Cecilia Fahlberg och Britta Lejon
Det behövs bra lokala löneprocesser med fungerande individuell lönesättning. Lönen ska variera med olikheter i arbetskrav och med skillnader i arbetsresultat, erfarenhet och kompetens. Löneskillnader ska vara sakligt grundade, bygga på objektiva faktorer och inte på godtycke. Alla ska veta på vilka grunder lönen sätts och vad som krävs för att lönen ska höjas ännu mer.
Normering kommer alltid att uppstå, frågan är bara vem som sätter normen. Sifferlösa avtal på stora delar av arbetsmarknaden innebär ökade risker för instabilitet och för att arbetsgivaren ensidigt får bestämma. Givetvis måste kollektivavtalen kontinuerligt utvecklas i takt med att Sverige och omvärlden förändras. Konkurrenskraftiga företag och utvecklade myndigheter med kompetenta medarbetare är en förutsättning för jobb, höga löner och välfärd. Vi är alltid öppna för diskussioner om hur vi förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt. Men hittills har det bara kommit ris från kritikernas håll utan några förslag på en modell som skulle vara bättre för svensk arbetsmarknad.
”Dagens system har skapat löneökningar åt i princip alla löntagargrupper på arbetsmarknaden.”
En tydlig trend visar att fler och fler avtal sluts som tar avstånd från märket, så kallade sifferlösa avtal. Cirka 800 000 anställda omfattas i dagsläget av sådana avtal, en oroande utveckling. Dagens system har skapat löneökningar åt i princip alla löntagargrupper på arbetsmarknaden, oavsett vilket fackförbund man tillhör. Att vissa förbund vill träffa sifferlösa avtal i hopp om att få mer än märket riskerar att leda till kompensationskrav från andra fackförbund. Samtidigt finns också risken att det börjar bjudas under märket och vi får lönedumpning. Risken blir då påtaglig att vi återgår till de problem som fanns före Industriavtalets tid med en urholkad konkurrenskraft, ekonomisk instabilitet och hög inflation som riskerar fortsatta reallöneökningar. Den lönebildningsprocess vi har idag sätter produktion och produktivitet i fokus, och skapar samtidigt bra förutsättningar för individen till ett långsiktigt och attraktivt arbetsliv.
”Att släppa siffror i avtalen som en riktåra vore att åter kraftigt öka osäkerheten om konkurrenskraft, inflation och växelkurs.”
Vi kan konstatera att ”märket” har varit en modern framgångssaga. Det är en viktig förklaring till den stabilitet på arbetsmarknaden vi haft – och kanske ännu viktigare, till den goda reallöneutvecklingen som kommit hela arbetsmarknaden till del. Det första industriavtalet slöts 1997. Därefter har reallöneökningen på arbetsmarknaden varit drygt 2 procent per år, eller omkring 40 procent för hela perioden. Det kan jämföras med omkring 0,5 procent under 20-årsperioden före industriavtalets tillkomst. Skillnaden är talande. Att släppa siffror i avtalen som en riktåra vore att åter kraftigt öka osäkerheten om konkurrenskraft, inflation och växelkurs – med kraftigt negativa effekter på framtidstro, investeringar och arbetsmarknad som följd. Unionen och ST står bakom dagens lönebildningsmodell och därmed en normering. Det ger oss större möjlighet att säkerställa en fortsatt ekonomisk tillväxt, reallöneökningar och sysselsättningstillväxt.