Debatten kring den svenska skolan har den senaste tiden gått varm. Inte minst hur utvecklingen med växande kunskapsklyftor ska vändas i kombination med en omfattande lärarbrist och kommunernas knappa resurser.
När det gäller frågan om elever med stora behov ställs ofta föräldrar och lärare mot varandra. På ena sidan står lärare och kämpar med krav på ökad undervisningstid, dokumentation och stora elevgrupper, något som minskar möjligheten till att individualisera undervisningen och följa upp elever med behov av extra anpassningar.
På andra sidan står en stor grupp föräldrar som kämpar för sina barns rätt att få likvärdiga möjligheter. De har barn med svåra sjukdomar eller funktionsnedsättningar, och de kan med rätta uppleva en frustration och ilska över att rätt åtgärder inte alltid sätts in i tid och i tillräcklig utsträckning.
Varken enskilda lärare eller föräldrar har något större inflytande över det skolsystem som ger upphov till frustrationen.
Enligt Socialstyrelsen har ca 5-7 procent av alla elever en eller flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) eller liknande problematik. Det motsvarar ungefär två elever per klass. Lärarnas Riksförbunds senaste undersökning om särskilt stöd i skolan visar att hela 62 procent av lärarna upplever att elever i behov av stöd inte får det stöd de har rätt till eller endast får det i liten utsträckning. Det gör att undervisningen blir lidande för alla elever, inte bara för dem med särskilda behov. Det ökar också risken för konflikt mellan lärare och föräldrar.
Men varken enskilda lärare eller föräldrar har något större inflytande över det skolsystem som ger upphov till frustrationen. Det är därför inte rimligt att lärare och föräldrar är de som inför varandra tvingas hantera denna konflikt.
Riksförbundet Attention och Lärarnas Riksförbund går gemensamt ut och kräver att de som sitter på ansvaret – politikerna och skolhuvudmännen – nu också tar sitt ansvar. En majoritet av eleverna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) når inte behörighet till gymnasiet och många har någon form av problematisk skolfrånvaro. Vi har inte råd att förlora så många unga människor till utanförskap. Läget har varit akut länge och nu måste politikerna agera!
Tre viktiga åtgärder måste till för att vända situationen.
Nationell statistik
Elever med NPF är en relativt osynlig grupp eftersom det inte finns någon särskild statistik över gruppens måluppfyllelse. Vi behöver nationell statistik för att kunna följa hur elever med NPF presterar i relation till andra elever och därmed kunna utvärdera skolors förmåga att möta elevernas behov och uppfylla skollagens krav.
Lärares förutsättningar att hjälpa eleven
Lärarnas arbetsbelastning måste minska. Tid för planering och efterarbete av lektioner är avgörande, liksom att det måste finnas tid att ge extra stöd till elever i behov av det. Elever med NPF behöver ofta stöd av speciallärare och just denna personalkategori råder det stor brist på i grundskolan. Lärarnas Riksförbund skattar att det behövs 5000 nya speciallärartjänster för att kunna möta de stödbehov som finns.
Förskrivningsrätt
Det är läraren som har störst kunskap kring elevens behov av stöd och tillsammans med specialläraren kan avgöra vilket stöd som är lämpligt för varje elev. Men det är rektor som ansvarar för att stödet kommer till stånd om det rör sig om specialpedagogiska anpassningar och stöd av en speciallärare. Detta system fungerar inte. Vi anser därför att lärare ska få förskrivningsrätt när det gäller mindre specialpedagogiska insatser.
I slutet av februari lämnade den statliga utredaren Tommy Lagergren sina förslag på förbättrad elevhälsa och stärkt specialpedagogik i skolan. Vi ser positivt på att många av utredningens förslag gör en ordentlig ansats till en tydlig och positiv förbättring för många elever med särskilda behov, liksom för lärarnas förutsättningar att göra ett bra jobb. Vi uppmanar alla beslutsfattare att kavla upp ärmarna och ta sitt ansvar för alla elevers rätt att nå grundskolans mål.