemet, konstateras att Frankrike, Österrike, Tyskland, Belgien och Luxemburg i samband med finanskrisen ändrat sina permitteringsstödsystem för att också inkludera tillfälligt anställda. Även OECD:s utvärderingar pekar på att de med tillfälliga anställningar drabbas än hårdare i en kris när de inte omfattas av korttidspermitteringar.
Men Sverige gör tvärtom. Varför? Det är faktiskt svårt att veta.
Och et var först i en utredning från 2018 om ett kompletterande regelverk för stödet – tänkt att fungera i ett ekonomiskt normalläge när ett enskilt företag drabbas av oförutsedda händelser som kravet att säga upp tillfälligt anställd personal såg dagens ljus. Kravet inkluderades i regeringen förslag om korttidspermitteringar i krisen, trots att regeringens egen expertmyndighet Konjunkturinstitutet avrådde i sitt remissvar med motiveringen att ”den kommande lågkonjunkturen kommer att drabba företag och branscher där sådana anställningar är förhållandevis vanliga.”
När jag i riksdagsdebatter sökt svar på varför januaripartierna fört in – och håller kvar vid – regeln har jag fått luddiga svar – eller ett tack för granskningen – utan att kravet ändrats. Finansministern hävdade att jag antog ett ”nytt angreppssätt” på frågan, men presenterade också ett embryo till argument: regeln motiveras av att systemet ska skydda livskraftiga företag och inte ses som ett alternativ till a-kassa. Men i andra sammanhang har regeringen tvärtom hävdat att korttidspermitteringsstöd syftar till just att undvika arbetslöshet i krisen. Så konsistensen i argumentet imponerar inte.
Hanteringen av permitteringsstödet väcker också frågan om regeringen helt tagit in att denna ekonomiska kris varken är eller bör hanteras som en ”traditionell” dito. Den är inte orsakad av konkurrenskraftsproblem eller ett osunt risktagande – utan av en yttre orsak. Därför bör regeringens åtgärder primärt syfta till att människor ska kunna haka fast i sina anställningar i väntan på att krisen mattas av.
Jag utgår från att jag har fel, men givet LO:s starka band till regeringen och att inga hållbara argument redovisats så måste det klarläggas att syftet inte är att driva hem en politisk poäng.
När regeringen har duckat eller misslyckats med att prestera skäl har LO gett sig in i debatten, främst med argumentet att tillfälliga anställningar i sig är osäkra och därför inte borde finnas. Men nu är vi i en kris och människor har de anställningar de har. Är det bättre att göra deras anställningar mer otrygga?
Jag utgår från att jag har fel, men givet LO:s starka band till regeringen och att inga hållbara argument redovisats så måste det klarläggas att syftet inte är att driva hem en politisk poäng om problem med tillfälliga anställningar. Fokus nu måste vara att rädda så många jobb som möjligt, särskilt som arbetslöshet i samband med kriser lätt biter sig fast på höga nivåer.
Tillfälligt anställda är ofta personer som går tyst ut i natten. De syns i många fall inte i varselstatistiken. En del hade förstås blivit uppsagda oavsett regeringens krav i när krisande företag söker minska sina kostnader. Men många hade haft kvar sina jobb om inte regeringens politik gjort skillnad på anställda och anställda och tvingat fram uppsägningar.
Varför är det så viktigt att tvinga ut människor i arbetslöshet mitt i en synnerligen djup lågkonjunktur?
Med tanke på det snabba tidsförloppet och antalet företag som redan har sökt stöd är en stor del av skadan redan skedd. Det betyder inte att det är för sent att ändra regeln. Därför måste regeringen skyndsamt föreslå en förändring av regelverket, senast i samband med den proposition om utökad permitteringsgrad som ska föreläggas riksdagen. Annars blir regeringen svaret skyldig: varför är det så viktigt att tvinga ut människor i arbetslöshet mitt i en synnerligen djup lågkonjunktur?