Coronapandemin, och åtgärderna som regeringen vidtagit för att begränsa den, har nästan ofattbart snabbt lett till en djup kris på arbetsmarknaden. Varslen ligger på rekordnivåer och arbetslösheten spås öka till mellan 11 och 14 procent efter sommaren. Effekterna märks tydligast bland företag och anställda i servicesektorn, men även industrin ser ut att drabbas alltmer. Värst drabbade (som så ofta i kriser) är personer i arbetaryrken, särskilt de med tidsbegränsade anställningar. Vad innebär allt detta för fackens medlemssiffror?
Hittills har den ökande oron lett till ett kraftigt uppsving i medlemssiffrorna för många fackförbund. I en kommande rapport från tankesmedjan Arena Idé visar sociologiprofessorn Anders Kjellberg dessutom att den negativa trend som funnits under många år kan ha planat ut redan före coronakrisen. Det ökade intresset för facket är förstås positivt och ett tydligt kvitto på att människor ser facket som en trygg hamn på en stormig arbetsmarknad. Men att krisen skulle resultera i en ökad facklig organisationsgrad när krisen blåst över är långtifrån självklart.
Visstidsjobben ökar snabbast i krisens slutskede, när ekonomin börjar vända uppåt.
Ett vanligt förlopp i arbetsmarknadskriser är att visstidsanställda blir uppsagda först, eftersom arbetsgivare som snabbt behöver skära i sina kostnader ganska enkelt kan göra sig av med dem. Dessutom övergår tillfälliga jobb mer sällan i fast anställning när arbetslösheten är hög. Å andra sidan är det också visstidjobben som ökar snabbast i krisens slutskede, när ekonomin börjar vända uppåt, eftersom många arbetsgivare ogärna erbjuder fasta jobb så länge de är osäkra på om krisen verkligen är över.
Man kan alltså befara att många fler visstidsanställda kommer bli av med jobbet och att färre visstidsanställda kommer få ett fast jobb de kommande åren. Och eftersom såväl arbetslösa som visstidsanställda är mindre benägna att vara med i facket, skulle ett längre krisförlopp alltså kunna få en effekt som går på tvärs med de kraftigt ökande fackliga medlemssiffrorna vi sett i krisens inledningsskede.
Förutom en uppgång i visstidsanställningar och arbetslöshet, som kännetecknar de flesta ekonomiska kriser, finns det särskilda omständigheter kring just coronakrisen som kan försvåra facklig organisering. Ett av de viktigaste sätten att värva nya medlemmar är nämligen det personliga mötet, som bäst sker genom lokalt fackligt arbete. Och just det blir allt svårare när arbetsplatser stänger ner eller begränsar tillträdet för att minska smittorisken. Just nu är det en tillfällig åtgärd, men det är inte otänkbart att arbetsgivare (antingen på eget initiativ eller på grund av nya regelverk) försöker att permanent övergå till en alltmer automatiserad och avpersonifierad verksamhet, vilket det finns tecken på. Hur sker facklig organisering på en arbetsmarknad där fler jobbar hemifrån, på tillfälliga kontrakt eller inte får samlas i större grupper i gemensamma utrymmen som lunchrum eller möteslokaler?
Det finns redan exempel på hur krisen i andra länder används för att genomföra löntagarfientliga reformer.
Det finns alltså motverkande krafter när det gäller facklig organisering under och efter coronakrisen. Och till stor del avgörs den fackliga styrkan i Sverige de kommande åren av hur krisen fortlöper, både inrikes och utrikes (eftersom vi är så exportberoende). Det finns redan exempel på hur krisen i andra länder används för att genomföra löntagarfientliga reformer, som minskar det fackliga inflytandet ännu mer. Det har ännu inte skett här, men vi ska inte glömma att regeringens två stödpartier drivit igenom flera krav i januariöverenskommelsen som försvagar facket och kan tänkas göra det igen. Dessutom är det val om två år och en annan regeringskonstellation är den nuvarande skulle sannolikt vara ännu värre ur ett fackligt perspektiv.
Men trots att den fackliga organisationsgraden alltså delvis påverkas av externa faktorer, finns det en hel del som facken själva kan göra för att öka och stärka den fackliga organiseringen de kommande åren.
· Krishantering och stöd till medlemmar. Här gör facken redan ett jättejobb med uppskjuten avtalsrörelse, avtal om korttidspermittering och ökade insatser från de partsgemensamma omställningsorganisationerna för att hjälpa varslade och uppsagda. Andra exempel är skyddsstopp på grund av coronaviruset, stängda dörrar för att skydda bussförare från smitta, krav på krislägesavtal inom vården och att covid-19 ska klassas som arbetsskada.
· Utbilda nya medlemmar. Facken får nu på mycket kort tid ett stort antal nya medlemmar. För att öka chansen att de förblir medlemmar på längre sikt och dessutom öka deras förutsättningar att utöva lokalt inflytande, är facklig utbildning centralt. Samtidigt försvåras utbildningsinsatser av smittorisken, så det krävs omfattande satsningar på digitalisering och andra innovativa utbildningsformer. Varför inte i facklig samverkan både mellan och inom LO-, TCO- och Saco-familjerna?
· Opinionsbilda och informera. Mycket av det facken gör är påfallande obekant för befintliga, nya och potentiella medlemmar. Mitt i det hårda fackliga arbetet får man inte glömma att också berätta om hur man som fackförbund arbetar för att skydda såväl enskilda människor som samhället i stort genom exempelvis en a-kassa som ger ett bättre inkomstskydd, slopad karensdag som gör att människor kan stanna hemma vid sjukdomssymtom, korttidsavtal och omsättningsstöd till företag som räddar jobb, och genom att företräda medlemmar som drabbas av varsel och försämrade villkor och arbetsmiljörisker på grund av krisen.
Unga, visstidsanställda och utrikes födda är de grupper som varit svårast att värva under lång tid – och samtidigt är det grupper som ökar i andel på arbetsmarknaden.
· Mobilisera mot otrygga jobb efter krisen. Eftersom många arbetsgivare i första hand väljer de mer otrygga anställningsformerna i krisens slutskede, bör facken redan nu mobilisera för att förebygga och bemöta detta när krisen väl vänder. Det är särskilt angeläget inom sektorer som vården, handeln, och hotell- och restaurangbranschen, där otrygga jobb är särskilt vanliga, men där krisen samtidigt fått enorma konsekvenser som kanske kan ge löntagarperspektivet en opinionsmässig medvind.
· Glöm inte krisens jobbhjältar. Coronakrisen har hittills lett till att yrkesgrupper som under lång tid förfördelats – många av dem kvinnodominerade yrken i offentlig sektor och privat tjänstesektor – äntligen har fått välförtjänt uppmärksamhet och uppskattning på ett som saknar motstycke i modern tid. Så småningom bör de också belönas med bättre villkor, tryggare anställningsformer och högre löner. Det är en viktig facklig fråga som inte får hamna i skymundan efter krisen.
· Behåll fokus på underliggande struktur. Unga, visstidsanställda och utrikes födda är de grupper som varit svårast att värva under lång tid – och samtidigt är det grupper som ökar i andel på arbetsmarknaden. Det vore en enormt positivt både för både den svenska arbetsmarknadsmodellen och för de enskilda individerna om facken lyckas bättre med att organisera dem.
Att kriser också innebär nya möjligheter är förstås en sliten klyscha, men det gör den inte mindre sann. Vad coronakrisen kan innebära för den fackliga organiseringen är svårt att sia om och beror som sagt delvis på omständigheter som facken själva inte rår över. Men det står helt klart att krisen än så länge lett till ett stort fackligt intresse och ökande medlemssiffor. Väl förvaltat kan detta bidra till att vi går ur krisen med ett starkare fackligt inflytande och därmed bättre villkor för ett stort antal människor på svensk arbetsmarknad.