Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Facken har en chans att försvara välfärden Åsa Plesner ger förslag om hur facken kan värna välfärden. Foto: Claudio Bresciani / TT

Debatt Facken har en chans att försvara välfärden

År efter år skärs välfärden ned. Nu efter corona har facken istället en chans att kräva en ny struktur som värnar den generella välfärden och frigör människor, skriver Åsa Plesner, Tankesmedjan Balans, och punktar fem åtgärder.
4 jun 2020

Vi är alla trötta av (och på) coronan nu. Personalen i vård och omsorg allra mest, förstås; tätt följda av skolans anställda och andra som ska upprätthålla normalitet i en mycket onormal tid.

Även vi som “bara” är vanliga medborgare och nyhetskonsumenter är väl lite tagna av allt som ändrats fort under våren. Regering och riksdag, som i januari-februari under stora kval lyckades få fram 7,5 miljarder till välfärden i tilläggsbudgetar (ungefär hälften av vad SKR menade behövdes), har utlovat ytterligare 21 miljarder till välfärden. Pandemin tycks ha gjort det omöjliga möjligt. Kommer de nu, alla de satsningar på välfärden som vänstern och facken har krävt så länge?

Det är ett smart sätt att säga åt sina verksamheter att jobba billigare utan att det hörs ut till väljarna.

Knappast. Mycket är precis som vanligt för välfärden år 2020. Visst har regeringen lovat att de ska ta alla merkostnader som uppstår för kommuner och regioner till följd av pandemin, men det underliggande systemet för styrning av svensk välfärd ligger fast. Och låt oss komma ihåg hur det ser ut:

–       Generella statsbidrag till kommuner och regioner räknas inte upp automatiskt i takt med de kostnadsökningar som sker i välfärden. Det innebär en ständig press på att skära ner.

–       Riktade statsbidrag till kommuner och regioner är tillfälliga. Det innebär att de som söker bidragen inte kan göra dessa satsningar permanenta, utan måste vara beredda att lägga ner antingen den verksamhet regeringen ville ge bidrag för – eller skära ner någon annanstans i verksamheten.

–       Kommuner och regioner följer samma logik, och använder olika typer av effektiviseringskrav, rationaliseringsbeting, otillräckliga uppräkningar eller andra typer av budgettekniker som innebär sparkrav i verksamheterna. Det är ett smart sätt att säga åt sina verksamheter att jobba billigare utan att det hörs ut till väljarna. Historiskt sett har det inte varit så många politiker som blivit ifrågasatta för de här metoderna för smygsparande.

Svensk välfärdsstyrning går helt enkelt ut på att spara gradvis och utan att ge besparingarna någon uppmärksamhet. På så sätt urholkas välfärden utan att väljarna kan utkräva ansvar för det. Debatten har istället handlat om att välfärden borde bli mer effektiv: genom digitalisering, genom privata aktörer, genom att läkare träffar fler patienter och lärare inte ska ha så långa sommarlov.

Nedskärningar framställs antingen som självklara eller önskvärda, och de ska hanteras med digitalisering och privatisering.

Och den debatten är precis som vanligt den med. Nedskärningar framställs antingen som självklara eller önskvärda, och de ska hanteras med digitalisering och privatisering. Privatiserad välfärd och experiment med entreprenörer behövs för att häva krisen! Corona innebär en digital rivstart – och det finns ingen anledning att gå tillbaka! (Låt oss ta en tyst minut för Stockholms skolplattform, den där som kostade en miljard och nu mest förmedlar barnens veckobrev med BankID-inloggning.) Nedskärningarna kan pausas ett par år, men sedan väntar tio år av åtstramningar!

Arbetsgivarpolitiken för välfärdens anställda, slutligen, är också den precis som vanligt. Region Västerbotten förlägger medarbetares semestrar till september utan att ge någon ekonomisk kompensation. Anställda inom LSS arbetar sjuka och utan skyddsutrustning. Var fjärde medarbetare i äldreomsorgen är visstidsanställd.

Facken har alltså just nu en kombination av arga medlemmar och en sympatiskt inställd allmänhet. Använd detta tillfälle!

Vi har, i korthet, en välfärd som sitter i kläm mellan en restriktiv finansiering från politiken, kortsiktiga arbetsgivare och ett offentligt samtalsklimat där medarbetarnas villkor och medborgarnas välfärd får stå åt sidan. Istället har företagen, förmenta innovationer och det finanspolitiska ramverket fått huvudrollerna.

Vad ska facken göra?

Mitt förslag: Ta över.

Under de senaste åren har allt fler välfärdsyrken startat egna upprorsgrupper. De är tecken på en stark frustration hos välfärdens professionella, som inte kanaliseras genom det fackliga arbetet. Och nu har coronan satt välfärdens värde och nytta i fokus. Sällan har undersköterskors, lokalvårdares, och sjukvårdspersonals arbete varit så centralt. Vi har också blivit påminda om vikten av en god och turtät kollektivtrafik. Och skolan – ja, de flesta föräldrar har nog i sitt stilla sinne varit mycket tacksamma för att förskolor, grundskolor och fritidshem har hållits öppna.

Facken har alltså just nu en kombination av arga medlemmar och en sympatiskt inställd allmänhet. Använd detta tillfälle! Jag hoppas på ett post-pandemi-program från den samlade fackliga rörelsen, som över alla yrkes- och sektorsgränser och med kraft begär en omstöpning av den svenska välfärdsmodellen.

Välfärdsupproren har visat att viljan finns hos medlemmarna.

Ett sådant program bör:

1)    Ta tillbaka frihetsbegreppet från företagens lobbyister. Det är inte företags frihet att bedriva verksamhet som är viktig, utan individens och medborgarens frihet.

2)    Ta tillbaka initiativet kring välfärdens styrning. Vi har nu prövat en alltmer omfattande marknadsstyrning under flera decennier. Den har gett oss en fragmentiserad välfärd som administrerar, dokumenterar och marknadsför istället för att leverera.

3)    Återuppliva idén om gemensam kraft. Facken har under lång tid förordat eller gått med på individuell lönesättning och erbjudit individuell rådgivning inför karriärval. Låt oss återfinna vår förmåga att bygga organisering på arbetsplatserna, att ställa gemensamma krav på till exempel bra scheman och tillräcklig återhämtning, och att lägga vår kollektiva kraft bakom kraven.

Sverige har en stolt tradition av att ha världens bästa generella välfärd. Den viktiga utmaningen är inte att förändra, utan att förvalta den traditionen.

4)    Göra upp med idén att välfärden hela tiden behöver förbättras och effektiviseras. Sverige har en stolt tradition av att ha världens bästa generella välfärd. Den viktiga utmaningen är inte att förändra, utan att förvalta den traditionen.

5)    Kräva en ekonomi och en finanspolitisk struktur som frigör människorna, inte tvärtom. Full sysselsättning och ett fungerande skyddsnät i form av sjukförsäkring, en generös a-kassa och gott om utbildning kan vara rimliga motkrav om arbetsrätten nu prompt ska “moderniseras”.

Välfärdsupproren har visat att viljan finns hos medlemmarna, och pandemin har visat att samhället desperat behöver en ordnad välfärd. Nu har fackföreningsrörelsen, med sin erfarenhet av att samordna och organisera, dukat bord för att sätta agendan.

Åsa Plesner
Tankesmedjan Balans
4 jun 2020
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan