I den ekonomiska debatten får vi ständigt höra att det är viktigt det är att staten måste inse att dess resurser är begränsade och måste rätta munnen efter matsäcken. Det gäller i synnerhet nu i coronatider när stora resurser måste kanaliseras till att rädda företag och jobb och därmed framtida skatteintäkter. Det framhålls ideligen att vi ska vara väldigt glada att staten och den offentliga sektorn har ”samlat i ladorna”. Det gör oss enligt dessa profeter, som vår sittande finansminister, väl rustade att hantera denna kris.
Men vi ska veta att det stundar tuffa tider när denna ofrivilliga bjudning är över och notan ska betalas. Utrymmet för framtida reformer och statliga satsningar anses av många av dessa som säger sig ”förstå hur det hänger ihop” vara uppätet. Lyssnar vi på dessa kan till och med bli så att staten måste dra åt svångremmen ordentligt, vilket skulle kunna innebära mindre resurser till vård och skola.
Såvida inte hela ekonomin kollapsar, har vi råd att fortsätta satsa på både vård och skola.
Men detta är inget annat än en retorisk figur som har upprepats så många gånger att såväl de profeter som ständigt mässar detta mantra, liksom folk i allmänhet tror på dem. Men såvida inte hela ekonomin kollapsar, vilket vi har all anledning att satsa allt på att undvika, så har vi råd att fortsätta satsa på både vård och skola. Det handlar dels om prioriteringar och dels om att faktiskt utnyttja de resurser, framför allt arbetskraft, bättre än vad vi gjorde före krisen.
För den rådande krisen ger också möjligheter till reformer. Och då inte de sedvanliga ”marknadstillvända” beska droppar som förordats i detta land i snart 30 år. Utan det handlar reformer som tar sikte på att utnyttja samhällets resurser på ett bättre sätt, än den rådande nyliberala dogmen som ensidigt fokuserar på att maximera finansiella värden.
För redan före krisen stod det helt klart att Riksbanken med sin penningpolitik inte har förmåga att lyfta inflationen och därmed aktivitetsnivån i ekonomin till önskad nivå. Man har prövat i stort sett allt från minusränta till köp av statsobligationer (kvantitativa lättnader), men trots dessa åtgärder har inflationen ständigt trendat mot noll. Den enda effekt som den förda penningpolitiken har lett till är att det har drivit den privata skuldsättningen och därmed, så länge flödet är positivt, drivit upp värdet på finansiella tillgångar och fastigheter.
Nu har Bank of England förklarat att de kommer att ”monetarisera”, (trycka nya pengar) för att finansiera delar av det brittiska lånebehovet. Vi i Sverige skulle behöva göra likadant.
Den största skuldgenerationen har våra egna banker stått för och då framför allt med genom ökade bolån. Men även denna mycket kraftiga lånetillväxt och därmed växande köpkraft har främst kanaliserats till fastighets- och värdepappersmarknaderna. Bankerna skapar våra huvudsakliga ”pengar” genom att ge ut nya lån, där den som tar ett lån får en skuld till banken och en motsvarande fordran, som vi kallar bankinlåning. Det är dessa skuldsedlar, bankinlåning som samhället använder för våra betalningar. Detta har varit ett mycket ineffektivt sätt att skapa ny köpkraft i ekonomin, då det krävt en mycket hög skuldtillväxt och därmed också ett kraftigt ökande finansiell risk i den privata sektorn.
Riksbankens penningpolitik har inte blivit lättare av att vi samtidigt drivit en deflationistisk finanspolitik, med det sanslösa överskottsmålet som främsta kraft. För genom att ta in mer skatt än vad man gör av med så har det offentliga sugit in köpkraft från framför allt den reala ekonomin. Beskattningen av finansiella placeringar har ju samtidigt sänkts under lång tid. Genom att amortera av sina skulder så har staten faktiskt minskat mängden pengar i omlopp, vilket är rent deflationsdrivande. Detta samlande i ladorna har visserligen lett till att statsskulden kontinuerligt har sjunkit, och att staten har finansiella nettotillgångar. Men den svenska samhällsekonomin har inte blivit stabilare av detta, tvärtom. Den statliga åtstramningen har per automatik höjt den privata finansiella risknivån, varför sårbarheten för den rådande coronakrisen snarast har ökat.
Och finansiella kriser brukar i 9 fall av 10 börja i den privata sektorn, till följd av punkterandet av de finansiella bubblor som byggts upp. Spanien och Irland är två typexempel från den senaste finanskrisen. Båda dessa länder hade mycket ”sunda statsfinanser”, före krisen. Men efter bankkollapser och efterföljande depression så var läget det motsatta. Även den svenska finanskrisen följde det mönstret, men vi drog helt fel slutsats, att det var de offentliga skulderna som var farliga och inte de privata. Men med vår flytande och självständiga valuta så är kreditrisken för statens belåning NOLL. Göran Perssons ”flinande finansyuppies från Wall Street”, som skulle kunna sluta köpa våra obligationer, är ren inbillning. Staten kan alltid låna, vill ingen annan köpa så kan Riksbanken göra det.
Genom att inte ständigt försöka anpassa kostymen till definitionsmässigt kortsiktiga och fluktuerande skatteintäkter, vilket leder till stor subotimering och osäkerhet, så får vi möjlighet att styra verksamheten mera efter behov, inom exempelvis vård och skola.
Det senare kallas ”monetär finansiering”. Det har gjorts förr och har uppvisat strålande resultat. Amerikanska Federal Reserve och Bank of England gjorde det efter andra världskriget. De lokala ”förståsigpåarna” varnade även då för att de jättelika statsskulder som byggts upp under krigsekonomin, skulle leda till hyperinflation och depression. USA hade som högst ett årligt budgetunderskott på 30 procent av BNP under kriget. Depressionen uteblev och istället uppvisades en mycket hög tillväxt. Det senare drivet inte minst av stora offentliga infrastrukturinvesteringar och hör och häpna stora statliga räntesubventioner till bostadsbyggande. Den amerikanska statsbudgeten hade löpande ett minus på runt 3 procent av BNP, men så länge ekonomin växte snabbare så minskade den faktiska skuldbördan snabbt.
Den förre chefen för den brittiska Finansinspektionen Adair Turner har länge argumenterat för att det är mycket bättre för både tillväxt och ekonomisk stabilitet om centralbankerna väljer att monetarisera delar av statens underskott. Även så kallade ”helikopterpengar” är bättre än nuvarande ordning.
Många menar att om man väljer denna väg så ”släpper man anden ur flaskan” och politiker kan dra på sig hur stora spenderbyxor som helst. Detta är lite löjligt. Det är bara att låta centralbanken styra hur mycket av statens underskott som ska finansieras av dem. Den har ju inflationen som riktmärke och måttstock.
Nu har Bank of England förklarat att de kommer att ”monetarisera”, (trycka nya pengar) för att finansiera delar av det brittiska lånebehovet. Vi i Sverige skulle behöva göra likadant. Vi har redan mycket låg inflation och pandemier har till sin natur alltid varit deflationistiska. De sänker efterfrågan långt mer än utbudet, så detta nya pengaflöde kommer verkligen att behövas.
Borde det finanspoltiska ramverket göra sällskap med Lars Vilks Nimis?
Foto: Björn Lindgren / TT
Att låta Riksbanken absorbera en del av den offentliga sektorns underskott kan bara göra oss gott. Det skapar kanske inga nya resurser, (vilket inte heller privata skulder gör, netto), men det ger oss möjligheter att använda våra resurser bättre.
Exempelvis skulle vi kunna få en bättre styrning av den offentliga sektorn. Genom att inte ständigt försöka anpassa kostymen till definitionsmässigt kortsiktiga och fluktuerande skatteintäkter, vilket leder till stor subotimering och osäkerhet, så får vi möjlighet att styra verksamheten mera efter behov, inom exempelvis vård och skola
Så coronapandemin skapar nya möjligheter till både handling och nya perspektiv. Vi kan exempelvis kasta vårt så kallade ”finansiella ramverk” på soptippen, eller, ännu hellre, sätta upp det bredvid Lars Wilks installation Nimis vid Kullavik. Nemesis är ett bra namn.